Publiken jublar när Hannah Höijer rullar höfterna och krälar på golvet. ”Jag älskar powerfemmes!” Anna Mosten har träffat sångerskan i neopunkbandet Decibel Blonde inför en spelning i Slakthusområdet.
En regnig lördagskväll i Slakthus-området i Stockholm. Jag är här på undergroundfestivalen Slakta för att möta upp Hannah Höijer, sångerska i bandet Decibel Blonde före deras spelning.
– Hej, tjejen! ropar hon och sträcker sig fram för en kram.
Rösten är raspig och doftar av nyrökt cigg. De sotigt sminkade ögonen har något extatiskt över sig och hon slänger med sitt stora blonda hår. Flera tunga silverkedjor klirrar runt halsen och hon är klädd i höga combatboots, svarta hotpants, bikinitopp och läderjacka.
En gång tidigare har jag sett Decibel Blonde live – i en ölindränkt källare i Gamla stan. Slaktas scen känns större, publiken yngre. I kväll verkar den bestå av Stockholms undergroundscen och i vimlet får jag syn på Tiktok-kändisen Fjortisper, en snubbe som med sin hippiekalufs och slokmustasch ser ut som han klivit in direkt från någon reklamfilm från Socialstyrelsen om pappaledighet från 70-talet.
– Jag har ett mensskydd på mig. Hoppas det inte syns, mjau, spinner Hannah och leder mig backstage.
Vi går över Slaktkyrkans stora scen där en påse salta chips ligger halvöppen med innehållet utspritt på golvet och en annan Tiktokkändis, Laxpastan, eller Lisa Filipsdotter som hon egentligen heter, övar saxofon i zebrabyxor. Hon ska strax gå på scen med sitt glamrockband Slips.
När män står utan tröja på scenen och svettas är de rockstjärnor. När jag står i min bikini och svettas tror folk att jag försöker vara sexig eller typ ragga på dem.
Jag och Hannah tar oss vidare till ett konferensrum belamrat med smink, kläder och gitarrer efterlämnade av kvällens artister. Några medlemmar i bandet springer in och ut ur rummet och byter oblygt om framför oss. Rock’n’roll. Vi sätter oss vid ett långt matsalsbord mitt i stöket och jag frågar om vi kan starta intervjun.
– Fråga inte om min ålder bara, skrattar Hannah, som är runt samma ålder som jag själv. Vi pushar båda snart 30.
Decibel Blonde består av Hannah Höijer, William Simu, Georg Asplund och Lucas Nilsson och bildades 2023. I kväll har Simu bytts ut mot Carl Hedlund och Tobias Eriksson som inte är fasta medlemmar. Deras musik hämtar sound och estetik från 70- och 80-talets undergroundscener: arg, snabb och svettig punkrock. Decibel Blonde blandar en musikalisk estetik som påminner om The Runaways hormonstinna tjejrock och Janis Joplins hesa vokaler.
Vad är Decibel Blonde?
– Vi gör musik för personer som känner mycket.
Hon slänger med håret igen och slår ursäktande ut med armarna.
– Gud vad pretto! Men det är typ så. Känslor och mycket ös.
Bandet började med covers och utan någon större plan släppte de en dag egen musik. De musikaliska referenserna går till band som Bikini Kill, Tough Darts, Blondie och The Cramps.
– I princip allt som fanns på den legendariska musikklubben CBGB i New York.
Men Decibel Blonde tar gärna även inspiration från modernare band som Amyl and the Sniffers och Mannequin Pussy, band som båda frontas av vrålande brudar som åmar sig och skvätter kåthet och ilska omkring sig.
– Jag älskar powerfemmes, säger Hannah och blinkar.
Det kanske inte är så förvånande. Likt Amyl Taylors vitblonderade shagfrisyr och korta shorts eller Marisa Dabice dominanta scennärvaro är Hannah en kvinna som dominerar scenen och skiter i om hon framstår som för mycket. Hon är inte där för att behaga.
När jag frågar henne om hennes scenspråk provocerar kommer svaret snabbt.
– När män står utan tröja på scenen och svettas är de rockstjärnor. När jag står i min bikini och svettas tror folk att jag försöker vara sexig eller typ ragga på dem. Det provocerar mig. Jag är fucking svettig, give a girl a break.
Fokuset, säger hon, är frihet.
– Rock out med din cock out.
Med din clit out, rättar jag henne.
– Men gud, det kommer ju bli titeln på vår EP.
EP:n släpps den 2 oktober. dBlonde pt.1. Men hittills har Decibel Blonde bara släppt två låtar.
– Två starka, förtydligar Hannah.
– Jag älskar ”Terrible”. Den handlar bara om att släppa lös och skita i, vara som man är och skaka den där röven. Publiken brukar bli galen när vi kör den.
Rock och punk hämtar sin kraft i att vara emot etablissemanget. Vad är du mest förbannad över just nu?
– Jag blir arg över basic stockholmsskit som att inte ställa sig upp för äldre på tunnelbanan, säger hon halvt skämtsamt.
Politik vill hon inte prata om men hon stör sig på Ulf Kristersson.
– Han kan inte ens skämta med Mauri liksom, hur fucking stel får man bli?
Hade du kunnat göra Tiktokdansen till Zara Larssons ”Lush Life” i en moshpit?
– Det har jag redan gjort på Tiktok, så varför inte i en moshpit?
Några minuter senare är Hannah borta och jag går tillbaka mot scenen.
Festivalens konferencier ställer sig vid mikrofonen med en vit plastkasse från Coop Skarpnäck i ena handen. Han gräver fram Nya testamentet och skriker några rader i mikrofonen.
Det är dags.
Bandmedlemmarna går upp på scenen en efter en och tonerna av distad elgitarr och trummor börjar dunka introt till låten ”Skin so soft” ur högtalarna. Publiken skriker. Texten kan de utantill.
My skin so soft, I know what you want. And I can take you there. I could see you needed me, and I could take you there…
Jag greppar min kompaktkamera och försöker fånga Hannah, men det är svårt. Hon flyger över scenen och ned i publiken med svetten rinnande. Någon headbangar mig i ryggen.
– Har någon här inne sugit kuk? Den här låten handlar om att suga kuk!
Publiken jublar.
”Blowin”, som handlar om att vara kär i sitt ex, drar igång. Elgitarrerna är öronbedövade och låten är rå och hetsig. Hannah John Travolta-rullar höfterna som i den där aerobicsscenen ur filmen Perfect från 1985. Passande årtal.
Under varje konsert håller bandet även sitt eget lilla manifest, denna gång om riksdagsvalet. Bandet pausar musiken och i skenet av röda lampor ropar Hannah ut till publiken:
– En röst på de äckliga Tidöpartierna är en röst på äckliga SD, och en röst för äcklig fascism och äcklig rasism. Här inne bryr vi oss om kultur, eller hur? Tycker ni att alla ska få älska varandra?
– Jaa! skriker publiken tillbaka.
Lite senare kommer ”Terrible”. Hannah krälar på scengolvet och stämningen stiger till febernivå. Bandet och publiken blir ett.
Hon hade rätt. Det är kvällens bästa låt.
