Nästa franska val kommer att stå mellan en högerextremist och en liberal – eller en socialist. Men ska det sistnämnda ske måste landets vänstern ena sig igen. Och det finns bara ett realistiskt alternativ.
Det är söndag den 7 juni och centrumet i Parisförorten Saint-Denis är fyllt med tusentals människor.
Det är anhängare till vänsterpartiet La France Insoumise (LFI) som har fyllt Place Victor Hugo till bredden. I folkhavet vajar franska och palestinska flaggor. På scenen, som står riggad framför den 900 år gamla basilikan, värmer partiets nyvalde borgmästare Bally Bagayoko upp för författaren Annie Ernaux.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Hon är upprymd och berättar om sina föräldrars entusiasm när den progressiva Folkfronten vann valet på 30-talet.
– De hade varit stolta om de fått se mig ta emot Nobelpriset, säger Ernaux.
– Men jag är också säker på att de hade varit lika stolta och glada att se mig stå här.
Till slut gör huvudpersonen entré: partiledaren Jean-Luc Mélenchon. Han håller ett eldigt tal där han meddelar att han tänker göra ett fjärde försök att bli Frankrikes president nästa vår.
– Genom ert uthålliga politiska arbete, vet ni att för en gångs skull står stjärnorna rätt. Segern är inom räckhåll, basunerar han ut innan mötet avslutas med Marseljäsen och Internationalen.
Platsen är vald med omsorg. Under ett sekel har industriorten längs Seines högra strand sett konstant invandring: från Bretagne, Belgien, Algeriet, Mali och Turkiet. Där har det en gång så mäktiga franska kommunistpartiet haft borgmästarämbetet i decennier, även efter att området tömts på industrier.
Att LFI nyligen vann borgmästarposten med en egen kandidat har därför fått en symbolisk tyngd. På mötena i Saint-Denis samlas en bred massa av ”bortglömda, föraktade och förbisedda”, som partitoppen Manuel Bompard sammanfattar det. Särskilt framträdande är de unga, en nyckelgrupp för Mélenchon. Nära hälften av väljarna i åldern 18–24 år uppger att de vill se den grånande 74-åringen som president.
Men trots att publiken ropar efter en folkfront saknas representanter för Socialistpartiet, Kommunistpartiet och De gröna på scenen.
Det kan sätta käppar i hjulen för Mélenchon. Lyckas partierna inte enas bakom en gemensam kandidat kommer de troligen tvingas att återigen backa upp en representant för Emmanuel Macrons impopulära regering i en slutomgång mot högerextrema Nationell samling.
Ju närmare valet kommer, desto större är chansen att de rödgröna väljarna sluter upp bakom honom.
De andra partierna till vänster är visserligen medvetna om att det i nuläget bara är Mélenchon som har tillräckligt stöd, inte minst tack vare LFI:s förmåga att mobilisera väljare som andra har svårt att nå: muslimer, unga och soffliggare.
Med sin säregna kombination av gräsrotsmobilisering och ledarkult, hängivna aktivister och passiva finansiärer, stark digital närvaro och svag organisation på lokalplanet, har partiet skapat ett mäktigt valmaskineri.
Ändå tvekar de tre övriga partierna inför att sluta upp bakom Mélenchon. Partierna vill inte själva bli politiskt utraderade eller reducerade till ett bihang åt LFI. De betraktar deras partiorganisation som ett fuskbygge, redo att falla när som helst. De påtalar att Mélenchon må ha sina hängivna väljare men också är den kandidat som möter störst motstånd.
Inte sällan ansluter de sig också till kritiken mot LFI, inte minst om den återkommande frågan om antisemitism. När partiet uppmärksammar islamofobi eller polisbrutalitet anklagas det dessutom för att vara antirepublikanskt och hota Frankrikes sekulära kärna.
Socialistpartiet sonderar i stället terrängen för att skapa ett nytt mittenblock med den allierade fixstjärnan Raphaël Glucksmann.
Än så länge har LFI inte säckat ihop på det sätt som har förutspåtts. Partiet firade nyligen sitt tioårsjubileum. I vårens lokala val fick de ett tioprocentigt stöd i storstäderna Paris, Lyon och Marseille. I den växande universitetsstaden Toulouse ställde partiet upp på egen hand och fick var fjärde röst.
Mélenchon verkar därför ta de andra partiernas försök att hitta egna kandidater med viss ro. Ju närmare valet kommer, desto större är chansen att de rödgröna väljarna sluter upp bakom honom.
Om Mélenchon tar sig till andra omgången möter han sannolikt Jordan Bardella eller – om lagen tillåter – Marine Le Pen. Det är en betydligt större utmaning än för tio eller 20 år sedan. Den traditionella högern har närmast kollapsat och övergett allt tal om brandmurar och republikanska fronter. Det har inte tämjt extremhögern, som i dag har ett starkare väljarstöd än någonsin och med öppet stöd från flera framträdande storföretagare.
Det finns nog andra vänsterkandidater som är mer samlande och lämpliga för en sådan slutstrid. Men tiden att hitta en sådan kandidat blir kortare för varje månad.
