Boken ”Sveket” är inte bara en snyting mot vänstern, utan ett försök att lära av misstagen som orsakat lidande för hedersförtryckta. Även om ilskan mot vänstern fortfarande finns kvar, ser Sakine Madon i dag hoten även komma från de religiösa friskolorna. Flamman var hemma hos henne på kaffe.
Det idylliska småhussamhället börjar direkt utanför pendeltågsstationen i norra Stockholm. Solen skiner, blommorna kråmar sig och inget stör eller sticker ut. Just det gör hon som bor bakom en av de likadana prydliga dörrarna: Sakine Madon, den liberala ledarskribenten, författaren till Till kättarens försvar och flerfaldigt prisad röst mot hederskultur och hedersvåld.
På tröskeln står en smal tjej med punkigt svartfärgat hår, nithalsband och Sweden Rock-tisha. Hon är just hemkommen från festivalen i Sölvesborg och i flödet har jag sett hennes glada ansikte tillsammans med olika SD-associerade profiler och Jan Emanuel. För bara någon månad sedan fick hon skäll för att hon setts omfamna Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis.
– Ursäkta röran, jag ligger i skilsmässa, säger hon utan omsvep när vi kommer in. Vi ska sälja huset.
Hemmet andas mycket riktigt uppbrott. Överallt leksaker för olika åldrar, pussel, spel, kuddar och böcker. Nästan lite som ett konceptuellt porträtt av Sakine själv: förändring, snabba övergångar. Hon har varit debattredaktör på Expressen, redaktör på Fokus och politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, suttit i förbundsstyrelsen i LUF, kandiderat för samma parti till riksdagen.
Det var då det. Nu väntar jobbet som politisk redaktör på Timbros nätmagasin Smedjan och i september kommer Sveket (Fri tanke, september 2026), hennes uppgörelse med svenska politikers och opinionbildares flathet mot hedersvåld efter morden på Pela Atroshi 1999 och Fadime Şahindal 2002.
I det rymliga köket bjuder hon på starkt kaffe.
– Mitt ex och jag är väldigt bra vänner. Så det funkar. Själv då, är du gift?
Jag berättar att jag också är skild. Vi är två mammor som ”levt” och som dessutom har invandrarbakgrund. Det är lätt att känna sig hemma på så vis, fastän vi har dragit lite olika ideologiska slutsatser i övrigt.
Vad är det som är speciellt med Sweden Rock?
– Det är så jäkla underbart. Rent politiskt så är det ju hur många sverigedemokrater som helst. Jimmie Åkesson kom fram och gav mig en kram och sade typ såhär: ”Jag har ju hört att man får krama liberaler nu.” Det tyckte jag var lite kul. Jag kramas med alla om de vill festa med mig.
Men vem var mysigast att krama då, han eller Leonidas som du kramade på Flammans första maj-fest?
– Alltså jag kramade honom egentligen inte. Det är bara en jävla arm, säger hon och krokar armen runt en osynlig axel. Men okej, Leonidas. Men Jimmie har bättre musiksmak, lägger hon till, men ändrar sig igen. Okej, ett plus för att Leonidas är grek.
Utanför fönstret på uteplatsen syns en flaggstång.
Svensk?
– Nej, EU-flaggan. På newroz [kurdiskt nyår], hissar vi kurdiska flaggan ibland. Då blir det snack i kvarteret! säger hon glatt och med en hög, lite hes röst, en volym hon sedan håller resten av vårt möte. Som om vi satt en hel publik på andra sidan köksbordet.
Villalivet kommer hon inte att sakna, fastän hon som barn tittade avundsjukt på de puttinuttiga tomterna, dit hon smög för att palla äpplen.
– Det verkade så jäkla glassigt, men nu vet jag att det är sjukt mycket jobb.
Fastän det gått många veckor sedan Flammans fest får Sakine fortfarande kommentarer från folk som knorrar över att hon var där och kalasade med vänstern. Negar Josephi, tidigare skribent på Bulletin, har till och med blockat henne på X.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Hon fick ju tokflipp och jag bara – okej? Jag blev förvånad, vi är i samma kretsar och jag gillar hennes man Mårten Arndtzéns bok Konsten är vi.
Boken hon tar upp handlar om konstnären Lars Vilks, där Arndtzén beskriver hur hans Muhammed-teckningar gjorde att den etablerade konstvärlden först hyllade konceptkonstnären och sedan knuffade honom ut i kylan. Bokens utgångspunkt liknar den Sakine intagit i hela sitt liv. Försvaret av yttrandefriheten, rätten att häda, friheten i att utan följder få håna och skämta om alla religioner.
Väggarna i de många rummen är som ett miniatyrmuseum över politiskt laddad bildkonst. Ett omslag av Luz, Rénald Luzier till franska magasinet Charlie Hebdo hänger inramat bredvid just Lars Vilks teckning, Makode Lindes blackface-grafik och ja, faktiskt också några Flamman-affischer i samband med Erdogan-kampanjen för ett par år sedan. Ovanför det stora matsalsbordet hänger Elisabeth Ohlson Wallins numera klassiska ”Sista måltiden”-fotografi från den legendariska Ecce homo-utställningen från 1998, med lärjungarna i iscensatt dragversion.
De människor som går motströms är viktiga för att komma åt olika former av förtryck och att bryta tankemönster.
Jag hade själv glömt bort hur vacker bilden är och minns bara hur fokuset hade låg på själva provokationen. Man glömmer lätt en offentlig debatt när den väl blåst över.
Sakine glömmer inte.
– Alltså jag skriver ju apropå det här med hedersförtryck. Har du hunnit läsa utdragen?
Sveket är en tillbakablick över perioden från 90-talet och framåt och över hur diskussionerna gick när Sverige vaknade upp till ytterligare ett mord på en ung kvinna, dödad av sin allra närmaste familjemedlem. Bokens tes är att rädslan för rasismsignalering i vänsterkretsar gjorde att inflytelserika opinionsbildare vägrade att inse de specifika mekanismer som kan aktiveras i redan utsatta familjer där unga kvinnor står lägst i hierarkin, men på vilken ”familjens heder” hänger.
Jag har läst delarna hon mejlat över ett par dagar tidigare. Kapitlen heter sådant som ”Det galna decenniet”, ”Mulla Gudrun”, ”Antirasisternas svek” och ”Dårskapen tog aldrig slut”.
Varför kommer boken just nu?
– Först och främst är jag jätteglad över att Flamman av alla tidningar hörde av sig först. För min förhoppning är ju inte bara att ge vänstern en snyting, utan att vi kan lära av det som varit.
I bokens andra hälft finns faktiskt ett kapitel med titeln ”Högerns kulturrelativister”, men Sakine betonar att hennes kritik främst riktas mot vänster. Sedan rättar hon sig.
– Den svenska vänstern! Jag kommer från Mellanösternvänstern, den som finns hos kvinnor som Amineh Kakabaveh [tidigare riksdagsledamot för V] och min mamma som under många år var aktiv i Vänsterpartiet.
Hon förklarar närmare.
– Alltså sådana som vet vad det innebär att leva i hedersförtryck och hur farlig politisk islamism kan vara. En vänster som svikits av vänstern.
Det är inget nytt för Sakine, utan något hon brunnit för i snart ett kvarts sekel. Men startskottet var mordet på den 26-åriga Fadime.
– Vi har rötter i samma region i Kurdistan och våra föräldrar kände varandra. Så det kom nära.
Sakine var själv välbekant med hedersnormerna och under researcharbetet med boken återfann hon ett klipp med sig själv när hon som nervös 21-åring står i tv och debatterar hederskultur. Den försvårande omständigheten var att samma Fadime bara några månader tidigare talat i riksdagen och vädjat till politikernas uppvaknande inför det växande problemet. Nu var det för sent. Hon var död.
Ändå vägrade makthavare som Mona Sahlin först att erkänna det särskilda i den typen av våld. 2003 utsåg hon den kontroversielle professorn i socialt arbete, Masoud Kamali, till regeringens integrationsexpert, enligt Sakine ”landets värsta kulturrelativist”. I en artikel i Aftonbladet 2003 liknade han dem som kritiserade islamismen vid ”nynazister” och sade att de som hävdade alla tjejers rätt till samma sorts frihet, det han kallade för ”moderniseringsidealen”, gjorde gemensam sak med Hitler, Mussolini och Stalin.
– Strax före mordet håller Gudrun Schyman det här berömda talibantalet och när Lars Ohly tar över som vänsterpartiledare citerar han just de bitarna. Politikerna och akademikerna gjorde gemensam sak.
Sverige var också en jäkla pissig kristen diktatur en gång i tiden. Det är inte så att all den här friheten bara trillar ned från himlen.
– Det skriver jag om i kapitlen om 90- och 00-talen, idén om könsmaktsordningen och sociologen Eva Lundgrens studie Slagen dam.
Studien, som drev tesen att kvinnomisshandel förekom i stor omfattning och på liknande sätt oavsett klass, fick kritik och granskades i efterhand av Uppsala universitet. I granskningen framkom brister i beläggen, men studien som helhet godkändes.
– Men det var tidsandan. Som ung, arg feminist läste även jag Under det rosa täcket, klippte håret kort och bar slips.
Fanns det inget bra med det alls?
– Jo! Feministvågen var härlig på ett sätt, vissa delar vill jag ha. Men kulturrelativismen, nej tack! Den krockar med mina erfarenheter från Gottsunda. Jag kallar 00-talet för det galna decenniet.
De som kallar sig antirasister och feminister, de Sakine tyckte hon borde kunnat lita på, svek. Kulturrelativismen, alltså att människor med annan kulturell bakgrund, ska behandlas på ett annat sätt än normen, ledde, menar hon, till motsatsen.
– De passar inte in i den här identitetspolitiska mallen för att förtryckaren inte råkar vara en vit man. Identitetspolitiken ledde även till ett svek mot yttrandefriheten och har sedan blivit framträdande hos de intellektuella i väst och spridit sig i stora delar av vänstern.
Hur hänger det ihop med yttrandefriheten menar du?
– Det är som att tänka att ”visst, de könsstympar sina flickor och det är hedersförtryck men det är deras kultur och vi från väst får inte säga att det är fel”. Och så ignorerar man just de här kvinnorna som kämpar både i Mellanöstern och här. Man liksom vänder de progressiva krafterna ryggen.
Sådana som Diana Mulinari och andra akademiker och debattörer har anklagat Sakine Madon för att hennes sätt att lyfta islam varit förenklat och riskerar att användas som argument för att begränsa invandring, vilket ju också blivit en allt mer framträdande del i takt med den hårdnande tonen mot islam i Sverige.
– Jag menar inte att vissa människor är programmerade till att förtrycka kvinnor eller till homohat, tvärtom. Det handlar om värderingar. Sverige var också en jäkla pissig kristen diktatur en gång i tiden. Det är inte så att all den här friheten bara trillar ned från himlen. Utan människor har offrat sina liv för att vi steg för steg ska komma dit vi har kommit.
I Tensta, där jag jobbat i många år, finns en omtyckt simhall. För att få alla att känna sig välkomna i ett område med många djupt religiösa från olika delar av världen, är simhallen öppen bara för kvinnor på onsdagar. Alla andra dagar är det som vanligt. Även det är något Sakine slagits mot.
– Jag har bråkat med Gudrun Schyman och Rosanna Dinamarca med flera. De försvarade det trots att kravet kom från islamistiskt håll och att det gäller från låg ålder.
Men är det inte skönt att ha killfritt i badhuset ibland?
– Visst, jätteskönt utan några gubbar, men problemet är att man går hedersnormer till mötes. Barn från fem år! Damtiderna införs just där hedersförtrycket är som starkast. Ursäkta men jag skiter i om vuxna kvinnor tycker det är najs att bada utan män. Men när man börjar könsseparera i offentliga verksamheter, vad är då nästa steg, biblioteken?
Dominansen av de värderingarna i det offentliga samtalet som Sakine Madon beskriver här vid köksbordet och i stora delar av boken tillhör förfluten tid. Ord som könsmaktsordning, intersektionalitet, rasism och feminism klingar i dag märkligt daterade.
Är du nöjd med utvecklingen de senaste åren?
– Är det någon fråga som högern hanterat mycket bättre så är det den här. Nyamko Sabuni blev integrationsminister i alliansregeringen 2006. Hon petades visserligen senare, men hon var tidig med att lyfta upp de här frågorna. Vissa av hennes förslag är självklarheter i dag. Men det har varit ännu svårare i vänstern, de som försökt har blivit motarbetade direkt. Tänk på Nalin Baksi, Ann-Sofie Hermansson och Amineh Kakabaveh.
Det där med att det är föräldrarna som har rätt att bestämma vad barnen ska tro på och göra krockar totalt med mitt synsätt.
Kakabaveh var riksdagsledamot i V fram till 2019 då hon uteslöts ur partiet med motiveringen att hon ”ofta och allvarligt skadar förtroendet för partiet gentemot väljarna och mot sina kollegor”. Jämte Sakine var hon en av de starkaste rösterna mot hederskultur. När hon 2016 spred en rasistisk film, enligt henne själv av misstag, förlorade hon delar av sitt stöd.
– Jag intervjuar henne i boken också. Hon mår så dåligt varje gång hon blir påmind om det misstaget. Jätteklantigt, men hon är verkligen inte rasist. Däremot gav den delningen partiledningen öppet mål, men det var inte där mobbningen mot henne startade. Det var hedersförtrycket.
Ett av kapitlen heter ändå ”Högerns kulturrelativister”. Och borgerligheten är ju bakbundna av ett högerextremt parti.
– Jo, men om jag kollar på deras förslag om hedersförtryck så kan jag inte direkt se att tredje riket står för dörren.
Nu tittar Sakine mig rakt i ögonen och höjer rösten ännu lite till. Den trevliga stämningen börjar gnissla känner jag när jag säger att jag inte kan se hur den utsatta gruppen fått det bättre av nuvarande regering.
– Nu gör ju du det här tankefelet! Alltså såhär, det är människor som förtrycks, de ska hjälpas. Jag önskar att inte SD fanns, men skit i dem. Det är lite som om jag skulle börja prata om antisemitism och så börjar folk att tjata om Israel.
Men nu de senaste åren har ju högern haft makten men de är bakbundna av ett parti, samtidigt som är helt ointresserade av att integrera. Muslimerna ska bara ut, typ?
– Politiskt skulle jag säga att borgerlighetens stora skuld i den frågan är försvaret av religiösa friskolor. Vissa kanske inte är konfessionella på pappret, men har ägnat sig åt könsseparation och så vidare. Det är deras blinda fläck. Det där med att det är föräldrarna som har rätt att bestämma vad barnen ska tro på och göra krockar totalt med mitt synsätt.
– Men, när det kommer till regeringens konkreta politik mot heder har jag jobbat i många kommuner och bevakat kommunpolitik. Det här är som ett mönster under åren. När en borgerlig politiker har föreslagit att vi borde kartlägga hedersförtrycket eller det här med könsseparata badtider så har de fått skit från vänsterpolitiker. Från norr till söder. Så jag menar att borgerliga politiker har varit tusen miljarder gånger bättre än vänstern.
Men med Sverigedemokraternas politik skickas tjejer till länder där de utsätts för samma hedersvåld som de säger sig vara emot?
– När sverigedemokrater tyckt att jag borde berömma dem för deras hållning i islamism svarar jag att det för mig inte spelar någon roll om Pela mördas i Kurdistan eller i Farsta. Jag är ointresserad av exakt var det sker. Jag vill ju att vi bekämpar förtryck. Vi är i Sverige. Det är här vi kan göra mer.
– Men med det sagt, om nu Sverigedemokraterna lyfter en bra idé, då är det hål i huvudet att ha motsatt position bara för att det är de.
Vi kommer inte längre här. Nu vill jag veta mer om Sakine själv. Hur blir man så envis och högljudd att man trivs som en prinsessa bland MC-killar och SD-sluggers?
– Jag är född i en stad som heter Adana i södra Turkiet. Den är mest känd för en speciell krydda på kebab.
Själv är hon ingen större köttätare och blir för första gången osäker när jag frågar vad det är för krydda. Kanske något starkt och med persilja?
– Mamma skäller väl ut mig om jag börjar prata recept, säger hon och skrattar. Sakine är ingen matlagare.
Sakines föräldrar läste till lärare och var fackligt aktiva. Men så skedde militärkuppen 1980, samma år som hon föddes. Redan tidigare hade de varit fängslade och Sakines syster föddes på en permission 1977. Systern fick ett namn som betyder ungefär ”Gnista”.
– Jag fick ett religiöst tantnamn. Det är som att heta Gun-Britt.
Sakine förklarar att hon själv är resultatet av hedersförtryck. Hennes farmor har räknat ut att hon giftes bort vid ungefär 13 års ålder. Hon menar att om hennes mamma inte hade varit en tuff feminist så hade även hon blivit bortgift.
– Det är tack vare de här Pippifigurerna som vägrar inordna sig som det händer något.
Är det kurdiska figurer?
– Det finns en anledning till att många hedersmördade är kurder. Det är ju för att det är de som gör uppror. Så att det är kurder som mördas behöver inte tyda på att de är de värsta hedersförtryckarna, utan att de är extra rebelliska.
Att föräldrarna träffades och blev kära som politiska kamrater hindrade inte att Sakine sögs in i de ålderdomliga traditionerna.
– Det märktes särskilt när jag bodde i Gottsunda där det bodde många landsmän. Åh, en kurdisk tonårsflicka, tänkte de. Så jag fick ju friare som ringde på dörren redan när jag ännu var omyndig.
Det var en äldre man från Syrien. Sakine hade vägrat att lämna sitt gömställe i köket och bjudit honom på te som traditionen bjuder. En kusin fick gå ut och sköta snacket.
– Det var så jäkla pinsamt. ”Jag gör vad som helst om du går ut med den här tebrickan!” sade jag till kusinen.
Föräldrarna tog det hela med ro. Men andra av Sakines kamrater gick det sämre för. De blev bortgifta. Och efter Fadime-mordet fick de höra att om de inte lydde kunde de gå likadant för dem.
Trots att Sakine framstår som en orädd och synnerligen kaxig offentlig person ser hon sig inte som modig. Det är därför hon säger sig älska Pippityper, som Lars Vilks.
– Han var Sveriges modigaste konstnär. Jag älskar när folk vågar gå emot och stöka till även om det kommer med ett pris. De människor som går motströms är viktiga för att komma åt olika former av förtryck och att bryta tankemönster.
Så om den svenska vänstern hade varit mer som i Mellanöstern, hade du varit vänster?
– Nej, kom igen. Jag är ju fan Timbrohöger i ekonomiska frågor och antikollektivistisk. Men jag är inte konservativ, utan mer nakenliberal. Jag har försvarat nakenbad när det blir ifrågasatt. Efter det fick jag massa förfrågningar från naturistföreningar, men jag sade bara shit, nej tack! Där är jag inte än.
