Det är januari år 2000 och på ett blåsigt Slussen står en 25-årig America Vera Zavala och funderar på sin framtid. Hon är precis hemkommen efter flera års bortavaro, först som assistent vid Vänsterpartiets kansli i Bryssel och sedan hos en pojkvän i Paris. Bakslaget för vänstern efter murens fall har visat sig kortvarigt och doften av omstart vittras lite här och var i världen. Marknadsliberalismens snabba framfart har väckt en stridslystnad.
Där och då i isblåsten inser America två saker: att hon inte har några vänner i Sverige och att hon vill ta Attac till Sverige, rörelsen som nyligen fötts som ett skämt i den franska vänstertidningen Le Monde diplomatique. Få anade vad som sedan skulle följa.
Snabbspolning till en mulen aprildag 2026. Torpet i Orhem är fortfarande säsongsstängt, ett sommarkafé som informellt också fungerat som trivselplats för X-generationens autonoma vänster. America Vera Zavala har en tunn, röd-brandgul klänning och dricker te med kaféinnehavaren. De pratar om vilka band som ska spela på releasefesten för hennes kommande bok Fiesta, en självbiografisk bok om decennierna då hon blev ansikte nummer ett för antiglobaliseringsrörelsen.
– Så kul att de ska spela!
Hon säger det kända bandets namn och får jubel till svar.
Vad är det för speciellt med dem? (jag får inte avslöja deras namn)
– Det var soundtracket till den tiden. Och de är ett exempel på alla de som fortfarande är aktiva. Som är politiskt pålitliga.
Det var bandet som spelade i Vasaparken i Göteborg under kravallerna 2001 vid EU-toppmötet. Vi kommer till dem.
– I dag är det band som Kneecap som tar ställning, när alla andra håller tyst.
I Fiesta (Ordfront, 2026), som är en personlig resa genom 90-talets och millennieskiftets vänstervåg, festas det mycket. Svetten lackar, skosulor slits och människodofter blandas. Men partyt står också som symbol för en politisk urladdning som spred sig över världen. Vänstern var på gott humör och mobiliserade sig mot en världsfinans i färd med att koppla ett grepp kring före detta kolonier, skapa statsskulder och trycka tillbaka fackliga landvinningar. Bokens text galopperar fram som en andfådd tonåring.
Starten är zapatisternas uppror i mexikanska Chiapas nyårsnatten 1994.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Det är mitt år noll. Här kommer en gerillarörelse som man inte haft en aning om i en tid när vänstern är uträknad.
Det året går invandrardottern America från Marks kommun in i Ung vänster. Med sin energi blir hon snabbt en profil.
– Jag kände att jag var en del av vändningen.
Hur då?
– En massa olika komponenter. EU, där motståndet blev en vänsterfråga. Sedan kom Gudrun Schyman in med sin coolhet, och man försökte förbjuda henne att bära tajts i riksdagen. Men det var också något större – en vänstervind i hela Europa. I Hultsfred stod jag och sålde t-shirts som för första gången i historien var snygga. Insvängd för tjejer och med ”FEMINIST”-tryck.
Var det då festen började?
– Jag använder festmetaforen i boken. Vi lyckades på något sätt skapa en stämning av fomo. ”Om jag inte åker till Seattle, eller Prag eller Göteborg så dör jag!” En kompis är fortfarande arg över att hon inte fick ledigt från sitt jobb i hemtjänsten för att åka till Göteborgstoppmötet.
Tillbaka till Attac. Det kaxiga namnet är förkortning för det otympligare Association pour la taxation des transactions financières pour l’aide aux citoyens. Representanterna kom America kontakt med genom en pojkvän i Paris. Den första grundaren var Bernard Cassen, själv med i redaktionen för Flammans systertidning Le Monde diplomatique. Syftet var enkelt: en internationell skatt på kapital, den så kallade Tobinskatten. Hösten 2000 drar America igång Klubb Attac. (”GATS, TRIPS, FTAA, det var inte droger vi tog, det var handelsavtal vi kunde debattera” är en typisk beskrivning i Fiesta.)
Var det ungdomlig entusiasm som drev er?
– Om du kallat mig för ung då hade jag bett dig dra åt helvete, säger hon och skrattar.
– Men framför allt handlade det om ett momentum. Vi lyckades skapa en fest som höll i sig från 1994 till 2003.
När jag tittar tillbaka på den tiden nu när jag skriver om den så ser jag tydligt att vi inte byggde något varaktigt.
Attac fungerade som en öppen nätverksrörelse med föreläsningar, demonstrationer och som sagt fester på dagordningen. Genom att tidigt utnyttja nya verktyg som mejllistor, nyhetsbrev och hemsidor, blev de pionjärer inom rörelsekommunikation. Som mest hade Attac runt 10 000 aktiva anhängare. Demonstrationerna mot Irakkriget i februari 2003 samlade hundratusentals runt om i världen. I Stockholm och Göteborg, var för sig, tog sig 35 000 människor ut på gatorna. Den kraftsamlingen innebar också slutet för Attac.
– Vi tänkte att det fortfarande fanns hopp om att stoppa kriget. Men vi var ingen antikrigsrörelse. Det var en annan logik i det som vi inte lyckades anpassa oss till.
Vad gick snett?
– Vi hade byggt en rörelse som var beroende av ett stort medieutrymme. Det försvann helt och hållet. Plötsligt var kriget det enda som var intressant att prata om. Och många av oss kvinnor som varit framträdande ersattes av män, särskilt efter den 11 september.
Victoria Rixer sticker in huvudet och frågar om vi vill ha något. Vi tackar nej men berömmer torpet. Natten till första maj 2024 brann byggnaden ned i ett attentat. Många såg det som ett tecken på att vänstern är under press.
– Våra fester stängs alltid ned för tidigt, säger America. Arabiska våren. Greta.
Den tuffaste prövningen för America Vera Zavala personligen blev Göteborgshändelserna, där hennes kändisskap gjorde att hon fick stå till svars för det som hände. I direktsända debattprogram fick hon svara på frågor om ”svarta blocket” och stenkastningen, scenarier som omtalades som ”systemhotande”, ”upplopp” och ”demokratifientliga krafter”.
– Folk kunde vara brutala. Vissa tyckte att jag var för reformistisk. Jag var bara 23, 24 år. Många kvällar låg jag ensam och grät mig till sömns. Ibland var det så toxiskt att man hade behövt en gasmask – även på interna möten.
Hon ångrar inget, men önskar att hon lagt mindre tid på att ta åt sig av kritik, från människor som hon menar ville knäcka hennes självförtroende. Hon säger att ett förlag ville att hon skulle skriva bok med Johan Norberg. En kamrat sökte upp henne och avrådde, för att hon var för dålig på att skriva. Sedan dess har hon gett ut fem böcker och ett dussin pjäser.
Hur mår vänstern i dag då?
– I dag har högern tagit över festen. Ibland får jag känslan av att vi står kvar på dansgolvet fast festfolket och DJ:n och spellistan är utbytt utan att vi märkt det.
I en debatt mellan America och Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis med rubriken ”Hur splittrad är vänstern” i samband med avhoppen och senare uteslutningarna av riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas förra sommaren, framgår det att de har olika syn på Vänsterpartiets problem. Där menar America att det finns ett utrymme för ett nytt vänsterparti till vänster om Vänsterpartiet, medan Aretakis anser att partiets fokus på ekonomi är rätt väg till parlamentarisk makt.
– Den debatten vann jag. Att slänga ut Daniel och Lorena var katastrofalt. Ett parti som inte förmår hålla de här olika åsikterna kommer aldrig att bli större.
Klänningen America har på sig i dag är designad av Diana Orving, också hon starkt förknippad med en speciell tid och stil för självständiga, progressiva kulturkvinnor. Kläder har alltid varit viktigt för America.
– Var jag än är i världen letar jag alltid upp små oberoende designers. Skor är också viktiga för mig.
Vilken typ av skor?
– De ska vara bekväma så att man kan gå långt. Jag har tänkt på Alice Teodorescu Måwe, som alltid har jättedyra märken på sig. Hon säger själv: ”Man kan inte gå långt i mina skor.”
Den varma tröjan åker på för fotograferingen och vi river av den i det tomma utekaféet där rabatterna fortfarande är avvaktande späda.
När du ser tillbaka, tycker du att ni lyckades?
– Vi var så himla nära att förändra världen, närmare än vad jag då upplevde. Under några år vann vi strid efter strid. Den om patent på HIV-bromsmediciner, MAI-avtalet [som skulle ge starka rättigheter till investerare inom OECD] och vi vann medierna. Till och med ekonomen Joseph Stiglitz går ut och säger att vi i antiglobaliseringsrörelsen har rätt, att Internationella valutafonden är skadlig. Vi hade problemformuleringsinitiativet. Fram tills Göteborgstoppmötet var det jag som bestämde spelreglerna för debatten.
Vi sitter tysta en stund. Jag undrar om America tänker vara självkritisk på någon punkt. Innan jag hinner pressa henne mer eller konfrontera henne med Attacs svagheter kommer hon igång igen.
– När jag tittar tillbaka på den tiden nu när jag skriver om den så ser jag tydligt att vi inte byggde något varaktigt. Hade vi gått in i de politiska partierna i en mer organiserad form så kanske vi också hade kunnat förändra. Vi gjorde vårt bästa och vi gav allt.
