Vem kan ta Vänsterpartiet på allvar när allt verkar vara på låtsas? frågar Anders Wiklund i Flamman 45/2009. Det är väl precis det som är problemet. I undersökning efter undersökning uppfattas V som det minst realistiska av riksdagspartierna. Väljarnas bedömning är att det vi för fram som vår politik, mest osannolikt kommer att bli verklighet.

Om det beror på att de visioner som är en självklar del av ett socialistiskt partis plattform uppfattas som alltför långtgående, är det en sak. Men om det beror på att vår dagspolitik uppfattas som ”på låtsas”, ligger vi illa till.
Vi har analysinstrument till vårt förfogande som är kraftfulla och som vi måste använda. Marxismen är en utmärkt vägledning för att förstå vad som händer i ett samhälle och med dess hjälp kan vi betydligtlättare bedöma vad som är ”på låtsas” och vad som inte är det.
Vi behöver förstå i vilken historisk situation vi befinner oss, vi behöver göra maktanalys och vi behöver formulera en politik som både är fortsatt radikal, men hela tiden genomförbar.

Det är en ren återvändsgränd att fortsätta slåss för ett EU-utträde. Inte därför att EU inte skulle vare en uttalad högerorganisation, det är övertydligt att så är fallet. Utan därför att den ståndpunkten inte längre har någon bas i en rent dialektisk mening. Därför går det heller inte att göra liknelsen med kapitalismens avskaffande som Flammans ledare gör.
Det är inte fråga om ”nedjusterade mål”. Det viktiga är att definiera de mål som vi kan vara med att realisera. Att visa för väljarna att vi slåss för något som andra inte orkar eller vill, som samtidigt är något de kan räkna med kan genomföras. Samtidigt som våra långsiktiga visioner finns kvar.

Det är illa ställt när den hypermarknadsliberala The Economist är den tidning som behöver förklara och försvara behovet av en förstärkning av den politiska överbyggnaden i Europa för att tygla det internationella kapitalet. Det är en analys som vi självklart ska ha gjort för länge sedan på en kunskapsgrund The Economist aldrig kommer att förstå.
”Ohly mot resten” är en politik för den som vill få sin egen isolation bekräftad, vår politik som samtalsämne på de interna festerna där vi alla har rätt, men där ingenting av det vi vill någonsin kommer att förverkligas. Så kommer det att förbli så länge det finns några som för sina egna nostalgiska minnens skull hellre vill att vi ska ”framstå som ett gäng tröttsamma förlorartyper”, än bidra till en diskussion om vilken politik som är fortsatt radikal, fortsatt icke-populistisk och samtidigt något väljarna uppfattar som värt att rösta på. Det kommer de att göra när de tycker att vårt parti pratar om något som faktiskt också går att genomföra och som berör dem.

Exempel? Radikala reformer av EU:s institutioner och politik, progressiva och rättvisa skatter, en radikal och långtgående arbetsmarknadspolitik inklusive ersättningarna, försvar av kollektivavtalen, försvar och förbättring av det offentliga från strandskyddet till vårdcentralerna, försvar av de kollektiva och offentliga försäkringarna, nya hyresrätter, brukarinflytande, bland mycket annat. Genomförbar politik som redan utgör våra ställningstaganden och som vi bör samlas kring, förtydliga och glädjas åt.