Tiden håller på att löpa ut för de rödgröna att lägga en gemensam budget. Enligt den fackliga tankesmedjan Katalys borde det vara högsta prioritet. Andra menar att en gemensam budget främst är symboliskt viktig. ”Just nu är det politiskt omöjligt”, säger statsvetaren Jonas Hinnfors.
Den 27 november är deadline för oppositionspartierna att presentera en höstbudget. Hittills tyder lite på att det kommer att ske. Magdalena Andersson har redan gett upp hoppet.
– Tiden rinner iväg och slutdatum närmar sig, sade Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Mikael Damberg till Dagens Nyheter, och fick medhåll av sin miljöpartistiska motsvarighet Janine Alm Ericson.
Det hindrar inte bildandet av en rödgrön regering, men den kommer i så fall tvingas regera på en budget som kommer att läggas fram av Ulf Kristerssons övergångsregering. Vad det skulle innebära beror på vem man frågar. Den fackliga tankesmedjan Katalys menar att en gemensam rödgrön budget borde vara högsta prioritet:
”Oavsett vad som händer (eller inte händer) i regeringsförhandlingarna bör den nya riksdagsmajoriteten lägga fram en gemensam budget. Sverige behöver så fort som möjligt byta riktning från Tidö-erans skadliga ekonomiska politik”, skrev tankesmedjans chefsekonom Max Jerneck (bilden) i en debattartikel i Aftonbladet förra veckan.
För Flamman förklarar han varför budgetfrågan är så viktig:
– Budgeten är ett av de viktigaste verktygen som finns för att förändra samhället. Därför borde man så fort som möjligt gå ifrån Tidöbudgeten som har ökat klyftorna och försämrat klimatet. Det vore ett bra sätt att sätta igång samarbetet mellan de rödgröna.
Med tanke på hur långt de rödgröna partierna står ifrån varandra är det dock oklart hur en sådan budget skulle se ut. Men enligt Max Jerneck räcker det med att fokusera på de områden där de kan komma överens.
– Till att börja med har vi en ekonomi som är långt under sin potential, med 8,7 procents arbetslöshet. Vi behöver därför en expansiv budget. Det gör arbetet enklare. Nu behöver de inte komma överens om nedskärningar eller skattehöjningar, utan om vilka satsningar som ska göras.
Nu behöver de inte komma överens om nedskärningar eller skattehöjningar, utan om vilka satsningar som ska göras.
Som exempel nämner han stöd till biobränsle och industriklivet samt ökat bostadsbyggande.
– Även C tycker att man ska rusta upp välfärden på landsbygden, det borde de andra också kunna stödja. V och C är överens om att lätta på momsen för hyrorna. C och MP vill tillbaka till ett biståndsmål på 1 procent av BNP, och det borde S och V också vilja, säger han och fortsätter:
– Nu har vi mycket extra pengar, ungefär 80 miljarder som reformutrymmet var i förra budgeten. De borde diskutera hur de ska spendera dem, vilket är ett rätt angenämt problem.
En övergångsregerings budget bör inte innehålla förslag med tydlig partipolitisk inriktning. Det blir i stället ”en avskalad budget utan partipolitisk inriktning”, som Magdalena Andersson beskrev det 2018.
På denna kan de övriga partierna lägga följdmotioner, vilket i praktiken är deras egna skuggbudgetar. Sedan ska det behandlas i utskotten, vilket kan dröja in i december, enligt Jan Teorell (bilden), professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
”Om S, MP, C och V skulle vilja presentera ett gemensamt budgetförslag kommer alltså möjlighet till det finnas inom ramen för finansutskottets beredningsprocess, eftersom dessa partier innehar utskottsmajoriteten. Huruvida detta kommer att ske är dock en annan fråga”, skriver han i ett mejl.
Jonas Hinnfors (bilden), som är professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att en gemensam budget inte är så viktig politiskt utan pekar i stället på den symboliska dimensionen.
– Det finns flera områden där man kan komma överens. Men det är ännu viktigare symboliskt. Och det kan finnas partier som inte vill sända den signalen. Det kan vara fallet i V, men framför allt i C. Elisabeth Thand Ringqvists förslag bygger inte på en fyrpartikoalition, utan en fempartikoalition som kallas mitten, säger han och fortsätter:
– Hade man arbetat på detta redan vore det en annan sak. Nu är det politiskt omöjligt, men det kan bli möjligt framöver.
Enligt Hinnfors är det symptomatiskt att det är S och MP som vill se en gemensam budget nu, och inte V och C som står längst ifrån varandra.
– Har man inte en gemensam budget tyder det på interna spänningar. Det är ett tecken på den djupa oenigheten mellan de rödgröna nu. Sedan kan man lägga ändringsbudgetar senare om man kommer överens. Men i praktiken kan det bli svårt att ändra till exempel skattepolitiken i efterhand, för den är komplicerad.
Max Jerneck håller med om att skattepolitiken kan bli för svår att komma överens om, varför han vill lämna sådana frågor utanför en gemensam höstbudget.
– Det finns många saker där de tycker lika. Sedan finns det svåra frågor som a-kassan och skatter, men det kan man ta senare.
Att en rödgrön regering inte står och faller med en gemensam höstbudget håller han också med om, eftersom man kan lägga ändringsbudgetar. Men det borde inte vara ett argument mot en gemensam höstbudget, menar han.
– Man kan justera i efterhand så det är inte hela världen, men någon gång ska man också börja det arbetet. Det finns mycket att göra: reparera välfärden och ställa om klimatpolitiken. Vi har hård konkurrens från Kina, inte minst i fordonsindustrin. Det är ständiga stopp på Malmbanan vilket kostar 100 miljoner om dagen för LKAB.
– Man borde rivstarta, det är onödigt att slösa en massa tid. Det är val om fyra år igen.
Enligt Jonas Hinnfors försvåras partiförhandlingarna inte nödvändigtvis av de egna väljarnas förväntningar, utan snarare av partiernas egna folkvalda och anställda.
– Det kan vara att vissa partier inte vill sända signalen att man är nära ett avtal. De måste ha med sig både sin väljarbas och den ”interna arenan”, det vill säga de makthavande i partiapparaten, som ibland kan vara svårare att övertyga. De förhandlingarna är hemliga, men budgetomröstningen är offentlig.
Eftersom Thand Ringqvist upprepar så energiskt att man inte vill ha en sakpolitisk vänstersväng, kan de kanske acceptera en regering med V-ministrar som regerar på C-politik.
Om de fyra rödgröna ska kunna bli ense menar Hinnfors att man ska lyssna på vad de säger till sina partiorganisationer.
– V hänvisar hela tiden till kongressbeslut om att få platser i regeringen. Precis som MP gjorde en gång i tiden. Men då ska man komma ihåg vad MP tvingades till, nämligen långtgående sakpolitiska kompromisser. De fick tugga i sig en för dem enormt problematisk invandringspolitik.
– Ida Gabrielsson antyder väldigt långtgående kompromisser, till exempel i utrikespolitiken. Man ska inte driva frågan om DCA-avtalet, man ger i princip utrikespolitiken till C.
Hinnfors tror att en möjlig kompromiss kan vara att C accepterar att det kommer in några V-ministrar, men att V måste acceptera mycket mer långtgående sakpolitiska kompromisser.
– Det är möjligt. Jag tror inte att de är där nu, för då hade budgeten varit en grund för att skissa på ett sådant avtal.
C-väljare står ju dock närmare de rödgröna och till och med V än Tidöregeringen i många frågor. Är det deras partiapparat som gör en sakpolitisk överenskommelse omöjlig?
– Det behöver inte vara omöjligt. Motståndet mot SD är mycket mer ideologiskt än mot V.
– Men eftersom Thand Ringqvist upprepar så energiskt att man inte vill ha en sakpolitisk vänstersväng, kan de kanske acceptera en regering med V-ministrar som regerar på C-politik. Om man skulle få alla de eftergifterna kan man nog övertyga partiorganisationen, men det är inte alls säkert att man får dem.
Hösten 2018 lade en övergångsregering för första gången fram en budgetproposition. Riksdagen antog dock M:s och KD:s budgetförslag för 2019. Januariavtalet slöts därefter. Jonas Hinnfors tror att något liknande kan ske nu.
– Jag tror att sannolikheten är att det blir de fyra rödgröna, snarare än C:s mitten-alternativ eller en ny Tidöregering. Eller ett extraval, vilket sker efter fyra omröstningar. Januariavtalet kom till stånd i den tredje omröstningen. Det kan mycket väl vara så att det kommer krävas så många.
Om V:s krav på ministerposter leder till en ny Tidöregering eller extraval tror Jonas Hinnfors att det kan leda till hård kritik mot ledningen.
– Det ser ut som att V-ledningen har bestämt sig. Men om resultatet blir att man slarvar bort den här majoriteten kan det bli en fruktansvärd backlash. Om det blir extraval har man ingen aning hur det kommer att gå, vi har nästan ingen erfarenhet av det.
