Jag kom till Sverige 1967. Jag kom från Palestina och bar med mig minnena av mitt land, min familj och ett folk vars liv hade förändrats av krig, fördrivning och ockupation.
Jag försökte göra den palestinska rösten hörd. Jag upplevde att Göteborgs-Posten inte ville publicera artiklar där jag försvarade palestiniernas rättigheter och kritiserade Israels politik. När orden hade svårt att komma fram sökte jag en annan väg.
Jag började sjunga.
Så småningom blev Kofia en röst för Palestina, men också för solidaritet, frihet och människors lika värde.
Jag är från Nasaret.
För mig är Palestina inte en politisk teori och inte bara en karta som stormakter kan rita om.
Jag är från Nasaret.
Som barn gick jag barfota på de gamla stenarna. Jag drack ur samma källor som människor hade druckit ur generation efter generation. Jag vandrade genom samma landskap där Jesus en gång vandrade. Jag satt på bergen och såg solen gå ned över mitt land.
Där fanns min familj, våra grannar, våra berättelser, våra sånger och våra minnen.
Sedan förändrades allt.
Det palestinska folket drabbades av krig och massfördrivning. Städer och byar tömdes på stora delar av sin palestinska befolkning. Familjer splittrades mellan olika länder och flyktingläger. Min egen familj splittrades och hamnade i olika delar av världen.
Detta är inte gammal historia för oss.
Vi lever fortfarande med konsekvenserna.
En enkel fråga till Sverige.
När Ryssland invaderade Ukraina blev budskapet från Sverige och stora delar av Europa tydligt: ett folk har rätt till frihet, självbestämmande och att motsätta sig främmande ockupation.
Jag frågar då:
Har inte palestinier samma rätt?
Om en ukrainare älskar sitt land kallas det patriotism.
När jag älskar Palestina, vad ska min kärlek kallas?
Om ukrainare har rätt att kräva att ockupationen upphör, varför skulle palestinier inte få kräva frihet och självbestämmande?
Jag begär ingen särskild rätt för mitt folk.
Jag begär samma rätt.
Samma människovärde.
Samma rätt till frihet.
Samma rätt att leva utan ockupation, fördrivning och rädsla.
Samma rätt att se våra barn växa upp.
Och samma skyldighet att respektera civila människors liv. Inget folks lidande ger rätt att döda civila ur ett annat folk. Palestinska och israeliska barn har samma människovärde. Folkrätten måste gälla alla – annars förlorar den sin mening.
Jag har burit Palestina med mig sedan 1967
Jag har levt större delen av mitt liv i Sverige. Men Nasaret har aldrig lämnat mig.
Jag bär fortfarande stenarna under mina bara fötter.
Jag minns vattnet från källan.
Jag minns bergen.
Jag minns solnedgången.
Jag bär min mors och min fars berättelser, människorna jag växte upp ibland och sångerna från mitt land.
Därför fortsatte jag att sjunga när jag upplevde att andra dörrar var stängda.
Kofia blev mitt sätt att säga:
Vi finns.
Vi har en historia.
Vi har ett land vi älskar.
Vi har rättigheter.
Och vi tänker inte låta vår berättelse försvinna.
Jag vill inte att något annat folk ska fördrivas för att jag ska få mina rättigheter. Jag vill inte ersätta en orättvisa med en annan.
Jag vill att palestinier och israeler ska kunna leva med frihet, säkerhet och lika mänskliga rättigheter.
Men försoning kan inte byggas på att ett folk förväntas glömma sin historia.
Jag är från Nasaret.
Ingen regering kan ta ifrån mig min barndom.
Ingen militärmakt kan sudda ut stenarna jag gick på, vattnet jag drack eller solen jag såg gå ned över mitt land.
Och ingen ockupation kan bestämma att ett folk inte längre har rätt att vara fritt.
Om friheten är en rättighet för Ukraina måste friheten också vara en rättighet för Palestina.
