En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”.
Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.
Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader.
Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.
Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.
Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”
Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.
”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.”
Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom.
Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen.
Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”
Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.
Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.
Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.
Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.
Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?
Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare.
Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.
För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
