Allt fler barn GPS-spåras av sina föräldrar, inte sällan utan att veta om det. Debattörerna Henrik Pallin och Roksana Schnittger ser liknande problem med det, trots oenighet om mycket annat. Men de är också själva föräldrar, och förstår helt varför många – inklusive de själva – övervakar sina egna barn dagligen.
Enligt Internetstiftelsens undersökning Svenskarna och internet 2023 spårar mer än hälften av alla föräldrar sina barn mellan 8 och 19 via mobiltelefonens platsdata. En sjättedel övervakar sina utan att be om tillåtelse – i synnerhet yngre barn, i låg- och mellanstadiet.
– Det har med åren blivit allt mindre uttalat att det är övervakning man sysslar med, när många appar kommer med inbyggd platsdelning, menar Henrik Pallin (bilden), kurator och expert på ungas nätanvändning.
Han har själv barn i skolåldern – och följer själv med i utvecklingen, även som kritisk.
– Polisen blir asförbannade på oss föräldrar om vi inte har stenkoll på våra barns Swish, eller vilka appar de chattar med. Jag upplever det inte som att jag ”övervakar” min släkt, men vi har ju varandra på Hitta. Och mina barn på Snapchat-kartan. Det har bara blivit ”så man gör”. Men vad är det egentligen vi gör?
Henrik har själv blivit van vid uppdateringarna från sin ”smartdörr” hemma när barnen kommer och går på morgonen och eftermiddagen. Han berättar att det fått honom att reflektera över friheten att få ”göra något konstigt” utanför sina vanliga mönster, utan att känna sig misstänkliggjord – som att behöva springa in en extra gång för att man har glömt något.
När han intervjuades om GPS-övervakning i DN förra året kallade han det en ”digital snuttefilt”, som ofta ger föräldrar en ”falsk trygghet”.
Alla i hela världen bajsar, och ändå låser vi dörren till toaletten. Det finns inget att dölja – men jag vill ändå ha lite privatliv.
– Jag känner mig som förälder trygg av att se en plupp på GPS:en, även om den inte egentligen säger mycket om vad mitt barn känner eller gör. En snuttefilt är ju inte alltid dåligt att ha, men kommer mitt behov av den ur att jag inte litar på mina barn? frågar han sig.
– Alla i hela världen bajsar, och ändå låser vi dörren till toaletten. Det finns inget att dölja – men jag vill ändå ha lite privatliv. Det är en mänsklig rättighet, och gränsen går långt tidigare än vid rena olagligheter.
Att ”nå längre” med en förlängd digital arm kan skapa press att närvara på fler ställen, bara för att den tekniska möjligheten finns, reflekterar Henrik Pallin. Han spekulerar i att det kanske var lättare att mer ”naturligt och organiskt” dra gränser i en mer fysisk, analog tid.
– Som förälder är mitt basala jobb att skydda mina barn, inklusive från digitala saker. Det är mitt ansvar att byta kanal om det är något otäckt program på TV de är för små för, men samtidigt mitt ansvar att veta när jag ska backa ur rummet i förhållande till deras utveckling.
Henrik Pallin kallar det ”en av programmets största krascher hittills” när han och Roksana Schnittger (bilden), ordförande för organisationen Ki-DS, gick in i upprörd debatt i P1-programmet Krasch eller konsensus inträngda i programledaren Niklas Källners bil.
Men då var ämnet åldersgräns på smarttelefoner. I frågan om föräldraövervakning känns plötsligt konsensus närmare.
– Forskning visar att det skapar falsk trygghet. Det är så lätt att bara ta av sig och lägga undan den, utan att du har någon aning, säger Roksana, och fortsätter:
– Det man måste jobba på är tilliten. Att få in i barns ryggmärg varför det är viktigt att berätta var de är, och göra dem medvetna om sin omgivning. I åldern där de sedan vill frigöra sig och bli mer självständiga, vilket är helt naturligt, så måste det sitta. Inte att ”mamma och pappa vet hela tiden var jag är”.
Men hon förstår rädslan, och har också stirrat på sin mobilskärm i väntan på att barnet skulle ”checka in” på skolan.
– Jag höll på att dö av oro när jag skulle skicka i väg min son ensam till centrum första gången. Först gick vi tillsammans i någon månad, sedan ”skuggade” jag honom ett tag utan att han visste om det. Man måste klippa navelsträngen i mikrodoser.
– Sedan satt jag hemma där, och kollade den där pluppen varje dag. Hade något hänt honom hade jag självklart tänkt att jag gjort för lite, att jag hade kunnat ha bättre koll och vara där fem minuter tidigare. Men att se stoltheten hos honom nu, när han klarar det själv? Och vet att mamma litar på honom?
I 2025 års rapport Svenskarna och internet uppger drygt var femte par att de GPS-spårar sin partner. Ingen större könsskillnad syns, men beteendet är betydligt vanligare bland yngre – som oroar sig mer för ”mikrootrohet”, som att ens partner ska chatta med någon annan. Mer än en tredjedel av 16-34-åringarna i relationer spårar varandra.
Bland Roksana Schnittgers jämnåriga vänner är det också ”supernormalt” att ha digital koll på sin man eller hustru – vissa av medicinska skäl, som diabetes, men lika gärna för att kolla om den andre hunnit förbi Ica än. Själv oroas hon av den breda normaliseringen.
– Vi har hört från poliser hur det där följer med in i fall de hanterar. De möter barn vars integritet kränks av en pojkvän, kompis eller stalker, och de ser det som fullt normalt.
Hon önskar att föräldrar började behandla smartphoneköp till sina barn mer som att köpa en moped – och mindre som när hon var liten, och kunde gå och köpa cigaretter till sina föräldrar i kiosken helt utan åldersgräns.
Behöver en sexåring som bara ska till lekparken kunna GPS-spåras, eller ens ringa hem?
– Och jag är inte så gammal, bara 42. Tobaksbolagen var mäktiga, och hade inflytande över den medicinska forskningen, men till slut gick det inte att lägga locket på. Hur dåligt ska folk må nu, innan vi fått nog av techbolagens narrativ?
Henrik Pallin blundar inte för de senaste årens drastiska ökning av psykisk ohälsa bland unga, men tycker vuxenvärlden är för dålig på att se några steg bortom mobilskärmen.
– Vad har hänt samtidigt? Stora neddragningar i psykisk vård, och ett marknadssystem med fritt skolval, som gör att barn inte längre känner andra barn i sitt närområde. Jag blir själv deprimerad av att se klipp på vad Ice gör mot människor i USA. Är det Trumps fel, eller min mobils?
– Och hur mycket frågade vi unga förr i tiden om hur de mådde? Jag tror de har börjat svara för att vi har börjat fråga. Om vi dessutom börjar lyssna på vad de svarar tror jag vi kan komma långt.
Organisationen Ki-DS brukade ha ett samarbete med Xplora – ett norskt företag som utvecklar GPS-smartklockor för barn, något Ki-DS sålde in till skärmskeptiska föräldrar som ”ett bättre alternativ för kommunikation och sinnesro, utan oönskade risker”.
På Xploras hemsida ser det fortfarande ut som att de är partners. Men inte när Flamman frågar ordförande Roksana Schnittger direkt:
– Absolut inte. Jag har bett dem ta ned sidan. Vi har försökt påverka dem, men var inte överens om vissa saker.
Bolaget förtydligar i ett mejl att de inte har något “kommersiellt samarbete” med Ki-DS, men att man just nu rekryterar familjer från organisationen till ett “omfattande produkttest”, där de får testa och ge feedback på nya klockor.
Roksana berättar dock att Ki-DS tackat nej till att ta emot pengar från Xplora, med resonemanget att donationer från techbolag gör det svårare att kritisera tekniken.
– Jag blir hellre betald av ett VVS-bolag i Skultuna. Xplora var lyhörda, det är inget dåligt folk, men vi hade velat se dem vara tydligare med vilka de riktar sig mot. Har du barn mitt i city kanske det är en bra idé. Men behöver en sexåring som bara ska till lekparken kunna GPS-spåras, eller ens ringa hem?
Hon har sedan dess blivit allt mer kritisk mot entreprenörer som ”rider på vågen” av föräldrars rädslor. Ett bolag hon nyligen ”skällt ut efter noter” är appen Trustyou, som utlovar ”trygghet utan övervakning” – genom att en AI analyserar all ditt barns digitala aktivitet, och utifrån det levererar detaljerade rapporter och varningar om beteendemönster. På så vis ska föräldrar kunna ”veta när något känns fel, utan att läsa ett enda meddelande”.
“Vi har lärt oss att de flesta föräldrar redan vill prata med sina barn, men ofta saknar antingen en anledning att börja, eller modet/orden för att göra det bra. Appen är byggd för att överbrygga det glappet, inte för att ersätta samtalet”, skriver Trustyou-chefen Sakina Turab Ali i ett mejl till Flamman:
“Vi har medvetet sagt nej till funktioner som hade öppnat dörren för detaljerad övervakning. Det finns ingen funktion för att se vem barnet pratar med, läsa konversationer eller spåra exakt vilka kontakter som utlöste en flagga. Barnet ser samma flaggor och förslag som föräldern gör.”
Roksana Schnittger sparar inte på kritiken:
– Du kan få en grön signal, som betyder ”nu mår ditt barn bra, för det har inte använt mobilen på tre timmar”. Vi behöver inte titta våra barn i ögonen och fråga hur de mår längre, för nu kan du fråga AI-chatten. Vad i helvete! Man suger inte upp alla barns svag- och sårbarheter så här, även om man inte säljer datan. Man gör inte så här mot familjer.
