Efter en valrörelse fylld av hat, stress och politisk frustration märkte jag att jag hade stängt av. Nu försöker jag hitta tillbaka till vreden – utan att låta den äta upp mig.
Hur inger man vänsterrörelsen hopp efter ett orimligt tajt valresultat när jag egentligen kokar av ilska?
Självklart är jag arg över själva resultatet i sig, men framför allt är jag så frustrerad över politikerna som på min sida inte vågade gå till val på empati och en glöd för rättvisa. Det må vara utmattande, men av personlig erfarenhet vet jag att en vänster som inte vågar vara arg är lika äkta som Socialdemokraternas valkampanj 2026.
För ungefär elva månader sedan var jag på besök hos min syster och spelade då in min första Tiktok-video. Jag kommer ihåg dopaminkicken som följde efter att jag publicerade den på mitt konto som jag nyss döpt om till ”Skitsnack”. Busigt, tänkte jag. Och inte en enda själ (förutom Tiktoks egna mekanismer) kunde censurera det jag sade eller bedöma att jag inte var viktig nog för att mina åsikter skulle få ta plats offentligt. Det är inte ofta man stöter på en sådan möjlighet som ung och osugen på att göra karriär via den traditionella partivägen.
Skitsnack började som ett sätt att få utlopp för mina minst sagt kryddade åsikter. Skitsnack slutade med att jag fick samarbeta med tre partiledare, finansieras av en tankesmedja, skriva ledarkolumner, debattera Jimmie Åkessons myskompis (Simona Mohamsson för er som inte sett dem gosa) och bli stämd av Sveriges nassepyssling. En valrörelse att minnas, skål!
Samtalsklimatet i svensk politik är hårdare än någonsin, så det är bara att gissa hur det speglar sig i en 19-årig kvinnlig opinionsbildares kommentarsfält. Självklart finns det gott om positiva meddelanden men de drunknar ofta bland alla trådar som utforskar mina klädval, diverse olika kroppsdelar, hur låg mitt IQ måste vara eller hur jag förtjänar att utsättas för våldtäkt eftersom jag står för en human migrationspolitik.
Jag funderade länge på att lägga av med min opinionsbildning så fort valet var över, men den eld som återfann sig inför valrörelsens slutskede gör det absolut omöjligt.
Flera gånger har folk frågat mig hur jag klarar av att fortsätta trots hatet. När jag stod framför den stora skärmen på Miljöpartiets valvaka som strax skulle sända Valus första prognoser så insåg jag hur jag lyckades. Hård hud och gott om pannben räcker dessvärre inte. Jag hade någonstans på vägen mot valet stängt av min förmåga att ta in känslor på djupet för att kunna utstå allt som skrevs om mig och allt det elände man läste om på nyheterna. Logiskt sett förstod jag hur dåligt jag skulle må men ändå fortsatte jag arbeta som vanligt. En ytlig förtvivlan och ilska, för lät jag det komma in på djupet skulle det bli för mycket.
En överlevnadsinstinkt kan man väl kalla det. Det fungerade ett tag, när jag kunde befinna mig i en sorts mellanting – bli arg över nyheterna och frustrerad av hatkommentarerna, men hålla känslorna på en armslängd. Problemet är väl bara att jag är ung, progressiv och vänster så förmågan att bli arg över orättvisor är en rätt fundamental aspekt av min politiska identitet. Nu när jag tittar tillbaka märker jag hur rädslan för att känna en känsla på djupet sög ur mig min kreativitet över tid. Mina klipp slutade vara en reflektion av den unga arga kvinnan som jag faktiskt är.
Men allteftersom valdagen närmade sig kände jag hur nervositeten sakta men säkert gjorde sig hemmastad i min mage. Min spärr maldes ned och helt plötsligt kändes allting så riktigt. Alla jämnåriga som utvisats och väntar på att en ny regering ska hämta hem dem igen. Alla idioter som i kommentarsfält predikade om hur kvinnor är mer privilegierade än män, hur klimatförändringarna är en konspirationsteori och hur en miljardärsskatt skulle vara förödande för dem själva och deras högst medelmåttiga månadsinkomst. Åh vad det hällde bensin på elden inom mig.
Jag funderade länge på att lägga av med min opinionsbildning så fort valet var över, men den eld som återfann sig inför valrörelsens slutskede gör det absolut omöjligt. Men med den gnistan kommer också risker, risker som jag under årets gång undvikit genom att dämpa min förmåga att just känna på djupet. Jag har brutit ihop flera gånger sedan valdagen, säkerligen som en konsekvens av allt som byggts upp inom mig.
Så nu när vi har en ytterst oklar politisk framtid återstår frågan: hur tar vänstern kampen vidare? Hur får man ett engagemang att hålla i längden när det bygger på så intensiva känslor? För i slutändan är ju vi (tyvärr eller som tur är – det är upp till var individ att avgöra) en rörelse byggd på ilska över orättvisa och en tro på framtiden. Utan vår förmåga att känna tappar vi det som håller vår politiska kompass i rätt riktning.
Jag försöker själv kliva rätt på balansgången. Det hände ofta under den här valrörelsen att jag klev för snett åt ena hållet och det kommer jag säkert att göra igen. Det viktigaste är väl ändå att man rättar till sig igen och fortsätter sätta nästa fot framför den andra. Och så får vi helt enkelt se var vi hamnar, för utan vår glöd är vi ingenting.
