Åren med Tidöregeringen har medfört 2000-talets hårdaste åtstramningar av svensk migrationspolitik. Men många Tidö-märkta reformer bär också Bryssels stämpel. De finns redan inskrivna i EU:s migrationspakt – som SD tidigare ville stoppa till varje pris.
I våras möttes Centerpartiet av hård kritik efter att ha röstat för några av regeringens migrationspolitiska förslag, som att avskaffa permanenta uppehållstillstånd. Réka Tolnai (bilden), som kandiderar till riksdagen för partiet, försökte förklara partiets agerande i sina sociala medier.
– Det var tråkigt att se oss bli beskyllda för något vi inte ställt oss bakom. Vi röstade emot delarna regeringen lade till på eget initiativ, som att ta bort rätten till offentligt biträde, säger hon till Flamman.
– Det är inget EU:s migrationspakt kräver, det är regeringens egna skit.
Men ni röstade ändå för paketet som helhet?
– Jag hade nog personligen röstat emot även de andra delarna, för att ”markera”, men riksdagsgruppen valde att rösta för. Eftersom det ändå kommer bli svensk lag. Vad jag förstår är EU-pakten bindande för Sverige.
Våren 2026 började EU:s nya migrations- och asylpakt gälla, efter att ha arbetats fram i cirka tio års tid. Redan vintern 2024 uppmanades alla länder lämna en implementeringsplan till EU-kommissionen – något som i Sverige togs fram med en snabbspårsutredning, vilket ledde till skarp kritik från remissinstanserna.
I migrationsfrågor har Sverige blivit ett land som numera ses som aningen själviskt inom EU, menar juris doktor i internationell rätt Karin Åberg (bilden), som forskar på migrationsrätt vid Göteborgs Universitet:
– Kort sagt är vi ett rikt land, som inte vill ta emot några asylsökande. Vår leverage är att vi kan säga att vi tagit emot många tidigare. Även Tyskland låter på ett liknande sätt numera.
Inställningen reflekterar ett större historiskt skifte inom hela EU, menar hon. Unionens gränspolitik har i princip alltid gått ut på att staterna ”ger upp en del av sin suveränitet”. I gengäld förväntar de sig att EU ”håller koll på folk”.
– Man vill främst veta var de som inte är EU-medborgare och har rest hit irreguljärt befinner sig, att dessa inte bara ska kunna “byta land” om de inte får asyl. EU försöker alltså på olika sätt förhindra att de rör sig över unionens inre gränser.
Vänta lite. Var inte inre rörelsefrihet en av de stora poängerna med EU?
– Det kan man tänka, men klyftan mellan EU-medborgares och tredjelandsmedborgares rörelsefrihet – som på ett vis alltid funnits – har vuxit sig större. Sedan Schengensystemets skapelse, och 90- och 00-talets Dublinförordningar, har motståndet mot migranter ökat.
Enligt Dublinkonventionen ska en asylansökan hanteras i det första landet en person sökt asyl i. Systemet har bland annat fått kritik för att skapa flaskhalsar, och lägga ett oproportionerligt tungt ansvar på fattigare medlemsländer vid EU:s yttre gränser söderut, som Grekland.
– Städer med 20 000 invånare fick ansvaret att hålla hela EU:s gräns, för att andra länder inte velat, samtidigt som Greklands ekonomi urvattnades.
Det är inget EU:s migrationspakt kräver, det är regeringens egna skit.
En aspekt av det nya systemet, fortsätter Karin Åberg, är att göra asylprocessen – som, per definition, kommer beröra flera staters lagstiftning samtidigt – mer enhetlig, och undvika parallella rättsprocesser i flera länder samtidigt.
– Men mycket springer också helt klart ur en rasistisk oro. En skräck över fattiga, icke-vita människor, som rör sig ”okontrollerat” in i Europa.
Den nya ordningen har formaliserats i den nya migrationspakten. Migrationsverket uppger ”blottade brister” efter 2015 års flyktingströmmar och invasionen av Ukraina 2022 som skäl till varför den införts. Civil Rights Defenders och Röda Korset varnar för att den urholkar asylrätten.
Svenska politiker har haft stort inflytande över pakten – huvudförhandlare var moderaten Tomas Tobé. Även Abir al-Sahlani (C) spelade en central roll, och har med pakten velat bekämpa människohandel och ”skuggsamhällen” – men också kritiserat hur partier som SD nu vill ”flytta hela asylprocessen utanför EU:s gränser”.
Själva har Sverigedemokraterna historiskt varit kritiska mot pakten, och krävde så sent som 2023 att regeringen skulle stoppa den. Jimmie Åkesson menade då att pakten ”skänker bort svenska väljares makt över migrationspolitiken till andra länders politiker och byråkrater i Bryssel”.
Charlie Weimers (SD) (bilden) har bland annat vänt sig mot paktens nya fördelningssystem. Via det man döpt till en ”solidaritetspool” ska EU:s medlemsstater kunna hjälpa varandra att hantera asylsökande, med olika åtgärder. Karin Åberg utvecklar:
– Ett alternativ är att ta emot fler, vilket inget land egentligen vill. Ett annat är att betala in pengar till den här ”poolen”. Det tredje är intressant: att ta ett större ansvar för att hjälpa andra länder att utvisa asylsökande, ut ur EU.
Att verkställa utvisningsbeslut är svårt om mottagarlandet inte vill ta emot personen. Vad en regering vanligtvis gör är att höra av sig direkt till landets regering via sitt utrikesdepartement – och till exempel, som i Tidös fall, förhandla återvandringsavtal för hundratals miljoner styck med Somalias premiärminister och det nya HTS-styret i Syrien.
– Mycket har handlat om att knyta diplomatiska kontakter, och bygga de institutioner som sedan ska användas för att implementera pakten när den kommer, säger Karin Åberg till Flamman, och tillägger:
– Det är fullt möjligt att Sveriges egna sådana avtal kan höra ihop med migrationspakten.
EU har nu också börjat bygga ”deportationsläger” i tredje land utanför EU, där man ska kunna placera människor med utvisningsbeslut i upp till två år. Gröna EU-parlamentariker har nekats tillträde till italienskdrivna förvarsanläggningar i Albanien.
Även läger som dessa var något SD stred för 2023. Numera ser Charlie Weimers hur en ”era av deportationer har inletts”, och låter betydligt mer positiv till ”paradigmskiftet” som ”högermajoriteten levererat”.
Så hur mycket av de senaste årens svenska migrationspolitik är Tidös, och hur mycket är EU:s?
– Den svenska regeringen bör absolut hållas ansvarig, svarar Karin Åberg.
EU-rätten innehåller både bestämmelser som är mer öppna för tolkning, och mer specifika regleringar av vad medlemsstater får göra. Men vad som är vanligt är att stater får hålla en högre standard än den absoluta miniminivå de måste uppfylla.
– Vi har ett pågående arbete sedan tio år tillbaka med att dra ner Sveriges EU-lagstiftning till miniminivån. Det har kanske inte varit ett uttalat mål att göra systemet ”så dåligt som möjligt”, men man vill helt enkelt göra det ofördelaktigt för individen att komma hit. Vi vill inte ge någonting mer än vad EU-rätten tvingar.
Sverige är exempelvis inte ”skyldiga” att placera barn i förvar enligt EU-rätten, som tvärtom menar att det ska ske i sista hand och i exceptionella fall. Inget i migrationspakten kräver ett ruckande på permanenta uppehållstillstånd, tonårsutvisningar, eller att stater skär ned på ”ömmande skäl”.
Politik blir inte till i ett vakuum, säger EU-parlamentarikern Hanna Gedin (V) (bilden) till Flamman:
– Migrationspakten är ju ett resultat av att konservativa och högerextremt färgade regeringar i Europa, bland annat den svenska, tryckt på för att nedmontera asylrätten på EU-nivå.
– Men just därför är den ju inte heller statisk på något vis. Jag hoppas ju att vi har en annan svensk regering efter valet, som vågar ompröva vissa av de här förändringarna som inte följer internationell rätt, och inte förhandlar med terrorregimer. Sverige brukade vara ett föregångsland i asylfrågor, men har verkligen ett ansvar för pakten som den ser ut nu.
Att Tidöregeringen lagt så många egna migrationsförslag ovanpå det redan omfattande lagpaketet har gjort det svårt att hänga med även för en forskare som Karin Åberg, som närstuderat området hela våren.
– Det kommer otroligt mycket lagändringar hela tiden, nästan oöverskådligt fort. Att inte ens remissinstanserna riktigt verkar förstå hur helhetsbilden kommer att se ut i slutändan är väldigt speciellt. Det handlar om stora rättssäkerhetsfrågor, och basala mänskliga rättigheter.
