Tanken är att det ska gå jämnt upp, förklarar ansvariga politiker. Skattebetalarna ska få igen sina pengar. Men det finns inget tak för statens bidrag till de banker som spekulerat bort sig i Baltikum. Kostnaden kan bli 250 miljarder kronor – netto. ”Den dagen, den sorgen”, säger en moderat i finansutskottet.
– Nu väntar vi på folkets vrede, säger Thage G. Peterson, tidigare riksdagens talman och minister i flera socialdemokratiska regeringar.
Inte långt efter sammanbrottet på 1990-talet och IT-bubblan vid millennieskiftet har det brakat lös igen. Medan arbetslöshet och konkurser sprider sig över landet, vänder sig bonusstinna bankdirektörer till det allmänna för att få nya kapital att spela med.
Thage G. Peterson vill inte vara efterklok, men nog förstod han vartåt det barkade när Swedbank, SEB och Nordea for fram i Baltikum och Ukraina.
– Jag hade besökt dessa länder under Sovjettiden, jag kunde deras historia och jag hade haft långa samtal med företrädare för deras nya regeringar och parlament. Det var gröna demokratier utan närmare erfarenheter av marknadsekonomin. De hade inte kunskaper nog att möta invasionen från de svenska bankerna.
Han växte upp med sparbanksrörelsen och hade goda kontakter med cheferna för avläggaren Swedbank. I fyra år hade de gett honom förtroendet att leda förhandlingarna vid bolagsstämman, men när han varnade dem för den hejdlösa kreditgivningen österöver var det slut med det.
Svenska banker sprätte iväg över 400 miljarder kronor i de baltiska länderna. Det var som en repris på svindelkonjunkturen i Sverige på 1980-talet. Unga balter kunde utan närmare kreditprövning låna tiotusentals euro till sportbilar och lyxvåningar. Till och med sexåringar handlade med kort från Swedbank.
Nu uppgår skulderna till de utländska bankerna – nästan bara svenska – till över 100 procent av Estland och Lettlands bruttonationalprodukter. Krediterna har torkat in och lånen ska betalas med trettioprocentiga lönesänkningar, stängda sjukhus, sänkta pensioner och allmänna försakelser.
Den svenska regeringen, EU och Internationella valutafonden ställer nödlån till förfogande för den lettiska regeringen – på villkor att utpressningen av kapital till bankerna fortsätter och kopplingen av den lettiska valutan till euron kvarstår.
Men betalningsförmågan är inte i närheten av fordringarna, och när valutan till sist dumpas kommer kreditförlusterna att hopa sig hos bankerna.
Finansminister Anders Borg försäkrar, med lätt skärrad blick, att det svenska finansiella systemet kommer att stå pall. Men Riksbanken har fått räkna upp sina prognoser för kreditförlusterna. 170 miljarder kronor är senaste budet, i värsta fall 300 miljarder. 40 procent av förlusterna härrör sig till affärerna österöver. Till detta kommer bekymren på hemmamarknaden till följd av den ekonomiska krisen. Kalabaliken utlöstes av bolånekraschen i USA, men enligt Internationella valutafonden, IMF, var huspriserna 2007 mer uppblåsta i flera europeiska länder, bland dem Sverige. Var femte svensk sitter fast i skuldfällan, avslöjar LO-tidningen. Skulderna överstiger tillgångarna.
Då träder det allmänna än en gång in. Redan i oktober 2008 drev regeringen igenom ett omfattande stöd till bankerna.
– Vi fick fyra dagar på oss för beredningen, berättar Ulla Andersson, förträdare för Vänsterpartiet i finansutskottet.
Oppositionen påpekade i en motion att regeringen gett sig själv och sin myndighet Riksgälden rätt ”att besluta om stödåtgärder till kreditinstitut som inte begränsas till något belopp” och med ”exceptionellt stora samhällsekonomiska och statsfinansiella effekter”. Men i stort ställde man sig bakom stödpaketet, och företrädarna för de två största partierna i utskottet är överens i riskbedömningen.
– Tanken är att det i slutändan ska bli plus minus noll, säger moderaten Bertil Kjellberg. Skattebetalarna ska få tillbaka sina pengar.
Partikollegan Lars Elinderson förklarar att statens garantier för bankernas upplåning är så heltäckande att de inte ska behöva utlösas. Med det offentliga i ryggen behåller bankerna marknadens förtroende, och även om krisen i Baltikum skulle leda till större åtaganden finns skäl för tillförsikt, tycker han.
– Jämför med utfallet efter bankkrisen på 1990-talet. De akuta kostnaderna låg visserligen på drygt 60 miljarder, men efter hand fick staten tillbaka 94 procent.
Socialdemokraten Sonia Karlsson instämmer.
– Visst kan det bli kostnader, men vi lyckades ändå ganska bra efter krisen på 1990-talet. Staten fick igen det mesta.
Bo Lundgren, som ledde Bildtregeringens insatser för bankerna och nu på Riksgälden administrerar upprepningen, har som ”Mr Fix It” turnerat världen runt med denna framgångssaga. Men det finns skäl att kika närmare på uträkningen. De väldiga kostnaderna för massarbetslösheten och den sjunkande produktionen finns inte med. Inte heller ränteutpressningen, då storbankerna rekonstruerades på småsparare och låntagares bekostnad. Och inte de kostnader staten drog på sig vid devalveringen 1992. I samförstånd med den socialdemokratiska oppositionen gav regeringen och Riksbanken familjen Wallenberg och andra kapitalgrupper andrum att krypa ur utsatta positioner i utländska valuta. Det allmänna tog på sig kursförluster på omkring 95 miljarder.
Men också bortsett från allt detta är kalkylen missvisande. Det blir inte plus minus noll ens vid en snäv värdering av bankstödet. Den gängse kalkylen bortser bland annat från drygt 30 miljarder i förlorade ränteintäkter på det kapital staten pumpat in i krisbankerna, påpekade tidningen Affärsvärlden 1996. I själva verket stannade nettokostnaden för bankstödet på 55 miljarder kronor, det vill säga 3-4 procent av dåtidens BNP.
Ekonomerna Peter Jennergren och Bertil Näslund har kommit till liknande resultat: Netto gick staten back med 35 miljarder. Till detta kommer en svårberäknad alternativkostnad för den statliga bankgarantin. När staten åtog sig att vid eventuella betalningsinställelser överta bankernas lån kunde bankerna tillgodogöra sig lägre inlåningskostnader. Om den svenska regeringen i stället, som den norska, lagt under sig alla banker i nöd – inte bara Nordbanken och Gota Bank – skulle dessa vinster ha tillfallit statskassan. Garantin var alltså ”en gåva till ägarna av vissa krisdrabbade banker”.
Av hänsyn till EU:s konkurrensregler är garantierna den här gången förenade med smärre avgifter, och regeringen vill ålägga bankerna att delta i uppbyggandet av en stabilitetsfond för framtida kriser. Men Handelsbanken, Avanza och andra knorrar, de vill inte lida för Swedbank:s och SEB:s förluster i Baltikum.
IMF presenterade i mars en kalkyl över förväntade kostnader för olika staters stöd till bankerna. För Sveriges del landade uppskattningen på 7,7 procent av BNP, omkring 250 miljarder kronor – netto efter avgifter och återvinning av satsat kapital.
Prognoser om kommande budgetunderskott brukar normalt få ekonomer, politiker och ledarskribenter att larma, men denna gång har det med enstaka undantag varit alldeles tyst. Ingen av de ledamöter av finansutskottet jag talat med har uppmärksammat varningen från IMF. Tjänstemän på Riksgälden försäkrar att valutafondens ekonomer måste ha räknat fel, och Tomas Ullman vid Erik Penser Bank förklarar att allt är så osäkert att det enda vi vet är att vi inte vet.
Klart är att biståndet till bankerna faller utanför de utgiftstak och budgetmål som i övrigt gäller inom den offentliga sektorn. Medan lokalpolitiker halverar hemtjänsten i Kista-Rinkeby och massavskedar personal på sjukhus i Norrland för att spara i krisen, öppnar regering och riksdag ett svart hål i statskassan för stödet till bankerna.
– Det är lite den dagen den sorgen, säger Anna Lilliehöök, moderat ledamot i finansutskottet.
Sonia Karlsson (S) ser inget alternativ. Men är det klokt att än en gång lägga samhällets tillgångar i händerna på dessa direktörer som stoppar en försvarlig del i egen ficka och svindlar bort resten?
– Ha, ha, skrattar hon, du får mig inte att säga att vi ska förstatliga bankerna.
