Säger Vänsterpartiet nej till Magdalena Andersson även i en fjärde och sista statsministeromröstning ökar Ulf Kristerssons möjligheter att fortsätta. Ytterst handlar det om Sverige ska bli ännu ett land där den högerextrema vågen inte stoppas. På spelmarknaden Polymarket är Kristersson redan favorit.
För dem som riskerar utvisning eller indraget medborgarskap, de sjuka som utförsäkras, de arbetslösa som inte får a-kassa och de elever och studenter som drabbas av nedskärningar är det här på allvar.
Vänsterpartiet kan få igenom politik utan egna ministrar. Däremot kan partiet inte tvinga Centerpartiet att acceptera en regering där V ingår. Centern kan ändra sig, men det bestämmer inte vänsterpartister. Vad de bestämmer är hur de själva röstar.
Det finns en gammal juridisk princip: Impossibilium nulla obligatio est. Ingen är skyldig att göra det omöjliga. Vänsterpartiets strategi bygger nu på något partiet inte råder över, med eller utan bastu: att få Centern att acceptera vänsterpartistiska ministrar.
Vänsterpartiet har behandlats dåligt av både S och C. Men sakpolitiken måste väga tyngst.
Står Centern fast vid sitt nej återstår två alternativ: släppa fram Andersson utan egna ministrar eller rösta nej och öppna för Kristersson, redan i tredje omröstningen eller efter ett extraval. Valet står då mellan en S-ledd regering och risken för en moderatledd.
Ett extraval vore en alternativ väg om S, V och MP hade en realistisk chans till egen majoritet. Men opinionsmätningarna pekar åt andra hållet. Moderaterna går framåt och Tidöpartierna stärks. Ett extraval riskerar att ge högern egen majoritet och göra Centern överflödigt som vågmästare.
V:s linje gör dessutom ett sidbyte lättare för Centern. Prövas Kristersson före Andersson får V:s besked betydelse redan i tredje omröstningen. Har V på förhand sagt nej kan Centern beskriva sina alternativ så här:
Släppa fram Kristersson utan SD-ministrar. Rösta nej, se även Andersson falla och riskera ett extraval som ger högern egen majoritet och SD ministerposter. Eller acceptera vänsterpartistiska ministrar.
Om målet är att hålla ”ytterpartierna” utanför regeringen kan Centern framställa Kristersson som det minst onda. När SD släpper ministerkravet medan V står fast vid sitt uppstår just den möjligheten.
Självklart ansvarar Centern för sitt vägval. Men partiet skulle kunna lägga en del av skulden på V, och argumentet vore inte helt gripet ur luften. Centern skulle hävda att man hållit ”extremerna” borta från ministerposterna. Ett farligt resonemang, men vi måste förstå hur de tänker – och hur det kan säljas till borgerliga väljare som ogillar både V och SD.
Om V i stället meddelar att partiet släpper fram Andersson förändras kalkylen. Då kan Centern välja en Anderssonregering utan V-ministrar, precis vad partiet vill ha. Eller ändå släppa fram en Kristerssonregering beroende av SD.
Då blir talet om det minst onda betydligt svårare att försvara. Väljer Centern ändå Kristersson blir prioriteringarna tydliga. Ansvaret för SD:s fortsatta inflytande går inte längre att skyffla över på V.
Vänsterpartiet har behandlats dåligt av både S och C. Men sakpolitiken måste väga tyngst. En regering med Centern skulle också tvinga V att ta ansvar för en hel del högerpolitik. Ministerposter är ingen garanti mot eftergifter.
Utanför regeringen kan V släppa fram Andersson utan att binda sig vid ett långsiktigt samarbete. Vill S, C och MP inte ha med V kan de inte heller räkna med ovillkorlig lojalitet. V kan förhandla i riksdagen, organisera utomparlamentarisk kamp och vinna över delar av LO. Så kan partiet bygga långsiktigt och pressa regeringen åt vänster.
Historien visar hur dyr vänsterns splittring kan bli. I Polen 2015 fick Enade vänstern och Razem tillsammans drygt 11 procent, men båda hamnade under sina respektive spärrar och blev utan mandat. Lag och rättvisa fick egen majoritet med knappt 38 procent. Splittringen bidrog till att ge högern fria händer.
V:s agerande riskerar att uppfattas som partiegoistiskt: att ministerposter som partiet kanske inte ens kan få har blivit viktigare än politiken.
Ett svek från Centern gör inte ett svek från Vänsterpartiet mindre. Centern är dessutom redan ett nyliberalt högerparti. Vänsterpartiet är inte det.
Dags att visa det.
