Min plikt som filosof är att förstöra den euforiska lättnaden efter mellanårsvalet i USA.

Vid första anblicken har vi alla segrat: Trump har inte bara förlorat, utan till och med accepterat sin förlust och lovat att samarbeta med den demokratiska majoriteten. Inget undantagstillstånd, inga inställda val…

I en intervju 2016 förklarade jag att jag skulle rösta på Trump. Trots att Trump var fullständigt ”vedervärdig” skulle en seger för honom utlösa ett ”stort uppvaknande”, skaka det amerikanska politiska systemet i grunden och tvinga fram nya allianser och politiska fenomen.

Jag föredrog Trump framför Hillary Clinton, en krigshök med nära band till storbankerna. Trump är inte ett dugg bättre, men med honom kan man åtminstone räkna med – eller kanske hoppas på – folkligt motstånd.

Ni kan föreställa er vilka brutala angrepp jag utsattes för efter detta. Men jag tror att jag hade rätt, även om det dröjde innan det visade sig. Redan 2016 fällde Trump ett ökänt yttrande:

– Jag skulle kunna stå mitt på Fifth Avenue och skjuta någon utan att förlora en enda väljare, okej?

I dag skulle han inte bara förlora väljare – han skulle gripas omedelbart.

Men just här måste vi fråga oss: varifrån kommer denna besatthet av Trump, denna fascination? Kort sagt har han upphöjts till en fetisch i ordets psykoanalytiska bemärkelse.

Vad är en fetisch? Jacques Lacan skrev att en mans svartsjuka är patologisk även om allt han påstår om sin fru – att hon ligger med andra män – är sant. Det patologiska är hans behov av svartsjukan: utan den kan han inte bevara sin värdighet, ja, rentav sin identitet.

Jag föredrog Trump framför Hillary Clinton, en krigshök med nära band till storbankerna.

Detsamma gäller nazisternas antisemitism. Även om de flesta av deras påståenden om judarna vore sanna, som att de exploaterar tyskar, förför tyska flickor och så vidare – vilket de förstås inte är – skulle antisemitismen ändå vara ett patologiskt fenomen. Den trängde undan det verkliga skälet till att nazisterna behövde den för att hålla ihop sin ideologi.

I nazisternas föreställningsvärld är samhället en organisk helhet där alla samarbetar harmoniskt. Därför behövs en inkräktare utifrån för att förklara samhällets splittring och motsättningar. I den antisemitiska föreställningen om juden förskjuts och förtätas dessa motsättningar. Den är det sista en antisemit ser innan han måste möta den nakna samhällskonflikten.

På samma sätt är bilden av Donald Trump det sista en liberal ser innan han ställs inför klasskampen. Det är därför liberaler är så fascinerade av och förfärade över Trump: för att slippa klassfrågan.

Här passar Hegels devis att ”ondskan finns i den blick som ser ondska överallt”. Den liberala blick som demoniserar Trump är själv ond: den blundar för hur liberalismens egna misslyckanden beredde väg för hans populism.

Alex Soros berättade för mig en mycket sorglig judisk vits från tiden strax före Hitlers maktövertagande:

Två judar möts och pratar om vilka tidningar de läser.

Den förste säger:

– Jag läser en judiskvänlig liberal dagstidning som berättar om de faror som judar står inför i dagens Tyskland: vi blir misshandlade, utkörda, bojkottade…

Den andre svarar:

– Jag föredrar Der Stürmer.

– Varför det? Är du galen? Den är ju full av nazistisk, antisemitisk propaganda.

– Ja, men jag vill gärna få lite goda nyheter. Den judiskvänliga tidningen kommer bara med dåliga nyheter, om hur vi förföljs, misshandlas och trakasseras. Men Der Stürmer upprepar gång på gång att vi judar faktiskt styr världen, manipulerar andra och exploaterar dem!

Parallellen är tydlig: vänstermänniskor har ofta fascinerats av Trump, som gång på gång upprepar att det främsta hotet mot dagens USA är marxistiska kommunister.

För mig var den verkliga skräckföreställningen Joe Bidens presidentinstallation. Den reducerade i praktiken Trumps första tid vid makten till en avvikelse. Nu skulle vi återvända till den liberala demokratins normalitet.

Den tydligaste symbolen var ”The hill we climb”, dikten som Amanda Gorman, innehavare av utmärkelsen National youth poet laureate, läste vid installationen. Hon beskrev hur ”en mager svart flicka som härstammar från slavar och uppfostrats av en ensamstående mor kan drömma om att bli president, för att sedan stå där och läsa poesi för en”. Hon sade:

Och så höjer vi blicken, inte mot det som står mellan oss, utan mot det som ligger framför oss / Vi överbryggar klyftan, för vi vet att om vi ska sätta vår framtid främst måste vi först lägga våra meningsskiljaktigheter åt sidan. / … / Vi lägger ned våra vapen för att kunna sträcka ut våra armar mot varandra. Vi vill ingen illa och önskar harmoni åt alla. / Vi har sett en kraft som hellre skulle slå sönder vår nation än dela den med andra. / Som skulle förstöra vårt land om det innebar att demokratin fördröjdes. / Och detta försök lyckades nästan, men även om demokratin tillfälligt kan fördröjas, kan den aldrig besegras för gott – det är denna sanning.

Om begreppet ”ideologi” har någon mening är det just detta: fantasin om hur etablissemanget och de progressiva förenas i ett upphöjt ögonblick av enighet. Uppslukade av denna enighet kan vi nästan tro att Trump aldrig har hänt.

Men varifrån kom Trump och hans anhängare? Vittnar inte hans uppgång om en djup spricka i denna enighet?

Om vi ska ha någon framtid måste vi göra tvärtom mot vad Gorman föreslår: rikta blicken mot de motsättningar som genomsyrar det amerikanska samhället. Inte det ”ociviliserade kriget” mellan det liberala etablissemanget och Trumps anhängare, utan den faktiska klassmotsättningen och allt den för med sig: rasism, sexism och klimatkris.

Därför klingar uppmaningarna till enighet och försoning falskt. Trump står för radikal splittring, för vi mot dem – ”folkets fiender”.

För att besegra honom måste vi visa att hans skiljelinje är falsk: han är själv en av ”dem”, en skapelse av etablissemangets ”träsk”. Den måste ersättas med en mycket mer radikal skiljelinje: mellan etablissemanget i alla dess skepnader och en bred samling av alla frigörande krafter.

Minns demokraten Haley Stevens. Sedan Abdul El-Sayed besegrat henne i primärvalet drog hon tillbaka sitt stöd för honom och ställde sig i sista stund bakom republikanen Mike Rogers. Det främsta skälet var hennes försvar för USA:s stöd till Israel. Glöm aldrig att det demokratiska partiets mittfåra är full av sådana som Stevens.

Vid Joe Bidens installation fanns också en ensam gestalt som stal föreställningen genom att bara sitta där, en dissonans i skådespelet: Bernie Sanders. Han såg inte ut som någon som hade lämnats utanför festen, utan som någon som inte var intresserad av att delta.

Varje filosof vet hur imponerad Hegel blev när han såg Napoleon rida genom Jena. För honom var det som att se världsanden, den dominerande historiska tendensen, på en hästrygg.

Att Bernie stal föreställningen och genast blev en ikon genom att bara sitta där betyder att vår tids verkliga världsande fanns i hans ensamma gestalt. Han förkroppsligade skepsisen mot den falska normalisering som ceremonin iscensatte.

Det finns alltså fortfarande hopp för vår sak: människor inser att en mer radikal förändring behövs. Skiljelinjen är tydlig: det liberala etablissemanget, förkroppsligat av Biden, mot de demokratiska socialisterna, vars mest populäre företrädare är Bernie Sanders.

Därför måste vi lämna lättnaden och det nästan euforiska hoppet efter Trumps nederlag bakom oss. Nederlaget berövar oss en fetisch och tvingar oss att ta itu med den verkliga kamp som väntar.

Att Bernie stal föreställningen och genast blev en ikon genom att bara sitta där betyder att vår tids verkliga världsande fanns i hans ensamma gestalt.

Vi har ingen normalitet att återvända till: Trump är ett symtom på just denna normalitet. Den trumpistiska populismen slog inte ned på jorden som en komet, som Joschka Fischer skrev om Donald Trump. Den liknar snarare lava som strömmar fram ur en spricka i jordskorpan. Den är ett resultat av det liberala samförståndets sönderfall och vänsterns oförmåga att erbjuda ett livskraftigt alternativ.

Kampen mot populismen måste därför börja med en kritisk granskning av det liberala projektets egna svagheter.

Vad ska vi då göra? Många kommentatorer hyllade Mark Carneys tal i Davos, där han hänvisade till Václav Havels essä De maktlösas makt från 1978. Där, sade Carney, ställde han en enkel fråga:

”Hur kunde det kommunistiska systemet upprätthålla sig självt? Hans svar började med en grönsakshandlare. Varje morgon sätter denne butiksägare upp en skylt i sitt fönster: ’Proletärer i alla länder, förena er!’ Han tror inte på budskapet, ingen gör det, men han sätter ändå upp skylten för att slippa problem, visa sin foglighet och klara sig. Och eftersom varje butiksägare på varje gata gör likadant består systemet – inte enbart genom våld, utan genom att vanliga människor deltar i ritualer som de innerst inne vet är falska. Havel kallade detta att ’leva i lögn’. Systemets makt kommer inte ur dess sanning, utan ur allas villighet att agera som om det vore sant. Och dess bräcklighet har samma källa.”

Men här gör Carney en märklig jämförelse. Precis som grönsakshandlaren i Havels berättelse tar ner sin skylt bör vi ta ner vår: öppet ta avstånd från den gamla världsordningen.

Vi har ingen normalitet att återvända till: Trump är ett symtom på just denna normalitet.

Men en avgörande skillnad finns: vår butiksskylt togs inte ner av dissidenter som motsatte sig systemet, utan av stormakterna själva, särskilt USA. De har inte längre nytta av det system de påtvingade världen för flera decennier sedan.

Fri konkurrens och andra internationella regler dög så länge de säkrade stormakternas privilegier. Nu överger de reglerna, eftersom de i det nya läget kan undergräva deras hegemoni:

”Vänner, det är dags för företag och länder att ta ner sina skyltar. I årtionden blomstrade länder som Kanada under det vi kallade den regelbaserade internationella ordningen. Vi anslöt oss till dess institutioner, vi lovordade dess principer och vi drog nytta av dess förutsägbarhet. Tack vare detta kunde vi föra en värderingsbaserad utrikespolitik under dess beskydd. Vi visste att berättelsen om den internationella regelbaserade ordningen delvis var falsk: att de starkaste gjorde undantag för sig själva när det passade och att handelsregler tillämpades asymmetriskt. Och vi visste att folkrätten tillämpades med olika stränghet beroende på vem den anklagade eller offret var. Denna fiktion var användbar, och i synnerhet den amerikanska hegemonin bidrog till att tillhandahålla kollektiva nyttigheter: öppna sjövägar, ett stabilt finansiellt system, kollektiv säkerhet och stöd till ramverk för att lösa tvister. Så vi satte skylten i fönstret. Vi deltog i ritualerna och undvek i stor utsträckning att påtala glappet mellan retorik och verklighet. Denna uppgörelse fungerar inte längre.”

Talet har många poänger, men Carney idealiserar det gamla systemet. Ja, det fungerade bra för väst och vissa utvalda asiatiska länder. Men väst kontrollerade de öppna sjövägarna, finanssystemet med dollarn som global valuta gynnade västvärldens stormakter, och den kollektiva säkerheten och systemen för att lösa tvister tjänade främst till att neutralisera hot från underutvecklade stater.

Så vad kommer efter den liberala ordningen? Allt vi ser nu är sjukliga fenomen: kaotiskt ekonomiskt krig, nya former av fascism och teknofeodalism, en återgång till koloniala erövringar av främmande landområden och våld som når folkmordets nivå.

Än mer radikalt uttryckt leder historiens ”normala” förlopp mot en slutgiltig katastrof i någon av flera former: självförstörelse genom ekologisk kollaps, artificiell intelligens som härskar okontrollerat eller globala krig. Det är dessa slutpunkter för vår historia som är de verkligt sjukliga fenomenen.