I McDonaghs thrillerkomedi om två lönnmördare på väg att störta Chiles folkvalda regering förvandlas 70-talets storpolitik till ett bedårande kammarspel om morfin, bantning och rannsakan i livets slutskede.
Hur ser en gubbes inre värld ut? Hur konstruerar män vänskap med varandra? Vad har CIA för roll i farbröders liv? Allt det får vi svar på i thrillerkomedin Wild horse nine.
Chris, utsökt porträtterad av John Malkovich, är en bedagad CIA-torped med många liv på sitt korta samvete. I Malkovichs händer mejslas en pratkvarn med en märkligt välkalibrerad moralisk kompass fram. Trots att han är yrkesmördare så vet han precis vad som är rätt och fel med världen, som att det är potentiellt dåligt att USA demolerar demokratier, men han gör det ändå. Det är det som är jobbet. Med en flackande men samtidigt genomborrande blick är han en perfekt hitman. Ingen misstänker en svamlig farbror med begynnande flint. Tillsammans med parhästen Lee, en något yngre CIA-torped (Sam Rockwell), är han stationerad i Santiago 1973. De är där för att göra det CIA och USA alltid gör i sin bakgård Sydamerika: störta folkvalda socialister. Men först en avkopplande semester på Påskön.
Eller Rapa Nui, som ön egentligen heter. I en intertextuell kommentar på woke-samhällets upplevda hårklyverier får våra antihjältar sig en uppsträckning på flygplatsen i Santiago om öns koloniala namn av ett par radikala studentskor (Mariana di Girolamo och Ailín Salas). Hur kan dessa vita män, i nådens år 1973, fortfarande inte använda ursprungsbefolkningens eget namn!? Mariana di Girolamo, iklädd tidstypisk gräddvit polyesterskjorta med flygplansvingebreda slag, himlar så hårt med ögonen att de nästan rullar bakåt in i huvudet.
Väl framme i det mystiska paradiset framkommer det att Chris inte har lång tid kvar och han gör det alla äldre män gör när horisonten närmar sig: kontemplerar sina livsval. Han börjar bete sig irrationellt, snackar högt och brett om CIA:s mordiska planer och skjuter upp morfin som om det inte fanns någon morgondag. Allt i rapp dialog med Lee, som slits mellan å ena sidan lojaliteten med sin kumpan och å andra sidan med bossen MJ (Steve Buscemi) som vill stoppa Chris avslöjande utsvävningar.
Wild horse nine är i stort sett en karbonkopia av The banshees of Inisherin och In Bruges, som också handlar om manlig vänskap på dekis. McDonaghs hantverksskicklighet skiner i dialogerna och de lite vrånga gubbkompisarna. Berättarglädjen är enorm, Chris och Lee munhugger om alltifrån huruvida det är rätt att USA destabiliserar världsordningen till hur Lee kan äta så mycket utan att bli tjock. Fotot och ljussättningen ser ut som att du är där själv och tittar med dina egna ögon.
Jag stör mig knappt ens på de återkommande småsticken mot pk-samhället som McDonagh genomgående smugit in. Chris framstår som en nutida boomer på Facebook när han ifrågasätter nyttan av demonstrationer för kvinnors rättigheter, eller när han envisas med att kalla moaistatyerna för ”jättehuvuden”. Men även det knyter McDonagh ihop med en snygg rosett i form av en blinkning mot nutida konspirationsteorier om att woke egentligen är orkestrerat av CIA för att skapa splittring.
De kvinnliga karaktärerna är dock i vanlig McDonagh-ordning styvmoderligt behandlade. Det är synd eftersom han med Three billboards outside Ebbing, Missouri visade att han kan ta fram otroliga kvinnoporträtt med komplexitet och bitterljuvt djup om han är på det humöret. Ändock lyser Parker Posey de korta stunder hon är i bild i egenskap av Lees fru som terroriseras av ansiktslösa myndighetsmän för att hålla Lee i schack, en sidohandling som dock sjabblas bort något. Poseys på samma gång nervöst darriga som släpigt långsamma stämma hoppar ut från telefonluren när hon pratar med Lee. När kameran panorerar över deras lyxbostad ekar Poseys förtvivlade ansiktsuttryck av filmhistoriens många gråtande kvinnor med telefonlur i örat.
På det hela taget får man säga att McDonagh har gjort det igen, och som han har gjort det. Skådeplatsen Rapa Nui i kombination med de få birollerna skapar en känsla av kammarspel (i en jättestor kammare) samtidigt som den vida världen och stora utrikespolitiska omdaningar bildar en fond för ett utforskande av riktig vänskap och dess ofrånkomliga obekväma krumbukter. Och om Malkovich inte vinner en Oscar för bästa manliga huvudroll nu är det ett tecken på att juryn är CIA:s marionetter.