SD:s bråk om svenskheten är mer än teater. Åkesson ska hållas till sitt löfte om en öppen svenskhet – även när det blir obekvämt för partiets öppna rasister.
Sverigedemokraterna har aldrig haft några rasistiska uppfattningar.
Det hävdade Jimmie Åkesson i en förvånansvärt läsvärd debattartikel i Expressen den 30 oktober. Ett kaxigt påstående för ett parti som enligt sin egen vitbok grundades av nazister.
I texten sätter han ned foten mot den oregerliga Richard Jomshof. Men bakom åthutningen finns en principdiskussion inom extremhögern som är intressant.
Precis som Mattias Karlsson försvarar Åkesson en ”öppen svenskhet”: alla ska kunna bli svenskar om de lär sig språket, anpassar sig till kulturen och identifierar sig med nationen. Jomshof vill också väga in biologiska band. Hans egna finska rötter gör förstås släktforskningen lite mer spännande.
Inte en popcornskål kan ha stått tom när debatten rasat inför öppen ridå.
I helgen försäkrade Jomshof att han inte alls är etnonationalist. Han vill bara ha ”svenska kulturbärare”, dit han också räknar ”de naturaliserade invandrarna”. Men frågan kvarstår: kan man bli svensk eller måste man födas till det?
Den öppna svenskheten klingar ihåligt när Åkesson vill lägga noll kronor på integration.
Som Mathias Wåg förklarade i våras präglar samma spänning mellan maktambitioner och renlärighet bråket mellan Chang Frick och Nick Alinia i SD-nära Riks. Den ene i rufsigt hår och huvtröja, den andre i vit kostym. Frågan är lika strategisk som ideologisk: en nationalism som kräver rätt blodsband är svår att vinna en majoritet för.
Spänningen mellan ett pragmatiskt ledarskap och radikala gräsrötter – som vi väl måste erkänna även har utspelat sig till vänster – är förstås en del av SD:s framgångsrecept. Råheten håller gräsrötterna glada, medan den polerade fasaden öppnar dörren till regeringen. Problemet med Jomshof är att han inte nöjer sig med rasbiologiska föreställningar i rörelsen. Han vill göra dem till officiell politik.
Skillnaden kan alltså framstå som rent strategisk. Och den öppna svenskheten klingar ihåligt när Åkesson vill lägga noll kronor på integration. Aftonbladets Susanna Kierkegaard har därför rätt när hon kallar debatten för teater.
Men även teater kan få politiska följder. Åkesson förnyar nu principprogrammets löfte om öppen svenskhet: ”Annars får man kliva av, eller bli avslängd.”
Se bara på bråket mellan Marine Le Pens Nationell samling och Alternativ för Tyskland. När en strömning inom det tyska partiet ville att även ”icke assimilerade” medborgare skulle återvandra markerade Le Pen: ”Vi försvarar alla fransmän, oavsett hur de fått sitt medborgarskap.” Även dem som naturaliserats enligt regler hon ogillade.
Brytningen kom ändå i maj, sedan toppkandidaten Maximilian Krah som grädde på moset förklarat att SS-medlemmar inte automatiskt skulle betraktas som brottslingar. Nu sitter de fortfarande i olika grupper i EU-parlamentet.
Något liknande utspelar sig i Storbritannien. Där utmanas Reform till höger av Rupert Lowes Restore Britain. Samtidigt har Reform lyft fram miljonären Zia Yusuf, son till invandrare från Sri Lanka och självutnämnd ”brittisk muslimsk patriot”. Han har mötts av rasistiska och islamofobiska påhopp även från Reformanhängare.
Och i USA har vissa republikaner äntligen börjat säga ifrån mot den unga generationen av etnonationalistiska och antisemitiska ”groypers”, som leds av nätfenomenet Nick Fuentes.
Den assimilerande nationalismen blir inte oskyldig för det. Inträdesprovet kan pågå i generationer. Men så länge Sverigedemokraterna bekänner sig till en öppen svenskhet kan partiet ställas till svars.
Nu måste Åkesson få tuffa följdfrågor. När är man färdig med att bli svensk? Och vad händer med figurer som Jomshof – får han fortsätta hetsa mot muslimer helt öppet, eller ska han äntligen kastas ut?
Visst är det möjligt att Jimmie Åkesson inte menade vad han skrev. Men det vore synd att låta honom slippa undan för det.
