TEGUCIGALPA – Jag tror att stunden har kommit för att sammankalla den femte internationalen. Det finns ett behov och jag vågar mig på att föreslå att vi bildar den(1).
Så där helt sonika sa Venezuelas president Hugo Chávez inför 120 representanter från 39 länder på den första internationella konferensen för vänsterpartier som hölls den 19-21 november i Caracas. Beslutet kommer vid en tidpunkt då den modell som stod som tillfällig segrare 1990-91, då Sovjetunionen och socialistblocket bröt ihop, befinner sig i en djup kris. Det politiska tomrum som uppstod efter Sovjetblockets fall börjar sakta men säkert att fyllas igen av en omfattande debatt men också en praktik som i stort sett saknas i Europa, industrialismens, arbetarrörelsens och marxismens vagga.
– Det finns ingen tid att förlora. Om PSUV (Venezuelas Förenade Socialistparti) och ytterligare ett parti i världen måste ta tag i uppgiften att utforma den första kärnan (i internationalen) gör vi det. Men jag är säker på att det kommer fler som är beredda att ta tag i uppgiften, som är mycket brådskande, för världskrisen accelererar, varnade Chávez.

Men vilken ideologisk bas, roll, karaktär och uppgifter ska internationalen ha? Och vem kan ansluta sig? är frågor som nu debatteras över hela kontinenten. Hur undvika att Caracas ersätter Moskva som ”centrum” i den revolutionära kampen för en ny rättvis värld? Och hur dra in de väldeliga folkliga och sociala rörelserna som i länder som Bolivia, Ecuador och Argentina har lyckats fälla regeringar och bereda vägen för en ny makt som inkluderar i stället för exkluderar folken?
Kring dessa frågor samtalade Flamman med två framstående intellektuella i den latinamerikanska vänsterdebatten, Heinz Dieterich, tysk-mexikan och lärare på Autonoma Universitetet i Mexiko, författare till ett 30-tal böcker och Fidel Nieto, vice rektor för det Lutheranska universitetet i San Salvador med 40 års erfarenhet från den salvadoranska politiska och militära kampen.

Chávez lanserar förslaget till en femte international vid en speciell tidpunkt då Obama deklarerar krig mot den venezuelanske presidenten, öppnar Dieterich och fortsätter:
– Chávez gör det med målet att skapa en ”revolutionär socialistisk international” som är kapabel och beredd att sätta stopp för imperialismens krigsplaner, som uttryckts i det cyniska stödet till den honduranska militärdiktaturen och USA:s sju nya militärbaser i Colombia och två i Panama.
– Vi har alltså ett internationellt skede där det inte finns en vänsterns förtrupp men som Chávez vill skapa. Det föranleder frågan om vem som ska ta ledarskapet? Om Kina deltar i en international finns det en reell maktfaktor bakom för att stå emot Washington.
– Den tredje aspekten ställer frågan vad som utgör det historiska projektet som kommer att ge organisation och själ i denna international? Vilket kommer att vara det teoretiska centrumet i kampen? I Venezuela finns det varken socialism av 20:e eller 21:a seklet. Det finns en ‘Bolivarianism’ som betyder integration och antiimperialism i Latinamerika och en borgerlig materiell utvecklingsprocess men som inte betyder mycket för en ny International, menar en kritisk Dieterich.
Vilken roll kan Kina spela, inte bara som en intressant ekonomisk faktor på världsarenan utan även med en större politisk roll?
– Om Kina går mot ”kapitalism av det 21:a seklet” är mänskligheten förlorad. De fyra stora kapitalistiska blocken USA, EU, Indien och Kina skulle kontrollera världen. Om Kina däremot öppnar sig mot ”socialism av det 21:a seklet” innebär det att du har den andra ekonomiska maktfaktorn i ett alternativt system framför en global kapitalism. Kina skulle bli ett hopp som Sovjetunionen utgjorde under många decennier.
– Jag ser flera intressanta faktorer inom det kinesiska kommunistpartiet. I maj 2010 äger det rum en stor internationell konferens i Shanghai som har som rubrik; ”Övervinnandet av den kapitalistiska världskrisen, för socialism av det 21:a seklet”.
En mer positiv inställning till formerandet av en ny international i världen har Fidel Nieto, även om han instämmer med Heinz Dietrich att USA:s krigshot mot Latinamerika har ökat genom USA:s nya militärbaser.
– Vi bör med entusiasm hälsa inte bara alla beslut som innebär att förena alla revolutionära, antiimperialistiska, socialistiska och kommunistiska strömningar i världen mot USA-imperialismen, utan även göra motstånd för att offensivt förena våra gemensamma kampuppgifter. Bolivia har gett ett grandiost exempel på detta i form av en väldig valseger men bakom denna seger återfinns ett politiskt arbete av stora mått.

Han instämmer med Marta Harnecker(2) i avseendet, att det inte går att skapa en ny International utan att man tar i beaktande de sociala och folkliga rörelserna.
– Jag anser att de utgör nyckeln i de sociala och ekonomiska transformationerna. Om man analyserar vad som händer i Venezuela, Bolivia och Ecuador handlar det inte främst om stora och starka socialistiska eller marxistiska partier som utgör de främsta aktörerna i arbetet med att ge impulser till kampen för att förändra, utan, som i Bolivia, illustreras av dessa mass- och folkrörelser.
Den andra internationalen sprack på grund av att de socialdemokratiska ledarna i länder som Frankrike och Tyskland röstade för krigskrediter och inte heller gick ut i generalstrejk mot det förestående första världskriget, vilket var en central uppgift för denna international. Vad kan då en ny international göra?
– Din fråga är nyckeln till situationen och det nya scenariot i Latinamerika i dag. Här handlar konflikten om en konfrontation mellan Revolution och Kontrarevolution. Tidigare talade vi om att arbetarna bara har sina bojor att förlora men en hel värld att vinna. I dag handlar det om att rädda hela mänskligheten. Därför måste vi skapa mycket bredare allianser än tidigare. Men det innebär naturligtvis inte att vi ska avstå från att föra processen i en speciell riktning: ett nytt samhälle, en ny civilisation. Denna civilisation är det allt fler som vill kalla socialism. Och för att skapa största möjliga kraft för denna socialism så är förutsättningen att vi förenas.