50 000 människor fyllde Stockholms gator för klimatet. Frida Hylander ser en folkfest som säger något större om Sverige: engagemanget finns kvar, trots att det alltmer sällan syns i politiken.
”Jag och sommarskuggan ska rädda klimatet! Ska du med?”
En liten pojke och hans pappa satt vid kanten av Sveavägen med sitt plakat och tog en paus medan demonstrationståget långsamt ringlade fram. Lite längre fram hängde några andra barn och vrålade ”Vad ska vi göra?”, följt av demonstranternas ”Rädda klimatet!”. De verkade ha så kul, barnen. Och jag fattar, för det är spännande att få vara med när det händer stora grejer.
Några timmar tidigare hade jag, lite försenad och svettig, småsprungit in mot Vasaparken och mötts av en sprudlande festivalscen. Överallt människor i alla åldrar. Några i fantasifulla dräkter; som paret utklädda till rävar, rebellmammorna som blivit ett enormt storsjöodjur och enterna som såg ut att vara hämtade ur Sagan om Ringen. Skyltar och banderoller med det ena budskapet fyndigare än det andra.
”Mörda inte jorden, den är så sexig!”
”Jag vill bo i en svamp utan Donald Trump”
”Psykoanalytiker mot förnekelse”
Inget tycks ta fram människors kreativitet lika bra som demonstrationer.
På en alldeles för liten scen gick Greta Thunberg upp och sade som det var: att det var på tiden att de vuxna steppade upp. Det krävdes en folkrörelse för att få dem att göra det, men nu händer det.
Klimatdemonstrationen visade en annan bild av Sverige, som behöver få ta mer plats.
När demonstrationen skulle ta sin början stod jag längst fram och höll i banderollen med texten ”Enade för klimatet”. Framför oss en gata som tömts på bilar för att göra plats åt vad som skulle visa sig bli ett flera timmar långt tåg – ett hav! – av över 50 000 människor. Människor som rest från hela landet för att samlas för att visa att vi är många som kräver en bättre klimatpolitik. Och som helt enkelt vill ha en planet som går att leva på. Som en person hade skrivit på sin skylt: ”Jag kom hit i dag för att jag gillar att andas!”
Klimatkrisen är ofta tung att tänka på och klimatnyheter för det mesta deppiga. Men den stora klimatdemonstrationen var allt annat än deppig. Den var en folkfest. En samlande, enande, stärkande folkfest.
Det var också det vanligaste folk sade under helgen: att det var så skönt att få samlas och vara tillsammans med andra som inte bara bryr sig, utan också gör något. Att få känna sig mindre ensam, och inte minst att få känna att politiken faktiskt går att påverka.
Det här är demokrati i praktiken: helt vanliga medborgare som gör sina röster hörda. Jag pratade med så många under helgen som var så, liksom, vanliga. Vissa som demonstrerade för första gången, för att de fått nog och vill se förändring. Som är trötta på att klimatfrågan ignoreras, att politikerna istället ägnar tid åt att hetsa mot invandrare och försöker lösa allt med hårdare tag. Klimatdemonstrationen visade en annan bild av Sverige, som behöver få ta mer plats. Många som inte hade möjlighet att gå i demonstrationen skrev att de kände glädjen och kraften på håll. För varje person på plats finns minst tio där hemma som känner sig mindre ensamma av att se andras engagemang.
När min klimatpsykologkollega Sara gick upp på scenen på Gustav Adolfs torg för att avslutningstala rann mina tårar, av glädje och stolthet. Hon berättade hur planerna på demonstrationen tog form för ett år sen i Malmö. Hur hon till en början kämpade med tankar om att det är omöjligt och aldrig skulle gå. Men hur hon sen bestämde sig för att helt enkelt strunta i de tankarna och köra på.
Och tur var det, för ihop med ett helt gäng beslutsamma klimatkämpar och fantastiska organisatörer såg de till att vi tillsammans fick skriva historia. Att vi fick visa att klimatrörelsen lever och att vi aldrig ger upp.
Att vi är en stor och enad kraft som inte går att ignorera.
