Det finns skäl att ta Agnes Wolds oro på allvar. Det finns också skäl att lyssna på de transpersoner som beskriver könsbekräftande vård som livsavgörande. Men den svenska transdebatten klarar inte av att hålla båda tankar i huvudet samtidigt.
”Att man ska börja göra om friska barns kroppar av psykiska skäl tycker jag ju är horribelt”, säger Agnes Wold i en intervju i Hotspot.
Jag förstår vad hon menar. Jag delar den oron.
Barn funderar på kön. Barn prövar könsuttryck. Barn kan känna obehag inför kroppen, puberteten och de förväntningar som följer med att bli kvinna eller man. För vissa går det över. För andra gör det inte det.
Ska vi göra medicinska ingrepp på barn och unga behöver vi därför vara mycket bättre på att veta vilka som faktiskt blir hjälpta. Det duger inte att upptäcka det i efterhand, eller hoppas att vi gissade rätt. En ung person kan behöva tid. En annan kan behöva hjälp med annat lidande som också finns där. Någon behöver mest en omgivning som inte får panik över könsuttryck. Någon behöver könsbekräftande vård. De tillhör inte alla samma grupp.
Det är också därför jag blir trött på nästan alla sidor i den här frågan. Transfrågan har kidnappats och gjorts till epicentrum för ett kulturkrig. Den ska hela tiden bevisa något större. Att vänstern är galen. Att högern är ond. Att postmodernismen har förstört samhället. Att aktivisterna har tagit över. Till slut blir personen med könsdysfori mest rekvisita i någon annans argument. Det är oanständigt.
Människor som lider behöver inte först och främst vara exempel. Hjälpen kommer inte heller att se likadan ut för alla.
I ena änden pratar man lätt som om varje fråga vore ett angrepp. Som om en längre utredning i sig vore ett övergrepp. Som om vuxenvärldens tvekan automatiskt betyder att barnet inte tas på allvar. Det är farligt, eftersom brådska sällan gör vården bättre.
Den hårdaste transkritiska sidan gör något annat, men inte bättre. Där får könsdysfori nästan aldrig vara könsdysfori. Den ska alltid förklaras bort som något annat: trauma, autism, social smitta, flickors självhat, samhällsförfall. Vad som helst, bara inte det personen själv säger.
Ofta finns det annat i bilden. Vården måste kunna se det utan att blunda. Men det betyder inte att könsdysforin försvinner som klinisk fråga. Man kan lida av könsdysfori och samtidigt lida av något annat. Det ena utesluter inte det andra. Och ibland är könsdysfori bara könsdysfori.
Kunskapsläget kring vissa behandlingar, särskilt för unga, är svagare än många har velat tro. Självmordsargumentet har också använts vårdslöst. När föräldrar får höra att alternativet till snabb bekräftelse är ett dött barn blir det nästan omöjligt att tänka kliniskt. Då börjar väntan låta som ett aktivt risktagande. Utredning låter som svek. Försiktighet låter som att man chansar med barnets liv.
Men den kritiken räcker inte för att säga att ingen blir hjälpt.
Det finns vuxna transpersoner som beskriver könsbekräftande vård som skillnaden mellan ett liv som inte gick att leva och ett liv som faktiskt blev möjligt. De erfarenheterna försvinner inte för att gruppdata är svaga.
Självmord är också ett trubbigare mått än debatten ofta framställer det som. En människa kan få mindre könsdysfori, fungera bättre socialt och känna sig mer begriplig för sig själv, och ändå ha kvar depression, ångest eller trauma. Om självmordsrisken inte minskar på gruppnivå kan behandlingen vara fel. Den kan också ges till fel personer, ges för tidigt, ges för sent, eller hjälpa med mindre än den har sålts in som lösning på.
Det borde göra oss mer försiktiga med våra slutsatser.
Om oron gäller kroppsliga ingrepp, särskilt hos barn och unga, borde vi vara mycket mer intresserade av allt som kan hjälpa utan att börja där. Det kan handla om namn, social anpassning och möjligheten att ändra juridiskt kön.
Ett tredje juridiskt kön borde vara självklart. Inte för att kön är oviktigt. Det verkar vara viktigt nog för att människor ska lida när juridiken tvingar in dom i en kategori som inte fungerar.
Jag har faktiskt svårt att förstå motståndet mot ett tredje juridiskt kön om oron samtidigt är att människor pressas för långt in i medicinska processer. Det är ungefär den minst kroppsligt ingripande lösning man kan tänka sig. Lite byråkrati. Lite erkännande. Mindre tryck mot vården. Om inte ens det går att acceptera, då handlar motståndet kanske inte främst om försiktighet. Det går inte ihop.
Transfrågan behöver få vara en vårdfråga igen, inte en scen där vuxna får visa hur modiga eller goda de är.
Bra vård måste kunna säga ja, vänta och ibland nej. Det är svårt nog utan att varje beslut ska bära ett helt kulturkrig på ryggen.