Västerländska ledare kräver att FN-rapportören Francesca Albanese avgår – för uttalanden hon aldrig gjort. Här svarar hon på den välorkestrerade kampanjen mot henne.
I över två år har mitt arbete varit föremål för noggrant orkestrerade angrepp, som har blivit allt mer aggressiva.
Den 8 februari attackerade en fransk parlamentsledamot mig personligen på grund av stympade citat som fick det att låta som om jag sagt att Israel ”är mänsklighetens gemensamma fiende”, fastän mitt tal egentligen riktade sig mot de länder som beväpnar Israel, samt mot medierna och de algoritmer i sociala nätverk som förstärkt det folkmordsfrämjande budskapet.
Utan att kontrollera vad jag faktiskt sagt eller granska fakta, spred Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot direkt dessa anklagelser internationellt och fördömde uttalanden jag aldrig gjort som ”skandalösa och skuldbelagda”. Samtidigt meddelade han att Frankrike skulle vända sig till FN:s råd för mänskliga rättigheter för att kräva min avgång. Hans italienska, tyska och tjeckiska kollegor följde efter, utan att heller göra de mest basala kontroller som deras ämbete kräver. Den 19 februari upprepade Frankrikes premiärminister Sébastien Lecornu offentligt samma krav.
Kritik hör till varje offentligt uppdrag, särskilt när det rör mänskliga rättigheter – men denna affär avslöjar något oroväckande, nämligen hur vissa stater systematiskt väljer att angripa budbäraren snarare än att försöka motbevisa budskapet.
Det unika och destruktiva i denna attack mot en oberoende expert inom FN-systemet ligger inte bara i anklagelsernas våldsamhet och de medvetet fabricerade lögnerna. Det som gör det unikt är att det framför allt är statsledningen själv som driver och tar ansvar för anklagelsen. Det är då inte längre en kontrovers, utan ett symptom på själva systemets sammanbrott – ett system av högtidliga löften och internationella fördrag som åberopas i fredstid, men som begravs så fort deras tillämpning blir besvärande.
Jag är utsedd av FN:s råd för mänskliga rättigheter och har varit särskild rapportör sedan den 1 maj 2022, med mandat fram till 2028. Som postens åttonde innehavare – och den första kvinnan – tog jag mig an detta oavlönade uppdrag efter en karriär ägnad åt mänskliga rättigheter, främst inom FN-systemet (bland annat vid Högkommissariatet för mänskliga rättigheter och FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA, i Jerusalem), samt akademisk forskning om Palestina.
Detta FN-mandat innebär att ”utreda Israels brott mot principerna och bestämmelserna i internationell människorättslagstiftning och internationell humanitär rätt” som ockupationsmakt sedan 1967, att ”ta emot anmälningar, höra vittnen”, att ”använda de procedurer” som bedöms vara nödvändiga för ”mandatets fullgörande” samt att ”rapportera, med slutsatser och rekommendationer, till [Rådet för mänskliga rättigheter] till dess att Israels ockupation av dessa territorier upphör”. ”Israels ockupations upphörande” – det är den tidsgräns som satts för mandatet.
Att uppmärksamheten riktas mot Israel är inte något personligt val eller ett utslag av partiskhet: det följer av resolution 1993/2A från Rådet för mänskliga rättigheter, som antogs den 19 februari 1993 som svar på närmare 30 års ockupation av Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem.
Att anklaga mig för att ”sakna neutralitet” innebär att man medvetet förvränger detta mandat. Ingen av de övriga 14 FN-rapportörerna med landsspecifika mandat utsätts för liknande attacker, ingen anklagar dem som ansvarar för Afghanistan, Ryssland eller Iran för att vara ”fixerade” vid sitt uppdrag. Men så snart det handlar om Israel blir det normala arbetet med att fullfölja ett mandat, i vissa ögon – även inom regeringar – ett fel som måste rättfärdigas snarare än en plikt som ska utföras.
Att blunda för deras förtvivlan innebär att avstå från en del av vår mänsklighet och att bryta mot den heligaste skyldigheten i världen och i internationell rätt: att skydda barn.
Mitt arbete består i att fastställa och juridiskt klassificera fakta i de ockuperade territorierna, där en institutionaliserad juridisk dualism råder: civilrätt gäller för israeliska bosättare, medan militärrätt gäller för palestinier, inklusive barn. Israel är det enda landet i världen där barn systematiskt ställs inför militärdomstolar.
Att beskriva detta system som apartheid utövad mot palestinierna i form av en militärdiktatur är inte en provokation utan en juridisk klassificering. Mina första rapporter till FN under 2022–2023 (A/77/356, A/HRC/53/59, A/78/545) dokumenterade det systematiska förhindrandet av det palestinska folkets rätt till självbestämmande, det godtyckliga och systematiska frihetsberövandet, samt ockupationens strukturella konsekvenser för barn.
Självbestämmande är en förutsättning för utövandet av alla andra rättigheter: rätten att leva fritt som folk, att använda sin politiska röst, att förvalta sina resurser och forma sin egen framtid. Att förneka den rätten ligger till grund för varje koloniseringsprojekt. Under decennier har den territoriella uppstyckningen, bosättningarnas expansion, bristen på rörelsefrihet, arbete, utbildning och rättvisa, konfiskeringen av mark, rivningen av tiotusentals hem, inneslutningen av Gaza och de cirka 6 000 dödsoffren – varav omkring 1 200 barn – orsakade av israeliska attacker mellan 2008 och 2022, gjort utsikterna till ett fritt och oberoende liv allt mer avlägsna.
Inom hela det ockuperade palestinska territoriet har Israel infört ett slags fängelseregim – med varierande intensitet och metoder – som styr alla aspekter av vardagslivet. Palestinierna lever i något som liknar ett panoptikon under bar himmel: de är ständigt övervakade, förhindrade av kontroller, murar och ett kvävande byråkratiskt nät, ständigt utsatta för godtyckliga arresteringar och frihetsberövanden, tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.
Min rapport om barn, som färdigställdes strax före och presenterades strax efter attackerna den 7 oktober 2023, är både den mest omskakande och den minst uppmärksammade av mina rapporter. Den beskriver processen unchilding – ett begrepp lånat från den israelisk-palestinska akademikern Nadera Shalhoub-Kevorkian (Incarcerated Childhood and the Politics of Unchilding, Cambridge University Press, 2019) – för att beteckna vardagen för barn som berövats skydd och oskuld, och som växer upp i en allestädes närvarande våldsmiljö, där de dödas, lemlästas, görs föräldralösa, blir vittnen till sina anhörigas död eller ständiga förnedring och till förstörelsen av sina hem. Att blunda för deras förtvivlan innebär att avstå från en del av vår mänsklighet och att bryta mot den heligaste skyldigheten i världen och i internationell rätt: att skydda barn.
Min rapport från mars 2024 följer samma linje: den handlar också om offren för ett strukturerat system. Med titeln Ett folkmords anatomi (A/HRC/55/73) dokumenterar den de första fem månaderna av israeliska attacker mot Gaza efter massakrerna som Hamas utförde den 7 oktober 2023: mord, allvarlig fysisk och psykisk skada, levnadsvillkor avsedda att förinta gruppen, allt mot bakgrund av en avhumaniserande retorik från företrädare för den israeliska staten.
Under denna period dolde Israel sina handlingar med ”humanitär kamouflage”, uttryckt i ett lugnande språk – ”konflikt”, ”kollateralskador”, ”säkra zoner”, ”evakueringsorder” – för att rättfärdiga den gradvisa utplåningen av Gaza och dess identitet, undertryckandet av palestiniernas förmåga att existera som samhälle, att bo på sin mark, att föra vidare sitt minne. I nästa rapport, Kolonial utplåning genom folkmord (A/79/384), visade jag hur detta folkmord sprider sig till Västbanken och Östra Jerusalem genom etnisk rensning – allt detta utgör den logiska kulmen på ett bosättarkolonialt projekt: att utplåna för att ersätta, att förstöra för att tillskansa sig.
Jag är inte ensam om att ha kommit till dessa slutsatser. Redan i januari 2024 bedömde Internationella domstolen (ICJ) att det fanns en trolig risk för brott mot folkmordskonventionen och beslutade att vidta förebyggande åtgärder. I juli 2024 fastslog domstolen även att Israels närvaro i det ockuperade palestinska territoriet är olaglig och krävde att den omedelbart och villkorslöst skulle upphöra. Domstolen konstaterade också förekomsten av systematisk diskriminering, brott mot förbudet mot rassegregering och apartheid, samt annekteringspolitik.
Det finns numera otaliga institutioner och organisationer som drar slutsatsen att Israel begår folkmord mot det palestinska folket på det lilla territorium som återstår av Palestina. Den israeliske historikern Raz Segal slog larm redan i oktober 2023. Under 2024 kom även israeliska Förintelsehistoriker som Amos Goldberg och Omer Bartov till insikten att deras land begick folkmord.
Att erkänna en stat utan territorium, utan suveränitet, utan att ockupationen upphör, är bara tomma ord.
Några månader senare drog Amnesty International samma slutsats, och i juli 2025 publicerade den israeliska organisationen B’tselem en rapport som går i samma riktning, under den uppseendeväckande rubriken ”Vårt folkmord”, som är ännu mer slående om man tänker den på hebreiska. Slutligen konstaterade, bland många andra institutioner, FN:s oberoende internationella undersökningskommission i september 2025 att ett folkmord pågår i Gaza.
Trots noggrant dokumenterade brott har dessa rapporter mötts av begränsad eller obefintlig uppmärksamhet från västerländska medier och regeringar. I brist på ett formellt domslut är undersökningskommissionen det som ligger närmast en kvasi-juridisk slutsats grundad på fastställda fakta och rättslig analys. I vilket fall som helst har man skyldighet att förebygga folkmord så snart en allvarlig risk identifierats. I januari 2024, när Internationella domstolen slog fast att en trolig risk finns i Gaza, var staterna skyldiga att agera – till att börja med genom avbrutna vapenleveranser.
Min analys av vissa företags delaktighet i folkmordet, som publicerades i juli 2025, väckte de starkaste reaktionerna. I den beskriver jag ”folkmordets ekonomi” (A/HRC/59/23): ett nätverk av privata aktörer som genom sina investeringar, sin teknik, sina tjänster och sina leveranskedjor materiellt stödjer den verklighet som beskrivs i tidigare rapporter. En sådan inblandning innebär ett ansvar. Att få folkmordet att upphöra kräver också att man monterar ned de ekonomiska strukturer som gör det möjligt – och lönsamt.
Denna rapport ledde till att USA i augusti 2025 införde drakoniska sanktioner mot mig – en praxis som redan tillämpats mot domare vid Internationella brottmålsdomstolen och mot flera palestinska organisationer. Jag är ekonomiskt avskuren från världen. Var och en som har kontakt med mig, inklusive mina familjemedlemmar (jag är mor till en dotter med amerikanskt medborgarskap), riskerar böter på en miljon dollar och 20 års fängelse. Min möjlighet att utföra mitt arbete, och att helt enkelt leva mitt liv, är därmed allvarligt begränsad.
Trots att dessa attacker stöds av mitt eget land, Italien, och i brist på konkret stöd från andra stater, har jag fortsatt mitt uppdrag. Min senaste rapport beskriver folkmordet i Gaza som ett ”kollektivt brott” (A/80/492), eftersom det möjliggjorts och finansierats av flera staters obrutna politiska och militära stöd – däribland just de stater som i dag attackerar mig hårdast.
USA är fortfarande den absolut största vapenleverantören till Israel, samtidigt som flera EU-medlemsstater fortsätter att bidra till dessa leveranser – EU är dessutom fortfarande Tel Avivs största handelspartner. Med få undantag, som Spanien och Slovenien, har europeiska stater valt passivitet eller medlöperi.
Frankrike har till exempel flera gånger tillåtit premiärminister Benjamin Netanyahu att flyga över sitt luftrum, trots den arresteringsorder som Internationella brottmålsdomstolen utfärdat mot honom. Paris har fortsatt handeln med militär utrustning, underlättat transitering via sina hamnar och flygplatser, och upprätthållit intensiva handelsförbindelser med Israel. Stora franska banker finansierar företag knutna till den israeliska militärindustrin och till bosättningarna, medan flera tusen fransk-israeler tjänstgör i den israeliska armén.
Samtidigt skärps repressionerna mot all form av protest: förbjudna demonstrationer, censurerade akademiska konferenser, våldsamma polisingripanden, aktivister och journalister som anklagas för att ”förhärliga terrorism”. Tyskland, Italien, Frankrike och Storbritannien ligger i framkant på detta område, under förevändning att de bedriver en legitim kamp mot antisemitism. Lagförslag försöker blanda samman den nödvändiga kampen mot judehat och all form av rasism med ett förbud mot all kritik av Israel som stat.
Denna sammanblandning – som framställs som självklar och som likställer våra judiska bröder och systrar med Israels politik – är en del av en politisk offensiv. Målet är att instrumentalisera kampen mot antisemitism för att kriminalisera uttryck för solidaritet med det palestinska folket och rättfärdiga smutskastningskampanjer. Eftersom de kritiserar Israels politik utsätts israeliska medborgare och judiska personer världen över för samma typ av smutskastningskampanjer. Deras röster tystas och deras lojalitet ifrågasätts.
Antisemitismen, hatet mot judar, är fasansfullt och avskyvärt: det har inget att göra med dem vars arbete är att försvara mänskliga rättigheter, vilket handlar om att analysera en stats agerande. Hela det internationella rättssystemet bygger på principen om statsansvar. Det är staterna som bär juridiska skyldigheter, och det är de som i första hand ska stå till svars för sina brott. Israel utgör inget undantag: kritiken mot staten Israel riktar sig inte mot vad staten Israel är eller den religion den bekänner sig till, utan mot vad den gör – särskilt i förhållande till internationell rätt, som den ständigt bryter mot med närmast total straffrihet.
Frågan som ställs är inte ideologisk utan juridisk: respekterar Frankrike sina internationella förpliktelser genom att agera på detta sätt? Mitt mandat som särskild rapportör har lärt mig en avgörande sak: när makten ifrågasätts diskuterar den inte – den går till attack. Att smutskasta för att misskreditera, att skrämma för att tysta: våldet visar på nervositet snarare än styrka.
Man kan inte erkänna Palestina på måndagen och försöka tysta dess försvarare resten av veckan.
Mitt arbete är en fortsättning på det som mina föregångare påbörjade: John Dugard, Richard Falk och Michael Lynk. Även de anklagades för antisemitism eller för att urskulda terrorism. Även mot dem användes metoden att ersätta dokumenterade fakta med polemik, och juridisk analys med personangrepp.
Det är numera en väloljad taktik. Pro-israeliska grupper – med organisationen UN Watch i Genève som främsta motor – har under flera år producerat smädande rapporter mot alla, särskilt inom FN, som dokumenterar Israels brott mot internationell rätt. Under förevändningen att de utgör en motvikt mot en ”oproportionerlig behandling av Israel” isolerar och stympar dessa aktörer uttalanden för att förvränga deras innebörd, och sprider sedan vidare desinformationen tills den framstår som sann.
Granskar man dessa gruppers ”rapporter” närmare märker man att de är innehållslösa. Inom FN är deras lögnaktiga och smädande karaktär känd sedan länge. Anklagelserna om att jag skulle ha rättfärdigat övergreppen den 7 oktober 2023, förnekat sexuellt våld eller förminskat gisslans lidande härstammar från denna fabrik – trots att jag konsekvent och utan förbehåll har fördömt attackerna mot israeliska civila den 7 oktober och Hamas brott i allmänhet.
Jag har fördömt dem som krigsbrott och brott mot mänskligheten, vars förövare måste lagföras inom ramen för internationell rätt. Jag har fördömt det sexuella våld som riktades mot israeliska offer, så som det dokumenterats av FN:s undersökningskommission (A/HRC/56/CRP.3), och i enlighet med internationell rätt betraktar jag våldtäkt använd i ett fientligt sammanhang som ett krigsvapen som kan utgöra ett krigsbrott och, beroende på omständigheterna, ett brott mot mänskligheten. Internationell rättvisa fungerar inte genom selektiv upprördhet eller politisk instrumentalisering. Den vilar på juridisk klassificering av fakta, fastställande av individuellt ansvar och respekt för rättssäkra processer (due process) för alla, utan undantag.
Att blunda för deras förtvivlan innebär att avstå från en del av vår mänsklighet och att bryta mot den heligaste skyldigheten i världen och i internationell rätt: att skydda barn.
Även om mitt fördömande av massakrerna och andra brott mot israeliska civila varit entydigt, har jag ifrågasatt den utbredda uppfattningen – som är särskilt vanlig i Frankrike av någon anledning – att dessa massakrer huvudsakligen drevs av antisemitism. Som framstående experter på Förintelsen och antisemitism har påpekat är denna tolkning både felaktig och farlig, eftersom den döljer våldets strukturella orsaker och försvårar analysen av det. Även om antisemitism kan ha spelat en roll för enskilda individer, ägde dessa massakrer, som FN:s generalsekreterare António Guterres uttryckte det, rum i ett sammanhang av 56 års kvävande ockupation. Inget brott rättfärdigar ett annat. Men att ignorera sammanhanget innebär att man vidmakthåller en förvrängd förståelse som riskerar att underblåsa våldsspiralen i stället för att lösa den – vilket utsätter både palestinier och israeler för fara.
Vi måste sätta ord på det som denna kampanj avslöjar: den energi som läggs på att smutskasta mig står i bjärt kontrast till tystnaden kring det pågående folkmordet i Gaza och passiviteten gentemot dem som är föremål för internationella arresteringsorder utfärdade av Internationella brottmålsdomstolen. Med argumentet att ”göra FN ansvarigt” försöker man i själva verket omdefiniera försvaret av mänskliga rättigheter som ett partiskt ställningstagande.
Det är en bitter ironi. I september 2025 erkände Frankrike staten Palestina, en gest som hyllades som en stark signal och symbolisk vändpunkt. Men att erkänna en stat vars ockupant man aktivt stödjer, utan att utöva påtryckningar för att denne ska respektera internationell rätt och genomföra det villkorslösa tillbakadragande från de ockuperade territorierna som Internationella domstolen kräver, är mer ett diplomatiskt poserande än ett rättsligt och politiskt åtagande.
Att erkänna en stat utan territorium, utan suveränitet, utan att ockupationen upphör, är bara tomma ord – särskilt när man samtidigt försöker skrämma de experter som har i uppdrag att dokumentera just de kränkningar som omöjliggör skapandet av denna stat i praktiken. Man kan inte erkänna Palestina på måndagen och försöka tysta dess försvarare resten av veckan.
De ledare som ägnar sig åt detta spel tar inte bara sikte på min person. De offrar själva internationella rättsordningen och påskyndar nedmonteringen av den internationella humanitära rätten och de institutioner som garanterar den, precis i ett läge när dess fortlevnad står på spel.
Man kan fly sanningen, men det är svårare att dölja den. Det är bara en tidsfråga innan rättvisan kommer att hinna upp dem som gjort sig skyldiga till brott i Gaza och deras medhjälpare. Förstörelsen av Gaza har väckt samveten man trodde var bedövade och synliggjort det många vägrat se: inte bara ockupationens brutalitet, utan våra västerländska demokratiers aktiva delaktighet i att vidmakthålla den.
Israel är inte en avvikelse i världsordningen – det är på många sätt dess spegel, där man kan se exceptionalismens logik, koloniala hierarkier av liv värda att sörjas och liv som kan offras, och en säkerhetsretorik som garanterar straffrihet. De flesta västerländska regeringar konfronterar inte Israel, eftersom de därmed skulle ifrågasätta sig själva.
Det är därför både upplysande och beklämmande att Frankrike, som utger sig för att vara de mänskliga rättigheternas hemland, hamnar i frontlinjen – inte för att försvara en princip, utan för att skydda en status quo; inte för att främja internationell rätt, utan för att neutralisera dess beskyddare.
Men något har förändrats. En rörelse har vuxit fram – på campus, i sociala medier, på gatorna, i rättssalarna – som utan undantag kräver verklig social rättvisa, faktisk respekt för mänskliga rättigheter, en avkoloniserad multilateralism som är universell. Denna universalitet tillåter inte apartheid, även när den utövas av en stat som är allierad med västerländska makter. Denna rörelse låter sig inte tystas av smutskastningskampanjer. Den låter sig inte avskräckas av sanktioner eller förtryck. Den växer och stärks i takt med att de lögner och förvrängningar som försöker misskreditera den avslöjas.
Artikeln är först publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.
