– Jag ser inte mitt hem som förlorat, jag kämpar fortfarande med stämningar och insamlingar. Jag kommer att vara tillbaka hemma, snart.
Rosemary Williams från Minneapolis har kommit till Sverige för att berätta om sin kamp för att få bo kvar i det hus som varit hennes i 20 år. Hon är också i Sverige med organisationen Poor Peoples Economic Human Rights Campaign för att varna svenskarna för att föra samma sociala politik som i USA.

För Rosemary började det när hon förlorade sitt jobb. Hon fick då ett tillfälligt stöd på 200 dollar i månaden. Hon överlevde på de tillfälliga jobb hon kunde hitta. Socialhjälp var det ingen idé att söka tyckte hon.
– Jag skulle få 200 dollar i månaden, för att få de pengarna måste jag delta i det som kallas workfare, vilket betyder att jag måste gå till ett arbete som anvisats av socialtjänsten. Det går inte ens att hyra ett rum för de pengarna.
Sedan höjde banken räntan på hennes huslån till det dubbla. Då kunde hon inte betala det längre. Banken ville ta hennes hus, hon började packa sina saker, men precis då kom hon i kontakt med några aktivister.
– När de fick höra min historia bestämde de att de ville hjälpa mig. Vi höll möten flera gånger i veckan hemma hos mig. Jag berättade för tidningar och tv att jag skulle göra motstånd och inte låta banken ta mitt hem. Det har hållit på i ett år nu. Efter fyra rättegångar fick jag order att flytta i mars, men jag sa att jag skulle stanna kvar. Men i augusti kom polisen och kastade ut oss.
Det tog 30 minuter, sedan hade Rosemary flyttat in igen med hjälp av aktivisterna. Nu sov aktivisterna hemma hos henne på golvet, de höll ut i 35 dagar. Den 11 september, ett symboliskt datum, kom polisen igen med dragna vapen.
– Några stod emot, sju stycken arresterades och misshandlades av polisen, som sparkade på dem när de låg på marken. Sedan fördes de till fängelset. Media var där, jag är den första som vågat göra motstånd. Det har gjort att andra vågat ta strid och nu är vi fem kvinnor som kallas Minnesota Five som tar öppen strid och vägrar lämna sina hus. Många fler ringer till vårt kontor och frågar vad de kan göra.

Nu reser Rosemary runt USA och berättar för andra vad de kan göra. Hennes första råd är att inte ge med sig frivilligt.
– Smyg inte iväg som en tjuv om natten, stanna i ditt hem och gör motstånd. Lita inte heller på att regeringen gör något. Obama lovade införa ett 90 dagars moratorium efter att banken begärt avhysning, så att folk kunde leta efter lösningar. Men det har vi inte sett röken av.
Rosemary skräder inte orden när hon talar om USA:s finansiella aktörer. Hon ser dem som skurkar som dessutom ruinerat landet.
– De borde hamna i fängelse för vad de gjort. De har fått pengar av staten för att överleva och de pengarna skulle de också använda för att hjälpa oss. I-stället har de byggt upp olika tekniker för att ta över våra hus, jag kallar det landgrabbing.

Rosemary menar att de finansiella marknaderna i USA systematiskt avreglerats under de senaste 30 åren, vilket gör att bankerna kan agera som de vill. Det är en medveten politik från dem som har haft makten.
– Det handlar om girighet, hos dem som redan har mycket. Det är en handfull personer i vårt land och i världen som kontrollerar rikedomarna. De är onda, korrumperade, deras religion är girighet. Det finns både pengar och mat tillräckligt i världen, men de håller på maten bara för att få upp priserna. Det finns hemlösa och samtidigt tomma hus, bara i mitt kvarter finns det nu sju tomma hus.
PPEHRC är ett nätverk av drygt 100 lokala organisationer runt USA för fattiga människor. De betonar hur viktigt det är att organisera över ras-, köns- och åldersgränser.
Rosemary påpekar att de lokala problemen kan vara olika, men att det viktiga är att hålla ihop och inte låta sig spelas ut mot varandra.
– Folk börjar bli mycket mer aktiva, folk förlorar sina arbeten och kan inte betala, vad skall de göra? Arbetarklassen blir mer aktiv och fackföreningarna börjar få tillbaka sin styrka. Det är nu inte bara de fattiga som förlorar, till och med medelklassen förlorar sina hus och arbeten. Förlorar du ditt arbete är det mycket som händer, därför blir de mer aktiva och stödjer varandra. Vi börjar bli mer solidariska, har någon förlorat sitt hus kan hon flytta in hos några grannar och bidra med att köpa mat till dem.

Tillsammans med Jennifer Jewell från en annan av lokalorganisationerna besökte hon Ny Gemenskaps öppna hus i Stockholm och samtalade om villkoren för de mest utsatta i USA och Sverige. Det blev uppenbart för dem att de förändringar som började genomföras för 30 år sedan i USA, nu med kraft är på väg att införas i Sverige.
Socialtjänsten försvagas och workfare är på gång på bred front i Sverige.
Vi håller också på att importera de amerikanska klassklyftorna liksom det katastrofala privatiserade hälsovårdssystemet.

Privatiseringen av offentliga hyresbostäder som lett till ökad hemlöshet i USA är sedan länge på gång.
– I USA finns det nu 37 miljoner fattiga och 3,5 miljoner hemlösa, nästan hälften av dem är barn, 6.000 förlorar sitt hem varje dag, säger Jennifer. Detta började långt innan bolånekrisen, det är en medveten strategi. Redan under Clinton begränsades tiden man kan ha socialbidrag till fem år. Alla dessa åtgärder gör att folk fastnar i fattigdom. Det är bara genom stöd och utbildning som folk kan lämna fattigdomen, som ni gjorde i Sverige, som vi såg som ett föredöme.
Jennifer tror att OECD, som länge tryckt på för försämringar i den offentliga välfärden, ser det som en viktig skalp att Sverige nu kraftigt skurit i välfärden. Då finns inga föredömen att ta efter längre.
Istället har det amerikanska systemet kommit att ses som en modell, trots dess förödande konsekvenser.

Jenny Fjell startade RESURS, nätverket för sjuka och utsatta. Hon var med på Ny Gemenskap och ser också dessa likheter. Men mest blir hon imponerad över PPEHRC:s arbete och ber om råd hur de kan utveckla sitt arbete i Sverige.
– Vi börjar alltid med de konkreta fallen, svarar Rosemary. Vi stöttar de utsatta och hjälper dem på olika sätt. I Minneapolis hjälper vi till med tillfälliga bostäder, mat och kläder. Familjerna har hamnat i traumatiska situationer när de måste lämna sina hem, sedan kan vi börja med kampen. Det gäller att se likheter och inte fastna i rasismens fälla.
– Nästa viktiga steg är medvetandegörandet, fortsätter Jennifer. Vi utbildar i ledarskap och om de mänskliga rättigheterna. I USA kan vi inte tala om socialism, men boende, mat, kläder, sjukvård och skola är universella mänskliga rättigheter och för oss är det socialism. Det viktiga är att folk inte ser sig som lata eller dåliga utan att förstår att det är systemet som är fel.

För Jenny stämmer detta precis med situationen i Sverige. Många av de sjuka skäms och vill inte tala om sin situation. De lägger skulden på sig själva, då är ett viktigt steg att helt enkelt träda fram och berätta. Det finns en annan likhet med situationen i USA.
– Jag kan inte förstå varför det skall vara så svårt för tidningar och andra media i Sverige att berätta om vad som händer med de sjuka nu när sjukförsäkringen kraftigt försämras, säger Jenny. Jag har försökt så många gånger, tror de inte oss, eller vill de inte?
Rosemary bekräftar att det är likadant i USA. Alla stora medier kontrolleras av de krafter som vill ha större sociala skillnader och mindre ingripanden från samhället. Detta märks tydligt i debatten om ett nytt sjukförsäkringssystem, säger hon.
– Medier sprider hemska lögner om Obamas mycket begränsade förslag. De säger att ens dotter kan tvingas till abort när hon är i skolan. Amerikaner har blivit politiskt naiva och har lurats att tro på att man får skylla sig själv. Jag vill inte betala skatt för att hjälpa dig när du är sjuk, säger man öppet på de möten som ordnats. Vår individualism är förskräcklig och destruktiv.
Rosemary, Jennifer och Jenny enas om att det är mycket viktigt att träffas för att lära sig mer och vill gärna fortsätta med något samarbete. Det är bara med solidaritet som världen kan förändras.
– Än en gång, det viktigaste är att vi inte låter oss spelas ut mot andra fattiga. Krisen är en möjlighet till organisering och sociala framsteg. Kan vi inte organisera oss finns det en klar risk att fascism och främlingsfientlighet tar över, slår Rosemary fast.