Det är en kraftfull kvinnoroman hon skrivit, Anna Jörgensdotter. Tjock är den också, 455 sidor. Den var inte vad jag förväntade mig, utan mer, tyngre och djupare.
Anna Jörgensdotter är född 1973 och debuterade med Pappa Pralin 2002. Hon är oerhört produktiv, har skrivit både diktsamlingar, dramatik och ytterligare en roman sedan dess. Och nu Bergets döttrar. En tjock roman om tre systrar och två bröder från Järbo, vid Kungsberget utanför Sandviken. Det börjar 1938 och slutar 1958, men grenar sig ända fram mot nuet, hon lämnar inte människorna vind för våg.
Karin och Sofia är de äldre systrarna som fnissar och går armkrok, berättar sagor för varandra och skrattar, medan Emilia, hon som kom sist, cyklar omkring och drömmer, har svårt att knyta an till någon. Edwin och Otto, bröderna, är vid sidan av. Edwin, tystlåten och fundersam, bygger egenhändigt en hoppbacke på Kungsberget. Otto vill bort, iväg, någon annanstans, blir cirkusartist. Boken handlar om dem allesammans, deras kärlekar. Och motgångar. Det är hopp och förtvivlan, kärlek och död. En släktkrönika om en familj som inte pratar med varandra. En mamma som knyter in känslor och sanningar bakom gudsfruktan och skrynklig mun. En pappa som super mellan arbetsveckorna och inte ser familjen, bara dottern Karin.
Men det handlar också om att flickor inte kan välja på samma sätt som pojkar. Att de har fler hinder att slå sönder för att ta sig till någon annanstans. De hindras av traditioner och förväntningar lika mycket som av sig själva. Sin egen rädsla och osäkerhet.
Hon har ett alldeles eget sätt att skriva på, lite gammaldags. Författaren sitter som en ande eller iakttagare i rummen eller träden i skogen och ser sina figurer. Hon återger dialogerna som de sägs, men hon vet också vad alla människorna tänker och tycker. Och hon berättar det för oss, huller om buller. I början måste man vänja sig, det är ovant. Men efter bara några sidor känns det självklart. Anna Jörgensdotter är väldigt säker på handen när hon berättar sin historia, hon tar det lite eftersom, precis som verkligheten berättar för oss, och som goda berättare gör. Och trots att författaren berättat för läsaren om varje persons hemlighet röjer hon dem aldrig för de andra karaktärerna. Hon är lojal med vad hon vet, trots att det känns att författaren inte håller med hur systrarna hanterar livet. Hon skulle vilja att de slet undan gallren och gav sig åstad, istället suckar de och torkar av diskbänken en gång till. För de kan inte bryta mönstret. Kan inte plötsligt bli ärliga, varken mot sig själva eller mot omvärlden, för vad skulle då inte kunna hända?
Det är en grym historia. Dess värre känns den alldeles trovärdig, många är det som har mammor och mormödrar att känna igen i Bergets döttrar, vilket gör att jag tror att mängder av läsare kommer att älska boken.
