SVAR i debatten om EU och vänstern Jag är, liksom Sjöstedt/Holm, för att arbeta för att ändra EU.
Att hävda att kravet på utträde går att förena med en konstruktiv politik i EU är som att ömsom försöka dra i rodret för att ändra kurs på en båt, ömsom sätta sig på relingen och ropa att man egentligen vill hoppa av. Varför ska andra som vill påverka båtens kurs ta hänsyn till den som ändå inte tror på att båten kan styras åt det håll hon/han vill? Utträdeskravet verkar förlamande på EU-politiken.
Däremot håller jag med Jörn Svensson när han skriver om en önskvärd förändring av den ekonomiska politiken i EU och EMU.
Men då krävs en radikalt ändrad inställning till fundamenten i EU och EMU. För det första krävs, som påpekades i den europeiska socialdemokratins program för en sysselsättningsunion 1994, att EU har en gemensam budget stor nog för en gemensam finanspolitik.
För det andra krävs att både de nationella centralbankerna och ECB förs in under de nationella parlamentens respektive EU-parlamentets mer direkta makt så att finans- och penningpolitik kan samordnas med full sysselsättning som övergripande mål. För det tredje krävs inte bara expansionspolitik i lågkonjunkturen, utan också åtstramning i högkonjunkturen.
Göran Persson skrev 1997: ”Jag har hela tiden haft den åsikten att du inte kan ha en penningpolitik på europeisk nivå, och en frikopplad finanspolitik på nationell nivå. För den här europeiska penningpolitiken kommer att styra också den nationella finanspolitiken. Om man skall lyfta dessa saker till en europeisk nivå, vilket jag mycket väl tror kan bli resultatet av EMU, då byter vi karaktär på den europeiska unionen och går mot en mer federativ lösning” (ur Den som är satt i skuld är icke fri).
Delar av den europeiska socialdemokratin och vänstern fortsatte att driva frågan om en sysselsättningsunion efter 1994. Men eftersom den linjen förutsatte reformer i federalistisk riktning, vågade inte den svenska socialdemokratin driva frågan vidare, den svenska opinionen var ju så tydligt emot överstatlighet. Naturligt nog, eftersom EU:s överstatlighet är, som Sjöstedt/Holm påpekar, dåligt demokratiskt grundad.
I och med det svenska ordförandeskapet i EU 2001 svängde Göran Persson och hävdade nu att Sverige mycket väl kan behålla en egen skatte- och finanspolitik som medlemmar i EMU. Därmed underordnade han sig och svensk socialdemokrati också den orimliga konstruktionen med en förment oberoende centralbank med inflationsbekämpning som överordnat mål.
Med finanskrisen stärks argumenten för sysselsättningsunionen. Den svenska bankkrisen i Lettland är ett övertydligt exempel på behovet av samordning. Det förutsätter starkare EU-parlament, större gemensam budget, samordnad finanspolitik och således en förändring av EU i federalistisk riktning.
Jag röstade nej 2003 och anser fortfarande att det var rätt. Sverige ska inte ansluta sig till EMU som unionen ser ut idag. Däremot bör vi verka för en annan monetär union. Den svenska vänstern måste överge sin defensiva hållning.
Det är dags för vänstern i EU göra som de gröna partierna med deras europeiska omställningsprogram, som också förutsätter ett mer federativt EU. Den demokratiska motmakten till det globala kapitalet måste också, som Torbjörn Tännsjö påpekat, byggas globalt över nationalstaternas nivå. Detta står inte i motsättning till ett mer demokratiskt och federativt EU.
Vänstern måste sluta ”gå med röven före” och inte bara protestera mot det globala kapitalets krafter och sedan motvilligt följa i högerns kölvatten. Vi bör forma och verka för en alternativ ekonomisk världsordning, förankrad i en global demokrati byggd på principen en världsmedborgare en röst.
Utopiskt? Ja, men inte mer än när den unga rösträttsrörelsen krävde allmän och lika rösträtt i det sena 1800-talets nationella överhetsstat!
