America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig.
Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism:
Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.”
Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet.
Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver:
”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.”
Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson.
Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
