Att göra konst av nysshistoria är svårt. Men Murre Gonday och Simon Matiwos lyckas förvandla betonggrå realism till drabbande klassiskt drama.
Tidigt på morgonen den 13 maj 2013 går en polisstyrka in i en lägenhet efter larm om en hotfull man beväpnad med kniv. Snart hör vittnen pistolskott. En ambulans anländer och personalen för ut en orörlig kropp med ansiktet täckt av en filt. Först hävdar polisen att mannen skadskjutits men varit vid liv, något som motsägs av vittnen som är övertygade om att mannen var död redan när ambulansen kom.
En tragedi oavsett var det hänt. Men nu skedde det i Husby, en Stockholmsförort som redan kokade under locket av frustration över nedstängda medborgarkontor och möteslokaler, snuskiga trappuppgångar och en polis som enligt vittnesmål kallar de boende för ”apor”. Sedan tidigare hade en grupp unga grundat Megafonen, en rörelse som förenade aktivism med föreningsdisciplin och goda relationer med kommunpolitiker och lokala institutioner. Men efter dödsskottet i lägenheten på Edvard Grieggången övergick ilskan i raseri.
Förloppet har gått till historien som Husbykravallerna.
De dramatiska händelserna – så nära i tid men ändå historia – är temat för den nya pjäsen Upploppet, som spelas på Kulturhuset Stadsteaterns filial i Husby. Den är skriven av Murre Gonday och Simon Matiwos, båda uppvuxna i området och i tjugoårsåldern när det hände.
Pjäsen öppnar med närgångna drönaråkningar över huskroppar som bokstavligen ligger vägg i vägg med oss. När projicering släcks zoomas vi rakt in i ett kök och introduceras till en av familjerna bakom den grågula fasadpusten: mamma Nigisti, pappa Negus och sönerna Henok och Kibrom. Föräldrarna har flytt krig i Eritrea och försöker hålla humöret uppe och rota sig, medan sönernas frustration mot det samhälle de förväntas känna tacksamhet inför pyser ut ur deras rastlösa, explosiva kroppar.
Sedan följer ett tajt kammarspel i Eugene O’Neills anda, där familjemedlemmarnas inre konflikter blottas allt mer, och där frågan om vem som är ”problembarnet” får en oväntad vändning. Småsaker som pappans krympande taxilön, brödernas olika syn på hur förändring kan bli möjlig, mammans oro och pappans rasande hemlängtan, växer till en multikris som briserar till lågorna av brinnande bilar, blåljus och ansiktslösa kravallpoliser.
Lillebror Kibrom är nihilisten medan storebror är den tungsint intellektuelle, representanten för Megafonens upproriska men konstruktiva förnuft. En sådan som brorsan hånfullt påpekar ”får fina kommunala jobb” men sviker gatan. Familjen håller ihop, mycket tack vare mammans omsorg och spralliga livsglädje. Men när den röda oljedunken gör entré förstår man att det inte kommer att gå bra. I slutet har alla knäckts på varsitt vis. Pappans nattsvarta sorg är nästan outhärdlig.
Det märks att Murre Gonday och Simon Matiwos känner och har grundad respekt för sin publik. Minsta skorrning, tillrättalagd reaktion eller replik skulle lätt kunna rasera förtroendet på en sekund och förvandla andras verkliga historia till jolmigt broschyrkvitter. Trots att det gått lång tid är händelsen och dess efterverkningar fortfarande ett oläkt sår.
Språket varierar tonsäkert mellan tigrinja, myndighetssvenska, ortendialekt och förstagenerationens råa brytning. ”Jag ska knulla dig din horunge”, ”knulla samhället”, ”knulla dig”. Restriktionerna kring hur ensemblen ”bör” uttala sig om polismakten och att ge ”en balanserad bild” av händelsen med tanke på målgruppen, eller för all del den politiska polariseringen, lyser gudskelov med sin frånvaro.
Samma höga betyg går till scenografin och ljud, som känsligt förmedlar de skiftande stämningarna och skapar en sugande framåtrörelse. Jag sitter på en matinéföreställning och stolarna är fyllda av gymnasieelever från närliggande skolor. De sitter knäpptysta.
Under vår föreställning händer en incident. När Kibrom, till ett öronbedövande buller, kastar den första stenen mot polisen, kollapsar en person i publiken av något hjärtinfarktsliknande och hela lokalen måste utrymmas. Det kan ha varit slump, men också posttraumatisk stress. En påminnelse om att det som spelas är bara var upptakten till var vi befinner oss i dag.
Efter att ambulansen kommit och hämtat personen (som hunnit kvickna till), kan vi sätta oss igen och se klart. Jag vet inte om det är uppståndelsen som gör att resten av pjäsen känns något lite segare och om man eventuellt hade kunnat stryka någon köksscen.
Men det spelar inte så stor roll. Man tar blå linjen tillbaka till stan, skakad och lycklig över utsikten att Teatersveriges begåvningsreserv är säkrad.
