Vänsterpartiet vill göra det billigare att leva genom att reglera priser och hyror. Men Sverige behöver återupptäcka en äldre idé om den starka staten: en stat som bygger bort bristen.
”Det har blivit för dyrt att vara svensk.”
Så sammanfattar Nooshi Dadgostar sitt partis budskap i Ekots utfrågning inför valet om en månad. Vänsterpartiet vill slippa kulturkriget och lägga allt krut på hushållens ekonomi.
Intervjun kretsar framför allt kring två av hushållens mest grundläggande utgifter: mat och boende. Dadgostar säger att hon vill frysa hyrorna och ändra reglerna för hur de sätts. Matjättarnas priser ska övervakas och orimliga påslag ska kunna bötfällas.
Det här är nog ett budskap som många längtar efter. Och inte minst under inflationskrisen i början av 2023 fick man stort genomslag för sina utfall mot matjättarna. Dadgostar hade också kunnat skryta lite mer om förslaget att sänka matmomsen, som regeringen nu genomför inför valet – och därmed åtminstone indirekt erkänner som ett rimligt sätt att hjälpa hushållen.
Statens uppgift är inte bara att reglera priset på bristen. Den måste bygga bort den.
Samtidigt har maten, sett över längre tid, blivit billigare i förhållande till andra utgifter. Från att ha stått för omkring 40 procent av hushållens konsumtion på 1950-talet har andelen sjunkit till omkring 13 procent. Boendet har gjort närmast motsatt resa och gått från omkring en tiondel till ungefär en fjärdedel.
Matpriserna är dessutom starkt beroende av omvärlden. Och i ett litet land som Sverige är det inte självklart att fler och mindre matkedjor skulle pressa priserna. De stora kedjornas stordriftsfördelar kan tvärtom bidra till att hålla dem nere.
Därför är bostadskrisen ett betydligt bättre område att fokusera på. Där är det tydligt att både politiker och företag har misslyckats. Och hur har Sverige historiskt löst bostadsbrist? Genom att bygga.
Därför är det bra att Vänsterpartiet har föreslagit ett omfattande ”nationellt bostadsbyggande” och även ett statligt byggbolag. Det märkliga är att allt detta är som bortblåst när partiledaren ska presentera sin politik på området. I stället fastnar hon vid hyresregleringar som inte ens Hyresgästföreningen vill ha, och blir hårt pressad på områden där partiet på pappret har hyggliga svar.
Jag tror att det beror på att Vänsterpartiets ledning delvis har landat i en annan föreställning om den starka staten: den reglerande staten. En stat som övervakar matpriser, bötfäller handlare, fryser hyror och ställer hårdare krav på fastighetsägare. Sådana ingrepp kan vara motiverade. Men de löser inte grundproblemet: det byggs för få billiga bostäder.
Då behövs en stat som är villig att bygga.
De senaste åren har det rått en märklig samsyn mellan socialister och nyliberaler om att bostadsbristen närmast är en naturlag. Bråket handlar om hur kön ska organiseras. Vänstern vill ha en rättvis kö där alla får vänta i tjugo år. Nyliberalerna vill ha marknadshyror så att den som har råd kan betala sig förbi den.
Samtidigt nämner alltför få den självklara lösningen: att bygga bort kön. Något som dessutom testats tidigare i svensk historia med goda resultat.
Men någon gång slutade staten tänka så. Statsvetaren Giandomenico Majone har beskrivit utvecklingen sedan 1970-talet som övergången från den ”positiva staten” till den ”reglerande staten”. Staten försvann inte. Men i stället för att själv äga, investera och producera kom den allt mer att sätta reglerna för vad andra gjorde.
Vi avskaffade alltså inte den starka staten. Vi bytte ut den byggande staten mot den reglerande.
Denna reglerande stat har jättemånga synpunkter om man hittar vattensalamandrar eller grodpassager när någon vill bygga ett bostadshus, järnvägsspår eller kraftverk. Den är betydligt sämre på att se till att dessa saker faktiskt blir byggda.
Den organisation som är tydligast i frågan är LO. I investeringsprogrammet Sverige ska fungera, där ordet investering förekommer 37 gånger, radar man upp förslag på en rad områden: bostäder, infrastruktur och energi. Tanken är inte bara att rusta upp Sverige, utan också föra oss närmare full sysselsättning. Det här budskapet hamras sedan in i varje mediesammanhang.
Den som vill vinna valet gör gott i att lyssna på dem.
Det stämmer att det har blivit för dyrt att vara svensk. Men statens uppgift är inte bara att reglera priset på bristen. Den måste bygga bort den. Det vill jag höra oppositionens ledare säga när de får frågor om hur det ska bli billigare att leva.
