Sommarens värmeböljor gör oss fattigare, men skapar också nya sätt att tjäna pengar. Det här är inte ett misslyckande för kapitalismen. Det är hur systemet fungerar.
I juni 2026 drabbades större delen av Europa av en skrämmande och utdragen värmebölja som slog en rad rekord. Jag tänker inte diskutera värmeböljan i sig, utan hur den kapitalistiska marknadslogiken formar vårt sätt att hantera den.
Kapitalismen kännetecknas framför allt av att bytesvärdet går före bruksvärdet. Målet är inte att skapa större nytta, utan att öka värdet på det som kan köpas och säljas. Varför blir denna logik så katastrofal under miljökriser som värmeböljor?
Denna knappt dolda irrationalitet formulerades redan för tvåhundra år sedan av James Maitland, den åttonde earlen av Lauderdale, i Frankrike känd som Medborgare Maitland. Under franska revolutionen vistades han i Paris, var personlig vän med den revolutionära tidningsmannen Jean-Paul Marat och bidrog 1792 till grundandet av den brittiska reformorganisationen Society of the friends of the people.
I dag är han mest ihågkommen för den så kallade Lauderdaleparadoxen, som beskriver det omvända sambandet mellan offentlig rikedom och privat förmögenhet: när den senare växer krymper ofta den förra.
”Den offentliga rikedomen”, skrev han, ”består av allt det människan önskar därför att det är nyttigt eller skänker henne glädje.” Sådana ting har bruksvärde och utgör därför rikedom.
Privat förmögenhet kräver däremot något mer. Den består av samma saker, ”men endast i den mån det existerar i begränsad omfattning”.
Knapphet är alltså en förutsättning för att något ska få ett bytesvärde och därmed öka den privata förmögenheten. Den offentliga rikedomen fungerar annorlunda. Den omfattar allt med bruksvärde, oavsett om det är sällsynt eller finns i överflöd.
Ur detta drog Lauderdale en radikal slutsats. Om sådant som tidigare funnits i överflöd men är nödvändigt för livet – luft, vatten eller mat – blir en bristvara och får ett pris, då ökar de privata förmögenheterna. Ja, till och med nationens rikedom, om den förstås som summan av alla privata förmögenheter, växer.
Men det sker på bekostnad av den gemensamma rikedomen.
Om någon exempelvis lyckades monopolisera vatten som tidigare varit fritt tillgängligt genom att ta betalt vid brunnarna, skulle nationens uppmätta rikedom öka samtidigt som befolkningens törst växte.
Det exemplet känns märkligt aktuellt i dag, när privatiseringen av vatten åter står på den nyliberala dagordningen. Det skulle göra ägarna till vattenbolagen rikare, medan den stora majoriteten av dem som behöver vatten blir fattigare.
Logiken bakom paradoxen är enkel. För att något ska räknas på marknaden måste det ha ett värde, och värde tillkommer bara sådant som är knappt. Om något finns fritt och i överflöd kan det inte säljas och saknar därför värde.
Men ett samhälles största rikedom består just av sådant som finns fritt tillgängligt: vatten, luft och andra livsnödvändiga resurser. De gör oss rikare, men de gör ingen rik. Om vatten finns i överflöd blir ingen förmögen på det. Om tillgången däremot kontrolleras av privata företag blir deras ägare rika.
I marknadens bokföring har samhället då blivit rikare – därför att det fria vattnet inte längre räknas som rikedom.
Man får dock inte glömma den begärslogik som håller denna irrationalitet vid liv: avunden och den relativa överlägsenheten.
Om en resurs som vatten eller luft finns fritt tillgänglig som en gåva från naturen räknas den inte som rikedom. Det blir den först när den skiljer mig från andra – när jag äger eller kontrollerar den och därmed får ett övertag.
Rikedom är, med andra ord, bara rikedom så länge det också finns människor som inte är rika.
Här stöter vi på en genuint hegeliansk paradox, som redan den antika filosofen Epikuros formulerade:
”Fattigdom, mätt mot naturens behov, är stor rikedom. Men rikedom utan gräns är stor fattigdom.”
Om vatten finns fritt tillgängligt är vi alla lika ”fattiga” därför att vi alla delar samma stora rikedom. Om däremot bara ett fåtal äger och kontrollerar vattnet innebär deras gränslösa rikedom samtidigt andras fattigdom.
Den nya marxistiska ekosocialismens kanske viktigaste insikt är mer allmänt att den gör upp med myten om exploateringen av lönearbetare – grundad på det fria utbytet – som kapitalismens enda eller ”rena” form. I stället visar den hur denna exploatering, av rent strukturella skäl, alltid samexisterar med mer direkta och brutala former av expropriation.
Tre sådana former är särskilt viktiga.
Den första är plundringen av naturresurser och förstörelsen av miljön.
Den andra är dominansen över andra folk och raser – från direkt slaveri till mer förfinade former av rasism.
Den tredje är kvinnors reproduktions- och hushållsarbete.
Rikedom är, med andra ord, bara rikedom så länge det också finns människor som inte är rika.
Ingen av dessa former ingår i värderelationen. Slaven eller kvinnan som utför obetalt hushållsarbete får ingen lön och exploateras därför inte på samma sätt som den avlönade arbetaren.
Till detta bör vi i dag lägga en fjärde form: den digitala expropriationen, hur vi rånas på våra data av de digitala maskiner som samtidigt kontrollerar oss.
Slutsatsen är att kapitalismen aldrig existerar i någon ren form. Exploateringen av lönearbetet måste alltid bäras upp av dessa andra former av utnyttjande.
Geografen Jason Moore har därför rätt när han skriver:
”Värde fungerar inte om inte merparten av allt arbete saknar värde.” (Capitalism in the web of life, 2015.)
Men vi bör inte dra den slutsatsen att värde skapas överallt där energi förbrukas – av människor, djur eller natur – så att inte bara arbetare exploateras, utan också hästar och kor. Eller att vi exploaterar naturen i samma mening när vi eldar kol eller pumpar upp olja.
I dagens globala situation bör vi i stället rikta blicken mot det som vissa forskare kallar ekoproletärer: fattiga människor i det globala Syd som utsätts för ekologiskt utnyttjande och ekonomisk misär utan att exploateras i kapitalismens klassiska mening.
Deras miljö förstörs när deras naturresurser plundras för exportmarknadernas skull, samtidigt som deras traditionella livsformer gradvis ersätts av en skör tillvaro som hemlösa flyktingar i sitt eget land.
Det liberalkapitalistiska mantrat – att rika länder är bättre problemlösare och att de fattiga bara behöver bli rikare – är ett skolexempel på det Hegel kallade abstrakt tänkande.
I dagens värld är de rika och de fattiga oupplösligt sammanflätade. De rika är rika också därför att de fattiga är fattiga: därför att deras naturresurser plundras, deras billiga arbetskraft utnyttjas och deras underordning gör andras rikedom möjlig.
Är inte Lauderdaleparadoxen en träffsäker beskrivning av hur vi reagerar på värmeböljan?
Redan uttrycket vi gärna använder, att vi måste ”anpassa oss till ett varmare klimat”, är missvisande. Värmeböljor är inte ett objektivt naturfenomen som vi bara har att rätta oss efter. De är åtminstone delvis resultatet av hur vårt sätt att utnyttja naturresurser har rubbat miljöns jämvikt.
De som verkligen anpassar sig till de nya förhållandena är miljardärerna. De drömmer om att flytta till Mars eller, lika surrealistiskt, bygger gigantiska underjordiska bunkrar där de ska kunna leva i åratal utan kontakt med den omvärld de själva varit med och förstört.
Det som intresserar mig här är dock vad denna ”anpassning” gör med vårt välstånd.
Låt oss därför göra som Lauderdale och börja med hur livet såg ut tidigare.
Visst förekom värmeböljor även då. Men om man bodde tillräckligt långt från ekvatorn kunde man leva ganska bekvämt. Luftkonditionering behövdes bara ibland, eller inte alls. Det räckte att söka skugga eller skölja ansiktet i kallt vatten.
Sedan blir värmeböljorna regelbundna och outhärdliga.
Plötsligt måste varje rum utrustas med en kraftigare luftkonditionering. Fönstren behöver isoleras bättre. Du köper krämer mot svettning. Du tillbringar allt mindre av din fritid ute i naturen.
Din vardag blir sämre. Du blir fattigare. Elräkningen stiger och en allt större del av inkomsten går åt till att skydda dig mot hettan.
Men ur den privata förmögenhetens perspektiv ser saken helt annorlunda ut.
Produktionen får en kraftig skjuts. Nya miljonärer skapas därför att sådant som tidigare inte behövdes – eller åtminstone inte behövdes i samma omfattning – nu blivit en förutsättning för ett drägligt liv.
Tänk bara på reklamen för den senaste generationens luftkonditioneringar: små, tysta, utan slangar genom fönstret, kyler ett rum på en minut…
Så även om de flesta av oss får ett dyrare och sämre liv innebär den nya efterfrågan, ur marknadsekonomins perspektiv, ett uppsving för produktionen. Vinsterna ökar, statistiken visar ekonomisk tillväxt och ännu en högkonjunktur tar fart.
Vårt exempel rör fortfarande den gamla sortens kapitalism, där ekonomin i huvudsak styrs av utbud och efterfrågan. Men den irrationalitet vi ser i dag verkar på en högre, spekulativ nivå.
När en miljardär köper ett hus betalar han sällan direkt från sitt bankkonto. Han tar ett lån, eftersom större delen av hans förmögenhet är bunden i investeringar, stiftelser eller utspridd mellan olika familjemedlemmar. Det är en av förklaringarna till att den rikaste halva procenten i USA nästan inte betalar någon skatt alls.
Dessa enorma AI-investeringar handlar egentligen inte om framtida vinster. Deras verkliga mål är att säkra den ekonomiska, politiska och militära makten hos dem som vinner kapplöpningen – en makt som gör det möjligt att utöva en nyfeodal kontroll över samhällslivet.
Dessutom beror deras nominella förmögenheter långt mer på finansmarknadens svängningar än på produktiva investeringar.
Så även om de flesta av oss får ett dyrare och sämre liv innebär den nya efterfrågan, ur marknadsekonomins perspektiv, ett uppsving för produktionen. Vinsterna ökar, statistiken visar ekonomisk tillväxt och ännu en högkonjunktur tar fart.
I juni 2026 blev Elon Musk världens första dollarbiljonär, främst tack vare den rekordstora börsintroduktionen av SpaceX. Tillsammans med hans enorma aktieinnehav i Tesla steg hans förmögenhet till omkring 11 biljoner kronor.
En vecka senare hade han förlorat 3 biljoner till följd av en marknadsrörelse.
Och världen ryckte på axlarna.
I dag är de stora teknikföretagen djupt skuldsatta efter sina enorma investeringar i AI-infrastruktur. Utsikterna till framtida vinster är högst osäkra och allt fler befarar att AI-bubblan kommer att spricka.
Jag tror att den oron missar poängen.
Dessa enorma AI-investeringar handlar egentligen inte om framtida vinster. Deras verkliga mål är att säkra den ekonomiska, politiska och militära makten hos dem som vinner kapplöpningen – en makt som gör det möjligt att utöva en nyfeodal kontroll över samhällslivet.
Och eftersom dominans inom AI numera betraktas som avgörande för nationell säkerhet kan teknikjättarna räkna med statligt stöd om de skulle hamna i ekonomiska svårigheter.
Den täta sammanflätningen mellan de digitala storföretagen och staten – en relation som gång på gång sätter marknadens egna principer ur spel – visar hur långt vi har rört oss från den gamla kapitalismen och in i något nytt.
