När ”excentriska” teknikbrorsor ger sig in i debatten uppstår alltid samma ironi: de verkar alla tycka likadant.
Många av oss som bryr oss om integritet på nätet har varit stolta över det svenska bolaget Mullvad.
Flamman skrev tidigt om hur de delade ut gratis vpn-nycklar till ryska dissidenter under Ukrainakriget. I våras åkte vi till Göteborg för att profilera deras kamp mot övervakningslagar och brittiska censurförsök.
Jag har själv använt tjänsten i flera år och blev uppriktigt glad när jag såg deras tunnelbanekampanj med illustrationer av Max Gustafson och mottot: ”För ett fritt internet.”
Därför kom beskedet som en kalldusch när mina kollegor avslöjade att Mullvads ägare donerat fem miljoner kronor till Markus Allards högerpopulistiska Örebropartiet – som inte bara vill se ”omfattande återvandring”, utan också fler övervakningskameror.
Det har inte alltid varit så här.
På 80-talet talade man i USA om ”Ataridemokrater”: progressiva entreprenörer som trodde på en flexibel arbetsmarknad i kombination med ett starkt skyddsnät och starka rättigheter för minoriteter. Decenniet därpå såldes Silicon Valley in som framtidens progressiva kraft. Grundarna ville demokratisera kunskapen och ge människor verktyg att göra sin röst hörd.
Problemet är att internet, som en gång lovade att sprida makten till folkflertalet, i stället har koncentrerat den till ett fåtal män.
Den här frihetliga kulturen lever fortfarande kvar bland programmerare och ingenjörer. Jag anade en pust av den när Klarna-grundaren Sebastian Siemiatkowski beskrev hem-PC-reformen som en förutsättning för hans framgångar. Den svenska välfärdsstaten hade gjort entreprenören möjlig.
Men samtidigt har något hänt med ägarstrukturen. Grundare kontrollerar i dag företag värda hundratals miljarder genom nya aktieslag som ger dem nästan oinskränkt makt över både styrelser och aktieägare.
I samma veva började Siemiatkowski twittra för fullt, inte minst med kritik mot journalister som granskat hans företag. Året därpå föreslog han en ”glasdörr för journalister”, tillsammans med en annan twittrande techbrorsa, Vois vd Fredrik Hjelm. De föreslog en plattform där företag ”har en chans att svara på ett ocensurerat sätt”, och där journalister ”skulle bli rankade på hur ärliga de är i sitt innehåll”.
Det verkar ha varit en brytpunkt. Samma år, 2022, köpte Elon Musk Twitter och döpte om det till X. Sedan dess låter de allt mer lika varandra. Medierna ljuger. Staten och facken står i vägen. Woke och invandring förstör Väst.
Allt som hotar deras oinskränkta makt är ett problem. Kan man tänka sig?
Jag är öppen för att ta in deras eventuella briljans, och har tidigare berömt Peter Thiels bok Zero to one som en bra grundkurs i uppstartstänk, även för oss till vänster. Samtidigt blir jag ständigt lika besviken. Finns det någon av dem som läser en bok eller tar in kultur? AI kan jag ta, men bevara mig för detta maskinella tänkande.
Hjelms och Siemiatkowskis idéer verkar nu ha förverkligats i annan form under namnet Objection. Sajten, som nu ligger nere för ombyggnad, är en ”AI-tribunal” som ska hjälpa mäktiga människor just med att angripa journalister. Den är framtagen av Dinesh D’Souza, känd för att ligga bakom Hulk Hogans stämning mot nyhetssajten Gawker, som finansierades av Peter Thiel och till slut ledde till dess konkurs. (Det ska tilläggas att deras publicering av brottarens sexvideo var djupt oetisk.)
För några veckor sedan avslöjades en deltagarlista från teknikmiljardären Peter Thiels hemliga samtalsklubb Dialog. Där återkom samma namn som alltid, i kombination med politiker som fattar beslut om deras verksamheter. Som tur är finns fortfarande journalister som kan avslöja korruptionen.
Problemet är inte att teknikmiljardärerna låter som Elon Musk-minioner med instruktioner via neuralink. Problemet är att internet, som en gång lovade att sprida makten till folkflertalet, i stället har koncentrerat den till ett fåtal män. Och att dessa män inte bara blivit ett demokratiskt problem – de är också så enformiga att det tar emot att kalla dem elit.
