Oppositionen vann valet. Ändå riskerar fuskanklagelser och regeringsspel att göra segern till ännu en besvikelse. Nu måste partierna börja prata med varandra – och inte glömma bort att dansa.
Jag är uppslukad av Främlingsnationen av Ece Temelkuran, så att skriva i någon annan form än hennes skulle kännas som att jag var på rymmen.
Jag skriver till dig som precis kommit ut ur en lång valrörelse och trodde att du kunde pusta ut. Du som precis gått med i SSU, du som precis röstat på Miljöpartiet för första gången, du som gått till varje hus på din gata för att sedan stå på Vänsterpartiets valvaka och se resultatet, du som vann ”din” gata.
Först kom ännu en våg av hat, rasism och förakt och tog ifrån dig glädjen över att ha varit med och vunnit ett val. Förlorarnas anklagelser om fusk borde ha varit lätta att genomskåda. Det är så fascister har opererat i land efter land i åtminstone tio år. Sedan kom ett politiskt spel som gjorde dig matt.
Kanske går du sedan länge omkring med känslan av att inte känna igen dig i ditt eget land. Kanske är den ny. Jag skrev nyligen i Flamman om rasismen och Borlänge. Den här texten handlar om spelet. Båda riskerar att göra oss till ännu större främlingar inför vårt land och varandra.
Tänk om vi som känner oss som främlingar i vårt eget land kunde få tillbaka hoppet om att en dag känna oss hemma igen.
Mitt politiska liv fyller 32 år. I november 1994 deltog jag i min första valrörelse och ett år senare var jag på väg till Bryssel för att jobba som assistent för Vänsterpartiet. Några nyckelscener hjälper mig att förstå, men inte ursäkta, det jag ser nu.
En av de första är när Socialdemokraternas partisekreterare kommer till EU-parlamentet och har synpunkter på att en assistent till en av deras nej-parlamentariker umgås med oss. Jag är 19 år och tänker att det storslagna parti som byggde sagolandet jag en gång kom till försöker kontrollera vilka dess anställda umgås med.
Sedan finns minnena från SSU:s blodiga strider på 1990-talet. Blodet är en metafor, men ibland kändes det nästan värre. Deras avsky för varandra var starkare än den jag hyste för nyliberalerna i Muf. Metoderna de använde mot varandra var smutsigare än något min fantasi rymde för att bekämpa högern.
I min politiska ungdom hann jag också träffa Per Francke, som satt länge i interneringsläger, där också socialdemokrater satt. Jag arbetade med Jörn Svensson och hörde C.H. Hermansson beskriva hur socialdemokrater vitnade när nyheten om strejken i Malmfälten nådde riksdagen 1969.
Det finns alltså gott om skäl för vänsterpartister och socialdemokrater att både tycka om och illa om varandra. Men grunden behöver uppdateras. Det ena partiet är fortfarande det stora och det andra det lilla, men det stora är mindre och det lilla större.
Jag blev glad av att se miljöpartisterna dansa på sin valvaka. Jag tänkte på Emma Goldmans ord om att det inte var hennes revolution om hon inte fick dansa. Jag blev glad när SSU:arna dansade fram på Pride, och när jag stod bredvid Shamso på Vänsterpartiets valvaka och såg henne fira segern i förorten.
Sedan kom spelet. Det hade redan börjat under valrörelsen, när det stora partiet i stället för att konsolidera laget öppet försökte värva Kristdemokraterna till ett nytt lag vars konturer inte ens finns. Centerpartiet spelar i ett lag där de flesta är Mållgan, en kompis bara de kan se. Miljöpartiet säger att tystnad inte är ett alternativ kring folkmord eller klimatförändringar, men är märkligt tyst om laget.
Jag blev glad när en vän som är expert på kommunikation kallade Ida Gabrielsson för ett geni. Hon talar på ett annat sätt. Jag, som de senaste åren sett så kritiskt på det parti som gjort mig politiskt hemlös, började känna stunder av hemkänsla igen.
Vad ska vi göra, vi som måste hoppas på att en annan värld är möjlig? Vi måste prata med varandra och bygga nya relationer. Börja om. Det finns sådana som Ida i alla partier i det vinnande laget, människor som vet hur svårt det är och ändå säger ja. Jag läser att Magdalena Andersson fått uppdraget igen. Jag hoppas att de bryter tystnaden, byter ut några Mållgan mot verkliga varelser och lär sig prata i ögonhöjd med varandra.
Jag kan aldrig få tillbaka det land jag förlorade, men jag kan få ett nytt. Tänk om vi som känner oss som främlingar i vårt eget land kunde få tillbaka hoppet om att en dag känna oss hemma igen. Brunhögern vill inte att vi ska dansa, vara glada, känna hopp och kärlek. De vill inte att vi ska kroka arm och ge varandra energi. De vill fortsätta påstå att vårt hem bara är deras.
Tänk vad underbart att kunna göra någon arg genom att dansa. Vi måste fortsätta.
