En gång var Clacton-on-Sea Londonarbetarnas semester-paradis. Nu är badorten ett fäste för Nigel Farage, vars främsta utmanare går till val med en soptunna på huvudet. Flamman tar en öl med väljarna som vill dra in alla bidrag – utom sina egna.
När jag står vid den lilla korsningen där Pier Avenue leder över i Clactons nöjespir känns det som att vara i ett Disneyland med East End-tema. Den yttre stadskärnan består av bilverkstäder, äldreboenden och pensionärer på MAGA-permobiler, men här glittrar allt. Pariserhjul, spelhålor med skrikiga fasader, en välvd gångbro som passat bättre i Venedig, kiosker, karuseller, palmer, en usel nattklubb och en Wetherspoonpub. Brittiska unionsflaggor fladdrar från lyktstolparna i den långgrunda havsbrisen, uppsatta med buntband.
Välkommen till Cockneyland.
Under mellankrigstiden var Clacton-on-Sea en av Storbritanniens mest populära semesterorter. När tågutflykterna från London stod på sin topp anlände 40 000 besökare om dagen. Clacton var arbetarklassens utflyktsort medan grannorten Frinton tog emot de välbeställda. Något som fortfarande märks i turistbroschyrerna, där Frinton lockar med frisk luft och dansk design medan Clacton beskrivs som livligt men prisvärt.
På 70-talet vände lyckan för semesterorten. Britterna tog flyget till Spanien i stället för tåget till kusten, och smällen blev hård eftersom här inte fanns någon annan industri att falla tillbaka på. Men den nostalgiska sinnebilden av arbetarlyxiga Clacton lever kvar hos de pensionärer som i dag har flyttat hit från London.
I slutet av april avslöjade The Guardian att högerpopulisten Nigel Farage tagit emot fem miljoner pund från en brittisk thaibaserad kryptomiljardär. Sprängstoff, eftersom brittiska regler kräver att nyvalda parlamentsledamöter redovisar sina ekonomiska kopplingar året före tillträdet. Det gäller donationer, lön och allt annat som kan antas påverka en politiker. Eftersom Farage höll gåvan hemlig startades en parlamentarisk granskning kort inpå avslöjandet.
En prick i granskningen skulle utlösa ett fyllnadsval i populistledarens valkrets, men Farage avgick i förtid. Den som hoppades på varaktig frånvaro blev dock besviken. Han ställde upp i det fyllnadsval som avgången tvingade fram, med planen att väljas på nytt utan granskning.
This country is going to shit.
Farage vägrade låta sig dömas av det politiska etablissemangets institutioner. I stället skulle det bli upp till väljarna att avgöra om han brutit mot reglerna. Ett fiffigt upplägg eftersom valkretsen Clacton är Storbritanniens patient noll för högerpopulism. Just här tog sig Farage in i underhuset sommaren 2024 efter att ha försökt sju gånger på annat håll. Tillsammans med Torypartiet har hans Reform UK stöd av tre fjärdedelar av väljarkåren. 70 procent röstade för Brexit.
Övriga partier anmälde genast sitt ointresse för ett omval som syftade till att finta bort granskningen. Det troliga utfallet var dessutom ytterligare ett fyllnadsval efter att Farage återtagit sin plats och den parlamentariska uppförandekommissionen fått jobba vidare.
När konkurrenterna siktade på nästa val blev fältet fritt för udda figurer från den brittiska politikens skuggsida. Farages starkaste utmanare hette nu Count Binface. I kölvattnet av den omtalade rymdgreven i soptunna följde ett koppel av spexare, lycksökare, drömmare och nazister.
Där fanns den högerextrema skådespelaren Laurence Fox, EU-vännen John Stevens, sex- och samlevnadspartiet Everyone is God, och en man som kallar sig Woke Trump Carzee. Antalet kandidater slog rekord. Aldrig tidigare har 34 personer ställt upp i samma valkrets. Men valet blev en duell mellan Farage och Binface.
Bakom masken fanns John Harvey, en manusförfattare för satirprogram på BBC som ställer upp i brittiska val under förevändningen att vara en intergalaktisk rymdkrigare från planeten Sigma IX. I Clacton lovade han att bygga minst en bostad till ett rimligt pris, göra spelhallarnas gripklor mindre riggade och införa wifi som fungerar på tåg – samt tåg som fungerar.
Med ett litet vattenland i ryggen väntar jag vid trafikljuset. Korsningen vimlar av badklädda britter. Bredvid mig står en fjortistjej med bikupehår och svart eyeliner. Solen steker i den sena eftermiddagen och från gatan torrgasar någon bilist så att motorn dånar över kvarteret.
– Fuckin’ asshole! I hate it when they do that!
Nyss satt den rundlagda kvinnan och tog igen sig med barnbarnet på den låga sandgula stenmuren intill trottoaren, men nu ryter hon till. Stämningen vid övergångsstället blir munter och hon möts av uppskattande blickar. På andra sidan gatan väntar Wetherspoon – där Nigel Farage ofta låter sig fotograferas med en välskummad öl. När trafikljuset slår över kliver jag in.
Inne på Spoons pulsar jag långsamt på den lensträva heltäckningsmattan. Tillbaka igen vid bardisken där jag köpte min Stella får jag syn på en man vid fönstret. Han har mörkgrön jacka med många små fickor som får honom att se ut som en fågelskådare. Ur bröstfickan sticker det upp ett glasögonfodral och han surar över att ha anklagats för att vara rasist när han kampanjat. Bredvid honom står en annan i ljusblå t-shirt och shorts som skakar uppgivet på huvudet när han får höra om anklagelsen.
Jag slinker ned på bordet bredvid men blir snart upptäckt och utpekad av en tredje man med oklar relation till de båda andra. Han har svartgrå tröja, rejäl alkisbränna och ett intorkat sår på framsidan av underarmen. Han är mer berusad än de andra och skrattar roat åt mitt klumpiga försök att tjuvlyssna. De frågar vem jag är.
Jag är från Sverige och skriver om valet.
– Har du spelat in detta? Spelar du in på din telefon?
Stämningen är varken hotfull eller ens otrevlig, men de två första gubbarna är uppjagade och paranoida. Anklagelsen om att jag spelar in vårt samtal i smyg återkommer flera gånger. När den jovialiske tredje säger att mannen i ljusblått tillhör Reform sträcker shortsmannen fram näven och presenterar sig som lokalpolitiker för partiet någonstans i mellersta England.
Shortsmannen säger att han lämnade Tories eftersom han inte är någon karriärpolitiker. Han önskar att partiet hade lämnat Europakonventionen om mänskliga rättigheter så att Storbritannien kunnat köra på med planen att flyga asylsökande till Rwanda och dumpa dem där för gott.
Han skärper blicken, lutar sig in mot mig och fäller ut pekfingret som taktpinne:
– This country is going to shit.
Storbritannien är på väg att förvandlas till skit.
De åtta åren vid makten som följde på Brexitomröstningen 2016 var en prövande tid för det konservativa partiet, vars representanter ständigt återkom till behovet av att ”leverera på Brexit”. Ett uttryck som än i dag är en flytande projektionsyta för landets breda höger.
Toryhögern förstod Brexit som ett marknadsrevolutionärt startskott för ett nytt globalt Storbritannien, men utfallet blev bara dråpligt. Sex månader efter Rysslands invasion av Ukraina blev Liz Truss premiärminister och orsakade en finansiell minikris med sin omtalade minibudget. En liten olycka hon efter sin avgång kom att beskylla den djupa staten för.
Hos Reform är Brexit först och främst ett nej till invandring. Att leverera på Brexit handlar om att stänga gränsen och köra ut så många som möjligt, och även här gjorde Torypartiet magplask. Efter pandemin införde Boris Johnson nya regler som fick invandringen att sväva iväg till nivåer tre gånger så höga som vid flyktingkrisen 2015.
Reform för i övrigt samma ekonomiska högerpolitik som Torypartiet, men utsmyckar den retoriskt med välfärdsnostalgi och är mycket skickligare på att använda hatet mot invandrare för att smälta ihop en omaka väljarkoalition. I själva verket levererar Brexit varken ekonomiskt eller migrationspolitiskt för högerväljarna, men enligt Reform är det för att etablissemanget förrått det folkliga uppror som omröstningen innebar.
Toryhögern förstod Brexit som ett marknadsrevolutionärt startskott för ett nytt globalt Storbritannien, men utfallet blev bara dråpligt.
En tredjedel av Brexitröstarna angav som huvudskäl att återta kontrollen över migration och gränser. Men EU-utträde innebar också utträde från Dublinförordningen, som slår fast att migranter bara kan få sin asylansökan prövad i ett medlemsland. Högerväljarna hade hoppats på ett Singapore vid Themsen. I stället blev landet en het destination för migranter på kontinenten som vill få sin sak prövad på nytt.
Om ni är så oroliga för ”illegala” migranter så kanske ni borde ha stannat i EU.
Shortsmannen har roat sig med att spekulera i huruvida jag sympatiserar med Labour eller Greens, men nu ville han veta vad jag tycker. Mitt svar får fågelskådaren att tända till.
– Det där har jag aldrig någonsin hört tidigare! Inte från någon politiker, eller någon journalist, eller någon komiker.
Han försöker låta sarkastisk, men är alldeles för arg. Tonfallet får mig att tolka honom bokstavligt, och under ett par minuter serveras de tre herrarna rå skandinavisk autism i form av ett litet föredrag om gränsmyndigheten Frontex som gör smutsjobbet vid EU:s yttre gräns. Shortsmannen tröttnar snart och fördelar ordet till den jovialiske.
– Avskummen som kommer på gummibåtarna.
Den jovialiske vet vilka som får pengarna han drömmer om. Han förklarar att han har en skada som gör att han inte kan jobba, och visar med sina axlar att överkroppen är helt sned. Nu nekas han bidrag med hänvisning till att han har en större summa pengar på banken. Shortsmannen skakar uppgivet på huvudet när han får höra att den jovialiske nekas pengar av socialen.
– Men det är inte bara invandrarna. Det är också folk som hänger på det här stället.
Shortsmannen gillar vad han hör. Han säger att det är dags att dra in alla sorters bidrag och berättar en historia han hört om hur de med adhd-diagnos får 500 pund av staten varje månad. Enligt shortsmannen är det sådant som får migranter att passera trygga länder för att komma till Storbritannien.
– De senaste 20 åren har det bara blivit lättare att få bidrag.
På tv-skärmen bredvid bardisken rullar BBC:s direktsändning om en förestående solförmörkelse. Bilderna på solen och månen som skär in i varandra får mig att tänka på von Trier-filmen Melancholia, där Kirsten Dunsts rollfigur använder sin depression som superkraft för att bevara lugnet när en planet på avvägar krossar och förgör vår egen.
Tidigare i sommar meddelade socialdemokraten Keir Starmer sin avgång som premiärminister efter att utmanaren Andy Burnham klivit fram och vunnit ett fyllnadsval i Makerfield. Vid det laget hade verktygsmakarsonen stelt uthärdat sina vikande opinionssiffror i hela två år.
Strax efter Starmers tillträde 2024 inträffade en knivattack i nordvästra England. En 19-årig brittisk medborgare med rwandisk och kristen familjebakgrund högg ihjäl tre flickor i lågstadieåldern som deltog i en dansworkshop med Taylor Swift-tema.
I sociala medier cirkulerade falska påståenden om att gärningsmannen var en muslimsk asylsökare som nyligen anlänt i gummibåt. Kvällen efter dådet blir det upplopp vid moskén i Southport. Demonstranterna sjöng om att bränna ned moskén men nöjde sig med en polisbil.
När nynazister i Bristol kräver premiärministerns avgång samlas motdemonstrationen under parollen ’Vi hatar Keir Starmer mer än ni’.
De kommande dagarna spred sig upploppen till ett 20-tal städer i Storbritannien. Ordningsmakten slog till hårt, varpå proteströrelsen bytte spår till att bli något mindre våldsamma men bättre organiserade. Året därpå samlas uppemot 150 000 deltagare i London för en protest mot invandring.
Utöver Londondemonstrationen lanseras även kampanjen Raise the Colours där tiotusentals engelska och brittiska flaggor sätts upp på lyktstolpar runtom i Storbritannien. Man påstår sig förespråka ”inkludering” men är i praktiken en front för extremhögern. När Starmer tillfrågas i BBC Radio svarar han med en grytvantes fingertoppskänsla att han är starkt uppmuntrande till flaggor eftersom det är patriotiskt.
Detta är samma höst som premiärministern skickar pensionärer i finkan för att ha uttryckt stöd för ickevåldsnätverket Palestine Action. Starmer är inte populär någonstans. På fotbollsmatcher och dartturneringar sjunger åskådarna att han är en wanker. När nynazister i Bristol kräver premiärministerns avgång samlas motdemonstrationen under parollen ”Vi hatar Keir Starmer mer än ni”.
Till skillnad från Starmer tycks mannen bakom soptunnemasken vara mer hemma i kaoset som den brittiska politiken befinner sig i. Jon Harvey studerade klassiska språk och filosofi vid Oxford, men är son till en alkoholist. Innan han fyllde tolv hade familjen bytt boende elva gånger i Londonförorten Croydon. Senare skulle både hans pappa och hans äldre bror dö alltför unga i sviterna av självförsummelse.
Att Harvey inte bara är en Oxfordkille från BBC kan förklara det folkliga och klassöverskridande gensvaret på hans humor. Soptunnan skulle få en dryg fjärdedel av rösterna och förlora mot Nigel Farage, som fick 63,3 procent.
Men han lyckades få den vanligen så avslappnade populistledaren ur balans. Farages förhållningssätt till Binface var surt och krystat. När vinnaren skulle utropas tidigt på fredagsmorgonen vägrade han dyka upp i rösträkningslokalen. Han meddelade att han inte ville förnedras genom att dela scen med ett gäng nollor.
Därmed blev Nigel Farage den första parlamentsledamoten att inte vara på plats och utnämnas till vinnare sedan 1981, då IRA-medlemmen Bobby Sands vann från fängelset när han hungerstrejkade sig själv till döds.
När jag går till hotellet längs med Marine Parade breder havet ut sig på andra sidan gatan. Mittemot havet löper ett slitet byggplank som känns nästan lika brett. Det är oklart om något byggs om eller om planket bara ska hålla nyfikna borta från utdömda fastigheter. Affischer för en revyföreställning som återupplivar gemenskapsandan från Blitzen hänger bredvid affischer om hur infödda britter försvarade landet under krigen, men nu håller på att bli en hatad minoritet.
I varannan lyktstolpe slokar brittiska unionsflaggor i billig polyester. Det aggressiva flaggandet påminner om högerextrem lojalism på Nordirland. Tillsammans med stranden, palmerna och horisontens dämpade pastellfärger blir upplevelsen närmast surrealistisk, som om östra Belfast flyttats till solkusten. Jag längtar hem till Malmö.
