Strax före klockan sex varje morgon i en del av Paris 16:e arrondissement – stadens flådigaste – utspelar sig alltid samma scen. Från den hårt bevakade Villa Montmorency, som döljs bakom en bambuhäck, kommer en 74-årig man ut, ofta iklädd scarf. Han promenerar några hundra meter och delar ut kristna bilder och heliga medaljonger till bekanta han möter. Sedan går han in genom en dörr.

Där ligger ett litet studentpensionat som mannen finansierar. I kapellet hålls katolsk mässa varje morgon. Mässan ges av en pensionerad präst av den gamla skolan. Enligt uppgift förbjuder han studenterna att äta salt frukost till morgonkaffet, för ”detta är inte Nordafrika, i Frankrike är frukosten söt.”

Mannen som gör denna dagliga vallfärd är Vincent Bolloré, Frankrikes mäktigaste mediemogul och elfte rikaste man. Hans affärsimperium, som inkluderar över 50 medier, har de två senaste årtiondena växt ut till landets största ideologiska fabrik, med den högerextrema krönikören Éric Zemmour som galjonsfigur. På den dagliga agendan står islam, invandrare och ”le wokisme”.

Utvecklingen har gått så långt att man nu talar om ”bolloriseringen” av Frankrike. Med tv-kanalerna CNews och Canal+, radiokanalen Europe 1 och en räcka nyligen uppköpta tidningar förväntas Bolloré avgöra nästa års presidentval till extremhögerns fördel.

Men Vincent Bolloré går inte att reducera till en påhejare av Nationell samling. Journalisterna som följt honom är dessutom oense om vad som driver honom.

För att förstå fenomenet Bolloré måste man börja i hans barndom.

Vincent Bolloré växte upp i samma parisiska rikemanskvarter han fortfarande bor i, men familjen kommer från Bretagne i nordvästra Frankrike. Där byggde far Michel upp familjeföretaget inom pappersbranschen utanför staden Quimper.

Religionen var en viktig faktor redan då, berättar journalisten Vincent Beaufils, en tidigare chefredaktör för affärstidningen Challenges som känner Bolloré personligen och har publicerat en biografi om honom.
– Det går tillbaka till barndomen. Det är en mycket katolsk familj. Det är som bretonernas tro var för hundra år sedan, en tro som var mycket mystisk.

– Det är en traditionalistisk katolicism där man sjunger på latin, där man går till mässan klockan sex varje morgon, där prästen använder de gamla riterna och vänder ryggen mot församlingen. Sedan andra Vatikankonciliet har det förändrats hur mässor går till, men Bolloré håller fast vid den gamla riten.

Som tonåring såg Vincent Bolloré fadern Michels företag hamna i svårigheter och sedan gå i konkurs. Kronofogden trängde sig in i familjehemmet på förnäma Avenue Foch och jetsetlivet mellan bretonska slott, jaktturer och lantgods var över.

Trots att Michel Bolloré var vän med den gaullistiske presidenten Georges Pompidou skyllde han katastrofen på ”etablissemanget” i Paris, som hade låtit honom falla – som om han själv inte tillhörde det.

Självbilden som outsider tog Vincent Bolloré över från fadern, menar Beaufils.

– Hans far levde i en privilegierad miljö med många kontakter. Och samtidigt, eftersom hans far fick skämmas över företagets konkurs, insåg han också vad det innebär att misslyckas – att hamna lite vid sidan om etablissemanget.

Bolloré ärvde en misstänksamhet mot, för att inte säga förakt för det parisiska etablissemanget, som han betraktade som opålitligt, frivolt och ömkligt. Något som gjorde honom till en rar fågel i det franska affärslivet.

Bolloré var symbolen för ett nytt, modernt näringsliv.

– Jag tror inte att det handlar om hämnd. Däremot tror jag att han visserligen hade alla koder till den världen, men ingen lojalitet mot den. Det är det som är speciellt, säger Vincent Beaufils, och fortsätter.

– Vincent Bolloré har en unik personlighet i att vara helt inne i etablissemanget men samtidigt stå utanför det.

Den unge Vincent reagerade på familjens förödmjukelse med revanschlusta. Efter en juristexamen och några år som bankman köpte han upp faderns fabrik för en spottstyver 1981 med målet att återupprätta familjens rykte.

Som ny vd var han älskad av de anställda. Han slöt ett avtal med facken som gjorde honom beundrad i pressen och till och med inom Socialistpartiet. 1985 kom självaste president François Mitterrand på besök för att studera det lyckade exemplet på social dialog.

Bolloré fick snabbt rykte om sig att vara en modern chef, och medierna döpte honom till ”cashflowens lille prins”. Vincent Beaufils minns den charmige unge affärsledaren.

– När Mitterrand kom till makten ville näringslivet ge en bild av en ung chef som var annorlunda från de vanliga med tredelad kostym. Och Bolloré representerade verkligen det. Efter att ha tagit över familjeföretaget genomförde han en exceptionell vändning. Det var därför jag skrev min första artikel om honom. Många lät sig charmas av att han var så rolig och företagsam.

Bolloré var symbolen för ett nytt, modernt näringsliv. Innan han ens fyllt 40 utsågs han till ”årets chef” – en stor utmärkelse på den tiden.

Men bilden av den socialt upplysta vd:n skulle snart bytas ut mot en annan.

Under 1980-talet börjar Bolloré diskret men metodiskt köpa upp konkurrenter. Expansionen pågår under 20 år och stannar inte vid pappersbranschen. Snart har han lagt grunden till ett affärsimperium som täcker tobak, sjötrafik, plaströr, tågtransport, energidistribution, logistik och plantager i Afrika och Asien.

Han börjar frottera sig med politiker som högersocialisten Dominique Strauss-Kahn, vars klubb han går med i, och han rådger liberala ministrar. Men ännu finns inga tecken på något överintresse för invandring eller islam.

Jetsetlivet är återställt, med yachter, privatjet, hus i Saint-Tropez och gård i Yvelines, nära Versailles. Bolloré blir en av Frankrikes rikaste personer, men det är oklart för allmänheten vad hans labyrintiska affärsimperium egentligen sysslar med. Privat är han omtalad som en älskvärd charmör som smickrar alla och utlovar jobb åt höger och vänster.

– Han är tydligen vänlig mot människor och mot sina anställda, berättar Raphaël Garrigos, som tillsammans med Isabelle Roberts har följt Bolloré i flera år för tidningen Les Jours.

För att vinna tillbaka barnens gunst börjar Bolloré göra en serie uppköp inom en bransch de intresserar sig för.

– Han kallar alla för genier. Han kan säga: ”Titta, han är ett produktionsgeni.” En gång presenterade han en ung kille som stod vid kopiatorn genom att säga: ”Han är ett kopieringsgeni.”

Sedan kommer tillägget:

– Han har den här varma sidan, men han är också en riktig tv-serieskurk. Han hämnas. Han är som JR från Dallas.

Under 90-talet och början av 2000-talet börjar bilden förändras. Bolloré-sfärens ständiga expansion ger honom namnet ”raidern”. Nu lanseras hans ökända ”rovdjursstrategi”, med börsräder mot stora namn inom fransk kapitalism, som banken Lazard, det stora filmkonglomeratet Pathé och telekombolaget Bouygues.

2004 tar sig Bollorés rykte ännu en törn när han skiljer sig från sin fru och inleder ett förhållande med hennes syster, något som leder till en aldrig läkt schism med hans barn.

Och märkligt nog blir familjedramat avgörande för hans väg in i mediebranschen.

Elaka tungor skulle hävda att en fransk version av tv-serien Succession måste innehålla om inte incest, så i alla fall sexuellt drama på freudiansk nivå. De har tur för så är fallet i verkligheten.

När Vincent Bolloré lämnar barnens mor för deras moster fryser relationen med de fyra barnen till is. Enligt Le Monde minns grannar till Villa Montmorency hur en av sönerna i vredesmod kastar ut pappans kläder genom fönstret, medan Bolloré går runt på gräsmattan och plockar upp dem.

Professionellt var relationen visserligen inte fläckfri, eftersom ingen av de presumtiva arvtagarna brydde sig om vare sig papper eller logistik. För att vinna tillbaka barnens gunst börjar Bolloré göra en serie uppköp inom en bransch de intresserar sig för.

– Han sade: ”Mina barn intresserar sig inte för industri, de intresserar sig inte för sjötransport.” Det var därför han gav sig in i mediebranschen under 2000-talet, säger Vincent Beaufils.

Den första investeringen görs i tv-kanalen Direct 8 och den anrika nyhets- och reklambyrån Havas.

Sedan börjar en expansion utan motstycke i fransk mediehistoria. Mellan 2012 och 2021 köper Bolloré-gruppen upp kanalen Canal+, musikbolaget Universal och medieinvesteringsbolaget Vivendi, som äger Canal+ och så småningom blir koncernens huvudsakliga mediekonglomerat. Den tidigare så socialt medvetne vd:n träder nu fram som en skrupellös kapitalist i bästa Gordon Gekko-stil.

Köpet av Canal+ är ökänt. Samma morgon som det genomförs avskedas kanalchefen och Bolloré flyttar in i hans kontor. Han stryker allt han inte gillar från tablån, vilket utlöser uppror bland de anställda. Detta blir ett mönster. På samma sätt som Bolloré tidigare genomförde räder mot börsbolag gör han det nu mot hela redaktioner.

Samma sak händer vid radiokanalen Europe 1 och vid uppköpet av den respekterade tidningen Journal du Dimanche 2023, där nästan alla anställda slutar efter att Bolloré plockar in en ny chefredaktör från högerextrema Valeurs Actuelles. Och senast förra sommaren när Bolloré tar kontroll över det klassiska bokförlaget Grasset, vilket leder till upprop i april i år bland ett hundratal författare. Saken avgörs med att chefen Oliver Nora får sparken.

– Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Raphaël Garrigos.

Om jag ber er sätta min hund på förstasidan av L’Express, då sätter ni min hund på förstasidan av L’Express.

– Han är en våldsam person. Och han teoretiserar själv kring det. Han säger att ”våld får människor att röra på sig”. Det är verkligen något han har sagt ordagrant.

Vincent Beaufils berättar om ett tillfälle då Bolloré är intresserad av den stora veckotidningen L’Express, och håller ett möte med journalisterna. De frågar honom vilken redaktionell linje han vill ha, och ifall han kommer att respektera journalisternas oberoende. Han svarar:

– Nej, absolut inte, ni kommer att göra det jag vill, och om jag ber er sätta min hund på förstasidan av L’Express, då sätter ni min hund på förstasidan av L’Express.

Runt 2016 sker något som alla Bolloré-kännare beskriver som ett skifte: det är nu hans ideologiska ”korståg” inleds.

Canal+ köper upp tv-kanalen ITélé. Efter en månads strejk bland de anställda avskedar Bolloré tre fjärdedelar av redaktionen och döper om kanalen till CNews.

– Vi började intressera oss för det direkt, eftersom vi aldrig tidigare sett en sådan våldsam utveckling, berättar Raphaël Garrigos.

– Först verkade det handla om affärer. Sedan ändrade han snabbt riktning, när han omvandlade ITélé till CNews. Det var då han började ta in Éric Zemmour i sändningarna.

Vincent Bolloré beskrivs aldrig som intellektuell, utan snarare som någon som lätt tröttnar och vill bli underhållen. Det är inte svårt att se hur en sådan person kan charmas av Éric Zemmour, en journalist vars vältalighet och historiska referenser har en omtalat trollbindande effekt på åhörare.

Zemmour blev först känd som en provokativ krönikör i konservativa Le Figaro och som återkommande gäst i olika tv-program. Hans inlägg kretsar nästan uteslutande kring ”hotet från islam” och Frankrikes kulturella ”dekadens”, sammanfattat i boken Det franska självmordet (2014). Retoriskt befinner han sig ofta vid det lagligas gräns, och han har flera gånger hamnat i domstol. Han drar sig inte heller för att knyta an till en högerextrem tradition som försvarar Vichyregimen.

Zemmour har själv berättat om hur han, efter en lunch med Vincent Bolloré, blev erbjuden att komma till CNews. Resten är, som man säger, historia.

Få saker har haft så stor betydelse för den politiska utvecklingen i Frankrike de senaste tio åren som CNews och Zemmours intåg i tv-världen.

– Det är den första nyhetskanalen i Frankrike att ha en profil som man kan jämföra med Fox News i USA. Bolloré var först med att skapa en nyhetskanal riktad till alla dessa väljare som politiskt står till höger och längst till höger – han hittade verkligen en ny publik, säger Vincent Beaufils.

Raphaëlle Bacqué (bilden), som bevakar Bolloré för dagstidningen Le Monde, beskriver kanalens arbetssätt i ett mejl.

”CNews redaktionella och ekonomiska ’modell’, som huvudsakligen går ut på att sända debatter mellan gäster (nästan alltid samma personer) som kommenterar nyheterna ungefär som man gör på ett kafé, har fått efterföljare. Det kostar inte mycket, och det ständiga upprepandet av samma teman – invandring och brott – har utan tvekan ett inflytande på publiken.”

CNews är inte stor. Tittarandelen är 2,5 procent, vilket gör den till tionde största kanalen. Men inflytandet är större än siffrorna antyder. Det märks till exempel på hur många kanaler som hittills förgäves har försökt kopiera konceptet, även till vänster. Ett sådant försök är Nova-gruppen, som framställer sig som en motsvarighet längst ut på vänsterkanten.

Det är den första nyhetskanalen i Frankrike att ha en profil som man kan jämföra med Fox News i USA.

”Men den är oändligt mycket mindre mäktig och har samma aktivistiska brister, med skillnaden att den tydligt stödjer Jean-Luc Mélenchon och hans parti La France Insoumise”, skriver Raphaëlle Bacqué.

CNews har också blivit den kanal som i dag ofta står på i kaféer och barer runt om i Frankrike, berättar Raphaël Garrigos.

– Tidigare hade man BFM TV påslagen hela tiden. I dag är det ofta CNews.

– Där skedde en vändning som var mycket mer ideologisk än ekonomisk, säger han och fortsätter:

– CNews gick med förlust fram till förra året. De europeiska medierna, Journal du Dimanche och så vidare – allt det där går med stora förluster. Men han är beredd att förlora pengar till förmån för sitt ideologiska korståg.

Samtidigt menar Garrigos att det är svårt att avgöra exakt hur stort ansvar CNews har för tillståndet i dagens Frankrike.

– CNews har följt med i en radikalisering av den politiska debatten i Frankrike. Så jag vet inte vad som är hönan och ägget. Jag tenderar att se allt ur Vincent Bollorés perspektiv och tänka att det är han som har radikaliserat debatten i Frankrike.

Korståget handlar i grunden om att återupprätta ett gammalt Frankrike.

Vid samma tidpunkt lanserar Bolloré också ett religiöst program på CNews, något som inte förekommit tidigare på privata kanaler i Frankrike.

– Det var en känsla av att Frankrike tappade fart, vilket ledde till en besatthet vid invandringsfrågor. Och det hänger mycket ihop med religionen, säger Vincent Beaufils.

Han återkommer till en gammal katolsk föreställning:

– Vi som växte upp i katolicismen hörde ofta sägas att Frankrike var ”kyrkans äldsta dotter”. Bolloré har en nostalgi för det. Men det är bara 50 procent av fransmännen som är praktiserande katoliker i dag. Han har känslan av att ”kyrkans äldsta dotter” dränks av islam. Så han gör en sorts överföring: Frankrike tappar sin katolska religion på grund av islam och invandring.

Enligt Raphaëlle Bacqué är Bollorés främsta mål en enad höger, det vill säga en allians mellan den liberala högern i Republikanerna och extremhögern i Nationell samling och Reconquête.

Bollorés allt större tonvikt på religion har också sammanfallit med en ökad isolering, som en reaktion på den fientlighet han möts med i dag, särskilt i kulturvärlden.

– När han gav sig på Canal+ fick han hela intelligentian emot sig, eftersom han rörde vid program som fransmännen och de franska journalisterna älskade. Det var då de första kritiska artiklarna om Bolloré började dyka upp, berättar Vincent Beaufils, som själv kände av förändringen.

Efter en rad korruptionsmål blev Bolloré allt mindre benägen att träffa journalister, och sedan några år tillbaka ger han inga intervjuer alls.

– Jag kände honom mycket väl fram till Canal+-episoden. Challenges, som jag ledde, var den sista redaktionen som fick äta lunch med Bolloré 2016. Det blev en sådan mediestorm mot honom att han bestämde sig för att aldrig mer träffa en journalist. Till och med jag, som trodde att jag hade hans förtroende och trodde att han skulle träffa mig för min bok – han ville inte träffa mig.

I dag odlar Bolloré bilden av sig själv som en religiös eremit: han tillbringar den mesta tiden i den lilla kvarterskyrkan Jean-Bosco som han köpte från en katolsk grupp och gjorde till sitt privata kapell 2015, där två anställda präster sörjer för hans själ. Särskilt sedan 2022 då han officiellt gick i pension, trots att alla vet att han fortfarande bestämmer bakom kulisserna.

Han är också missionär. Sedan fem år tillbaka organiserar han helger i sitt slott i Yvelines, med bönestunder och arbetsgrupper, där föreningar kan söka donationer till konservativa och katolska projekt. Vid möten delar han ut religiösa bilder och mirakelmedaljonger som han har i plånboken. Privat umgås han mest med likasinnade kapitalister såsom Philippe de Villiers, grundaren av nöjesparken Puy du Fou i västra Frankrike, som erbjuder besökare en högeridentitär fantasi om hur ett harmoniskt medeltida Frankrike såg ut.

Men vad är då Vincent Bollorés politiska projekt? Enligt Vincent Beaufils är hans ideal den tidigare presidenten Nicolas Sarkozy som han är en stor beundrare av.

– Under Sarkozys mandatperiod fanns det inga problem. Bolloré var, så att säga, ”vid makten”.

I dag är landskapet dock ett annat. Trots den politiska samsynen har Bolloré inte mycket sympati med Marine Le Pen, som han betraktar som en ”ekonomisk analfabet”. Närmare till hands ligger i så fall Nationell samlings unga ordförande Jordan Bardella, men han är inte presidentvalskandidat.

I grunden drömmer han om en liberal ekonomisk politik, kombinerat med en mycket hård politik mot bland annat invandring.

Ett annat alternativ är hans egen Éric Zemmour, som med Bollorés välsignelse ställde upp till höger om Le Pen i förra valet med partiet Reconquête. Men enligt Vincent Beaufils vet Bolloré innerst inne att Zemmour inte är politiker.

– Zemmour är oförmögen. Bolloré förstår själv att han är journalist. Han kommer inte att kunna leda landet.

Bolloré är dock inte bunden till existerande politiska alternativ. Förra året grundade han den konservativa tankesmedjan ”Hoppets institut”, som är tänkt att bli ett politiskt parti. Det ryktas även om att han funderar på att ge sitt officiella stöd till en mindre känd politiker: Sarah Knafo, en ung jurist som valdes in i Europaparlamentet 2024 för Zemmours Reconquête. Hon kombinerar precis de teman som Bolloré är besatt av: identitär rasism, libertariansk ekonomisk politik och vältalighet.

Enligt Raphaëlle Bacqué är Bollorés främsta mål en enad höger, det vill säga en allians mellan den liberala högern i Republikanerna och extremhögern i Nationell samling och Reconquête:

”I grunden drömmer han om en liberal ekonomisk politik, med en skattepolitik som är mycket gynnsam för stora förmögenheter, sänkta sociala bidrag och minskad reglering av företagen, kombinerat med en mycket hård politik mot bland annat invandring.”

Det betyder att Bollorés medier kan tvingas sluta upp bakom Le Pen, trots hennes arbetarfokus och statsinriktade politik, i hopp om att hon ska samla högern.

”Bolloré-medierna har redan visat att de kommer att ställa sig bakom henne”, menar Bacqué.

Här sluts cirkeln som är Vincent Bollorés livsresa.

Den lilla katolska pojken som såg familjeföretaget gå i konkurs blev ”cashflowens lille prins”. Den socialt medvetne vd:n blev börsrädare. Börsrädaren blev mediemogul. Mediemogulen blev katolsk kulturkrigare.

Nu kontrollerar hans sfär stora delar av pressen, bokförlagen och massmedia.

Frankrike slits mellan två visioner av patriotism

För två veckor sedan upptogs den legendariska kabarétartisten Josephine Baker i Frankrikes tempel för nationens hjältar. Strax därefter höll den höger­extrema president­vals­kandidaten Éric Zemmour sitt första valmöte.

Nyheter/Utrikes Mattias Hult

Ingen enskild medieägare bestämmer hur ett land röstar. Men få personer i Frankrike har samma möjlighet att samtidigt påverka vilka politiker som syns, vilka frågor som diskuteras och vilka idéer som upprepas varje dag.

Raphaëlle Bacqué beskriver presidentvalet 2027 som kulmen på projektet:

”Det är hela poängen med den ideologiska kampanj som Vincent Bolloré bedriver genom sina medier. För första gången befinner han sig i en position där han faktiskt kan vinna.”