Det har på sistone beretts mycket medieutrymme åt hetsiga attacker mot genusforskning. Senast var det utnämningen av Moira von Wright till rektor för Södertörns högskola som fick två manliga professorer i teoretisk fysik respektive matematisk statistik att gå i taket. De tycker nämligen att en rapport som von Wright skrev för tolv år sedan är ”ovetenskaplig”. Jag har själv svårt för de perspektiv pedagogikprofessorn von Wright baserar sin rapport på. Liksom jag har för vissa av de analysmodeller som den tidigare hårt ansatta Eva Lundgren använder i sin forskning om mäns våld mot kvinnor.

Men: poängen är att samhälls- och humanvetenskaperna till stor del bygger på stötandet och blötandet av olika uppfattningar om just sådana här metod- och tolkningsfrågor. Att man inte håller med någon annan utgör ingen orsak till att stöta bort henne från det vetenskapliga sammanhanget. Det gör mig urbota förbannad när naturvetare, utan den minsta djuplodade kunskap om samhällsvetenskapens grundvalar, tar sig rätten att uttala sig om vem som platsar inom den. Det är respektlöst och förmätet.

Intressant nog är genusforskningens vedersakare sällan sena att åberopa den akademiska friheten när det passar deras syften, det vill säga när det är genusforskningens resultat som utgör utgångspunkten för kritisk granskning av dem själva. Genuscertifieringssystemet som håller på att sjösättas på Lunds universitet har till exempel orsakat ett väldans rabalder.
Självklart ska genusforskning granskas och kritiseras, även utanför akademins rum. Men jag skulle ändå önska lite mer ödmjukhet inför den hårt förvärvade kunskap som genusforskare besitter. Om nån matematikprofessor inte hänger med i resonemangen kanske han först borde gå en kurs i genusvetenskap istället för att, helt fastlåst i sin egen ståndpunkt, reducera ett gigantiskt kunskapsfält till humbug och propaganda.