– Ansvar står mot överbud, det är en skiljelinje i svensk politik
Så sade finansminister Anders Borg (M) i riksdagens budgetdebatt på måndagen. Samtidigt som regeringen försöker ställa sig in hos väljarna med ytterligare jobbskatteavdrag för arbetande, något höjda inkomster för fattigpensionärer, höjt studiemedel för studenter och sänkta egenavgifter för företagare.

Det blev en ganska hätsk budgetdebatt, på en inte imponerande nivå från de borgerliga. Efteråt har en diskussion uppstått, om huruvida regeringen nonchalerar riksdagen och den demokratiska processen till förmån för medieutspel. Det är inte oviktigt, men inte det mest opportuna som den rödgröna oppositionen kan ägna sig åt. Vissa väljare kommer att uppfatta det som allmänt gnäll. Kanske tolka det som att oppositionen lider brist på egen politik.
Fortfarande undrar väljarna vart de rödgröna kommer att sträva, under det sista året inför valet.

Socialdemokraterna har rört sig åt höger efter valförlusten 2006. Antagligen i linje med ambitionen att locka tillbaka mittenväljare.
I Stockholm för sossarna en debatt om hur man bäst lockar ”medelklassen”. I skolfrågor, flyktingpolitik, i synen på skatter och, inte minst, i den positiva synen på vinst i privata vård- och omsorgsföretag, försöker sossarna att närma sig mitten. Detta enligt ett gammalt misslyckat recept från andra europeiska länder. Det som brukar ske är att politiken förflyttas åt höger, utan att väljarna för den skull söker sig till vänster.

I förra veckan presenterade Socialdemokraterna inriktningen inför sin kongress i oktober. Partisekreterare Ibrahim Baylan underströk att detta blir en ”jobbkongress”, och förklarade utan åthävor att S i förra valrörelsen tappade frågan om jobben, kanske rentav lämnade den.
– Det misstaget gör vi inte igen, sade Baylan frankt till de församlade journalisterna.
Oavsett om deras jobbpolitik kan betecknas som bra eller dålig så är alltså den profilfrågan inmutad av S.
Klimatfrågorna har varit på tapeten ett tag och lär så förbli. Där är det Miljöpartiet som utan tvekan har högst trovärdighet hos väljarna. Den frågan är redan förbehållen MP och det lär bli konkurrens inom de rödgröna om samtliga tre partier försöker omfamna frågan.

Vänsterpartiet saknar än så länge några profilfrågor inför valet – och eventuell regeringsposition – som går att urskilja för väljarna.
Man har en tid sneglat åt Norge. Där vann nyligen den rödgröna regeringen en knapp seger. Arbeiderpartiet tog röster på bekostnad av Sosialistisk Venstre. Så otacksamt kan det vara, att ett vänsterparti vrider politiken åt vänster, men inte belönas ens av de väljare som vill se vänsterpolitik.
Sedan länge har Vänsterpartiets företrädare här i Sverige försökt förekomma en motsvarande besvikelse bland anhängarna, genom att poängtera att det inte är viktigast att vinna röster, utan att just åstadkomma vänsterpolitik.
Enligt Vänsterpartiet går man nu in i en process där man vill utmejsla en profil. Kan tyckas sent, med de rödgröna arbetsgrupperna igång sedan ett halvår och endast ett år kvar till val.

Men det återstår inte bara att lösa sakfrågorna för de rödgröna. Såhär långt har media inte strukit dem medhårs. Detta kommer bli nödvändigt att hantera.
Kanske blir Norge, med kontaktskapandet gentemot fack och föreningsliv, en förebild. Eller rentav Nederländerna, där lokalt arbete, dörrknackning och genuint gräsrotsarbete givit socialistiska partiet framgång.