Henning Süssner om vad som hände den där höstkvällen för 20 år sedan när muren, själva symbolen för det kalla kriget, revs.
För 20 år sedan, på kvällen den 9 november 1989, öppnades den lilla och till vardags rätt så betydelselösa gränsövergången Bornholmer Strasse i Berlin. En sannerligen historisk händelse; under de första timmarna passerade tiotusentals människor förbi de håglösa gränspoliserna för att korsa gränsen mellan Öst- och Västberlin. Berlinmuren, själva symbolen för Kalla kriget och systemkonfrontationen i Europa, skulle snart bli historia blott. När gränserna väl hade öppnats, var nämligen dagarna för makthavarna i Östtyskland räknade.
Hur kunde det hända? Bara en dryg månad innan hade Tyska demokratiska republiken firat sin 40-årsdag med pompa, ståt och en stor militärparad. Även om det förekom motdemonstrationsförsök i 18 östtyska städer så verkade statens säkerhetsapparat kunna ta hand om situationen. På kvällen den 7 oktober 1989 greps hundratals demonstrerande bara i Berlin.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jämfört med sina grannar i öst föreföll DDR dessutom trots allt vara ”östblockets” mest stabila stat. Även om ekonomin även i DDR stagnerade, så kunde man garantera en jämförelsevis bra levnadsstandard. Detta tack vare billiga olje- och gasleveranser från Sovjet och förmånliga statslån från Västtyskland. DDR bedrev dessutom en förmånlig handel med väst och exporterade bland annat maskiner, hushållsapparater, kläder och möbler (som producerades bland annat för Ikea). Den politiska oppositionen var tämligen isolerad och övervakades dessutom noga av ”Stasi”, ministeriet för statssäkerhet, med hjälp av ett tätt nät av angivare.
Men under hösten 1989 kulminerade en process som hade tagit fart sedan början av år 1988. Missnöjet med en till synes hopplös situation höll på att koka över, och det blev frågan om medborgarnas rätt att fritt lämna landet som till slut blev DDR:s öde. Dittills hade den lilla politiska oppositionen utgjorts av jämförelsevis få kulturarbetare och studerande, ett fåtal ”dissidenter” med rötterna i det statsbärande ”socialistiska enhetspartiet” SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och av kretsar inom de kristna kyrkorna. Till skillnad från DDR:s grannländer Polen och Tjeckoslovakien fick oppositionen dock aldrig särskilt mycket inflytande bland landets arbetarklass.
Sedan mitten av 1970-talet hade DDR:s myndigheter använt sig av knepet att helt sonika ”exportera” obekväma oppositionella till väst för att få tyst på dem. Förutom att DDR:s media kontrollerades av regimen, förlorade oppositionella sin trovärdighet när de kunde anklagas för att gå västtyskarnas ärenden. Trots allt så var DDR:s opposition i stort sett inte intresserad av frågan om Tysklands enande eller kapitalismens vara eller icke-vara, i fokus för kritiken mot regimen stod det politiska förtrycket och det faktum att landets gränser var stängda.
Den sista frågan var också den som under 1980-talet engagerade allt fler av DDR:s medborgare. Allt fler tröttnade på att känna sig instängda i sitt hemland och ansökte om att få lämna landet för gott. Från och med mitten av 1980-talet växte den grupp av människor som var beredda att offra sina karriärer och stå ut med vardagliga trakasserier för att stå i kö för en ”utresa” till Västtyskland till en formidabel folkrörelse.
Att ansöka om att få ”resa ut” innebar nämligen ett ställningstagande mot socialism i myndigheternas ögon. I fyrtio år hade statsmaktens fokus legat på de små organiserade oppositionsgrupperna som fanns i landet. Missnöjet bland bredare befolkningslager hölls under kontroll med hjälp av propaganda, censur och genom att statuera exempel mot enskilda individer. Men år 1988 gjordes hundratusentals ansökningar om att lämna landet för gott. Och till statsmaktens förtret fanns folk från alla samhällsgrupper bland de sökande, till och med medlemmar i SED, statens ledande parti.
Inom SED växte sig åsikten allt starkare att det behövdes en förändring. Man diskuterade i termer av ett generationsskifte och man krävde ett reformprogram enligt sovjetisk förebild. I Sovjet hade Michail Gorbatjov tillträtt som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti i mars 1985. Hans reformprogram ställde till med problem för Sovjetunionens allierade. DDR:s ålderstigna ledning var till exempel inte beredd att kopiera perestrojka eller införa glasnost. Man gick så långt som att belägga en sovjetisk ungdomstidskrift, Sputnik, med transport- och försäljningsförbud år 1988. Men trycket att införa reformer även i DDR ökade.
Under året 1987 genomfördes sålunda trots allt en rad reformer som skulle återskapa lugn och ro. Processen kring ”utresan” underlättades, det skulle också bli enklare för vanliga DDR-medborgare att få ta emot valuta och andra presenter från sina släktingar i väst. Dessutom satsade det statsnära ungdomsförbundet Freie Deutsche Jugend (FDJ) på alternativ ungdomskultur. Stasi hade påpekat att ungdomen tappade tilltron till socialismen och blev allt mer mottaglig för ”fientlig propaganda” och så tillät man plötsligt att punk spelades på fritidsgårdar och bjöd in kända rockstjärnor som Bob Dylan och Bruce Springsteen till DDR.
Mycket oroligt var Stasi också över det faktum att alltfler unga människor började engagera sig i kyrkan. Knappast därför att de var särskilt troende, utan helt enkelt därför att kyrkorna utgjorde ett slags skyddad verkstad för oppositionella i DDR. Här bildades freds- och miljögrupper, här trycktes små tidningar som tog upp sådant som de officiella dagstidningarna i DDR aldrig skrev om, här kunde man diskutera politik öppet. I konsekvens blev Leipzig snarare än Berlin ett centrum för DDR:s oppositionsrörelse, eftersom studentrörelsen där tidigt smälte ihop med den kristna fredsrörelsen.
Sedan början av 1980-talet hade de protestantiska församlingarna i Leipzig hållit i så kallade ”fredsbönestunder”. Efter att ett antal medborgarrättsaktivister i början av 1988 hade stört den statliga minnesmanifestationen för Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht blev dessa bönestunder till massmöten som av och an attackerades av polis och Stasi. Under sensommaren 1989 samlade man dessutom folk till regelbundna måndagspromenader i centrum i protest mot statsledningens vägran att öppna gränserna.
Då satt flera hundra östtyskar på de västtyska ambassaderna i Warszawa och Prag i väntan på att äntligen få lämna sitt hemland. Tusental fler campade utanför och vägrade ta sig hem. När Ungern i augusti 1989 öppnade sin gräns mot väst, tog sig en stadig ström östtyskar via Ungern till Västtyskland. DDR:s regim hade inget annat val än att antingen stänga sina gränser helt, det vill säga även mot ”broderländerna” i öst, eller att öppna dem helt. Statsledningen låtsades dock som ingenting och valde att fira statens 40-årsdag som om inget hade hänt.
Medan de sedvanliga paraderna hölls misshandlades och greps motdemonstranter i Berlin och andra städer. I samband med protestaktionen i Berlin hade nästan 700 personer gripits, flera av dessa utvisades mot sin vilja direkt från fängelset till Västtyskland. I ett land där hundratusentals personer köade i flera år för att få lämna DDR var detta en mycket upprörande skandal när regimen försökte lösa ett politiskt problem på det gamla sättet, genom att landsförvisa sina motståndare.
Upprördheten över händelserna den 7 oktober var stor, även om man inte kunde läsa om dem i de officiella medierna. På måndagen den 9 oktober deltog så helt oväntat över 70.000 personer i måndagspromenaden i Leipzigs centrum. Polisen valde att inte ingripa och efter denna kväll var inget sig längre likt i DDR. Redan en vecka senare deltog 200.000 människor i måndagsdemonstrationen bakom parollen ”Vi är folket”. Två dagar senare tvingades Erich Honecker att avgå och Egon Krentz, ordförande för ungdomsförbundet FDJ, utsågs till hans efterträdare.
En av Krentz första åtgärder var att skilja mellan partiledarskap och regering – Hans Modrow blev DDR:s regeringschef. Den nya linjen manifesterades när den största demonstrationen i DDR:s historia hölls på Berlins Alexanderplatz den 4 november 1989. Över 500.000 människor deltog i en demonstration där många av DDR:s ledande konstnärer och författare samt ett antal kända förnyare inom SED talade. Talarna krävde demokratireformer, fria val och öppna gränser.
Men reformerna kom för sent. Trots att regeringen Modrow gick med på att kalla till rundabordssamtal med olika oppositionella grupper och kyrkan för att förbereda ett systemskifte blev den viktigaste parollen på de allt större måndagsdemonstrationerna (som numera hölls runtom i landet) ”Vi är ett folk”.
Processen kring de tyska staternas förenande hade börjat och snart blandade sig den västtyska politiken in i spelet. Det hela skulle bli DDR:s sista höst, eftersom det blev den borgerliga högern som vann det första fria parlamentsvalet i mars 1990.
DDR:s sista höst
7 oktober 1989: I samband med DDR:s 40 årsfirande drabbar demonstrerande och polis samman.
9 oktober 1989: 70.000 deltar i måndagsdemonstrationen i Leipzig utan att polisen ingriper.
16 oktober 1989: 200.00 människor deltar i måndagsdemon i Leipzig.
18 oktober 1989: Erich Honecker avsätts som statschef och partiordförande ”av hälsoskäl”.
4 november 1989: 500.000 människor deltar i en demonstration i Berlin.
7 november 1989: DDR:s regering avgår.
9 november 1989: Gränsen mellan Öst- och Västberlin öppnas efter att tusentals människor samlats vid gränsövergångarna.
22 november 1989: Rundabordförhandlingar om ett systemskifte inleds.
3 december 1989: SED:s ledning avgår, Honecker med flera utesluts ur partiet.
15 januari 1990: Stasis centrala administration i Berlin stormas och ockuperas.
18 mars 1990: Första fria valet hålls, seger för de borgerliga högerpartierna.