I Stockholm där jag bor klagar man på landsorten, som vi måste skicka skattepengar till och på dessa töntar som röstade nej i EMU-valet. Det finns en myt bland stockholmarna att Sverige utanför Stockholm – möjligen också Göteborg och Malmö – består av en massa hålor.
Men det gör det inte, och jag vet vad jag talar om i det här fallet. Ett av de stora glädjeämnena för mig som journalist och föredragshållare har under många år varit att jag fått åka så mycket ut i Sverige.
Under senaste året har jag varit i bland annat i Enköping, Karlskrona, Säffle, Örebro, Visby, Södertälje, Katrineholm, Söderköping, Karlstad, Linköping, Alingsås, Sölvesborg, Östersund, Borås, Halmstad, Varberg, Helsingborg, Mariestad, Lidköping, Vänersborg, Luleå, Piteå och Gävle. När jag nu sitter och skriver ner den långa listan på dessa svenska så kallade landsortsstäder, minns jag dem med glädje.
Det var levande miljöer fulla av levande människor, som inte var så olika mina grannar på Söder. Fast en del stockholmska journalister jag känner tror mig inte. De sätter aldrig sin fot i dessa städer. Fler har varit i London än i det dynamiska Linköping. En skicklig journalist jag känner blev generad när jag frågade hur många svenska städer han besökt senaste året.
– Jag for igenom Bengtsfors med bil förra sommaren, sa han till slut.
Han var medveten om problemet. Men det är absolut inte alla. I radion och tv i Stockholm och på de stora tidningarna vet man i allmänhet knappt ett dyft om livet i landsortsstäderna. I radio kan en journalist mycket väl säga att något hänt ”på Strandvägen”. Och då menar han – naturligtvis! – Strandvägen i Stockholm. Trots att nästan varenda svensk stad har en egen Strandvägen. Och på tv lägger man ner programproduktionen i en rad svenska städer och satsar på Stockholm.
Följden är att folk i landsortsstäderna vet mycket om oss i Stockholm, men vi vet allt mindre om dem. Utom inom idrotten. Där är det självklart att vi känner till Ö-viks hockeyspelare och Växjös friidrottare. Idrottsjournalisterna i Stockholm har koll på hela Sverige. Övriga journalister har knappt någon.
Det slår mig ofta när jag kommer till svenska landsortsstäder hur fina de är. Man har sanerat färdigt sina stadskärnor. Man rev mycket i onödan, inspirerade av Stockholm, men nu är den tiden över. Och man har fått fina gågator, bibliotek och parker. Man satsar massor på kultur. Tänk bara på det storslagna konserthuset i Vara! Och de svenska landsortstidningarna har under min tid som journalist genomgått en fantastisk förbättring. När jag var ung journalist var de ofta rena Grönköpings Veckoblad – töntiga och småstadsaktiga och skrivna på styltig svenska. Idag har vi en förnämlig svensk landsortspress. Jag tvivlar på att dess motsvarighet i kvalitet finns i något annat land i världen.
Något som betytt avgörande mycket för de svenska landsortsstädernas positiva utveckling är universiteten och filialerna. De har ofta placerats där som ersättning för nedlagda regementen. Men medan regementena förvisso gav jobb och väl också var bra som försvar om fienden skulle komma, har högskolorna och universiteten betytt mycket mer för mycket fler.
De har varit fantastiska vitamininjektioner för en rad svenska städer.
