Under en vecka i augusti var en sociologiprofessor vid Cambridge på var mans läppar. Jason Arday var den yngsta svarta professorn i lärosätets historia. Nu anklagades han för plagiat och fabricering. På grund av universitets prestige spreds anklagelserna i brittiska tidningar, och inom kort även internationellt. 

Att Arday utnämnts till professor vid ett av världens främsta lärosäten framställdes i högermedia såsom The Daily Mail och The Spectator som urtypen för mångfaldsfrenesin inom den högre utbildningen, det vill säga att etnicitet och grupptillhörighet väger tyngre än kvalifikationer och meriter.

Som gensvar kom tusentals politiker och forskare på vänsterkanten snabbt att skriva under ett upprop till hans försvar, däribland De grönas partiledare Zack Polanski och och Kehinde Andrews, den första professorn i black studies vid Birmingham City University. I deras ögon var han offer för smutskastning med rasistiska motiv.

Efter ett par dagar nyanserades debatten något. En närmare granskning av hans arbete och uttalanden väckte frågor om grunderna för anställningen och om att illavarslande indicier hade sopats under mattan.

Samtidigt visade det sig att historien först kom i dagen genom en digital plagiatgranskning utförd av intelligensforskaren Nathan Cofnas, som beskriver sig som ”rasrealist”. Han hade avskedats från sin tjänst vid Emmanuel College i Cambridge efter ett inlägg på Substack där han bland annat hävdade att antalet svarta professorer vid Harvard University i ett meritokratiskt system skulle ”närma sig noll procent”.

Men anklagelserna vilade inte bara på Cofnas granskning. Journalister på ansedda Times Higher Education och etablerade experter på den funktionsnedsättning Arday åberopat kunde ge nya belägg för oegentligheter. Efter att först ha avvisat dessa argument lovade Cambridge till slut att inleda en granskning.

Även när Arday, pressad av det offentliga drevet såg sig tvungen att säga upp sig, fortsatte han att förvränga sanningen. Några dagar senare tog han sitt liv, en tragisk bekräftelse på att hans tillvaro slagits i spillror. I slutändan framträdde två slutsatser som var svåra att bortse ifrån: den stiliga och mediala Arday var både lögnare och offer. 

Den avgörande frågan återstår dock: vad var han offer för, och vem bär ansvaret?

Det går inte att bortse ifrån att det var makthavare vid universitet som tillsatte Arday trots flera märkligheter i hans CV, bland annat obekräftade och senare dementerade universitetsanställningar samt en jämförelsevis mager forskningsproduktion för en sådan tjänst.

Därför bör fokus inte främst ligga på om Arday ljög eller plagierade, utan på hur sådana anställningsprocesser fungerar. Frågan gäller inte bara Cambridge, utan universitetssektorn i stort – i Storbritannien såväl som i Sverige.

Vad kan Arday-fallet då lära oss?

Som Steve Fuller, professor i sociologi vid University of Warwick, framhöll i en intervju med Times Higher Education den 7 augusti, kan Arday bara hållas ansvarig till en viss gräns. Den miljön han verkade i förstärkte osunda tendenser. Bland dessa vill jag framhålla lärosätenas upptagenhet med image och varumärke. I den meningen var Arday också ett offer för de vid universitetet som underblåser forskningens och utbildningens medialisering.

Den avgörande frågan återstår dock: vad var han offer för, och vem bär ansvaret?

Det finns skäl att överväga vad akademin gör med människor och vems intressen universitetens mångfaldsarbete egentligen tjänar. Enskilda personer som Arday kan visserligen gynnas, medan syftet är att ge lärosätena moralisk legitimitet. I den meningen kan man tala om exploatering. 

Efter Ardays död har diskussionen dock främst kommit att kretsa kring skuldfrågan i den personliga tragedin. Vissa hävdar att en anti-woke agenda drev honom till självmord, vilket är en tacksam förklaring för dem som vill vidmakthålla systemet. Av allt att döma var det plagiat han gjorde sig skyldig till inte särskilt graverande, men granskningen lär gå längre och ställas inför frågan varför Arday anställdes och enligt vilka kriterier.

Genom att vända på perspektivet och utpeka mediernas bevakning som syndabock kan hans försvarare hoppas att utredningen stannar vid plagiatanklagelsen och därmed rentvå honom postumt.

Det vore mycket olyckligt om utredningen stannade där. Ur både ett politiskt och akademiskt perspektiv är det direkt skadligt om det bara är högerorienterade röster som försvarar pressfriheten och kräver en grundlig genomlysning av anställningsprocessen.

Sharon Rider är professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet och del av ledningen för Hero, en tvärvetenskaplig forskningsplattform som studerar högre utbildning och forskning.