Från min barndom kommer jag ihåg hur Disneys Kalle Anka följdes av reklam i den offentliga televisionen som fanns i forna Jugoslavien. Jag minns bland annat reklamen för Podvarka kycklingleverpastej, Kras kex, Sokostark fruktjuicer och Fica, en söt liten bil (Fiat 500 med licens för tillverkning i dåvarande Jugoslavien).

Från min studietid i Paris kommer jag ihåg den franska offentliga televisionen och reklamen i den, och hur jag som barn och ung kvinna kunde höra mina kamrater göra sig lustiga över en fånig reklamsnutt, medan andra sjöng reklaminslagets hela sångtext, om och igen.
Jag kommer även ihåg mötet med de två svenska kanalerna och diskussioner med skolkamrater som inte trodde på mig när jag sade att reklam fanns i offentlig radio och tv i Jugoslavien. Enligt deras erfarenhet – den svenska modellen – gick inte offentlig tv och radio ihop med reklam, den är finansierad med statliga medel och heter därför offentlig…

Nu är vi i början på ett nytt sekel och gör nya erfarenheter. Från och med i år sänds inte längre någon reklam på kvällstid i de fem statligt ägda kanalerna. Enligt Nicolas Sarkozý ska de offentliga tv-kanalerna inte ägna sig åt samma sak som de privatägda mediebolagen.
Att presidenten inte gör skillnad på de program tv-kanalerna producerar och köper in och den reklam som sänds mellan programmen är värt att notera, men just nu lämnar jag det därhän.

Enligt de anställda på de offentliga tv-kanalerna garanterar intäkterna från reklamen ett oberoende från den politiska makten.
Jag har full förståelse att ett tv-bolag önskar vara oberoende från den politiska makten. Samma önskan om oberoende torde gälla från den makt som en stor köpare av reklamtid kan få över ett tv-bolag.
Den franska regeringen säger att bortfall i finansieringen kommer att täckas genom nya skatter på telekommunikation och på reklam i de privata kanalerna, men en finansieringsplan saknas.
Regeringen har även försäkrat att parlamentet ska rösta om tv-budgeten varje år, vilket knappast kan vara en tröst, snarare tvärtom – det omöjliggör en långsiktig planering.
De anställda är rädda för personalnedskärningar men pekar även på det faktum att Sarkozý gör sina vänner – ägarna till de privata tv-kanalerna – en tjänst, eftersom det är de som vinner på att reklam förbjuds i de statligt ägda kanalerna.
Om finansieringen minskar och planering kan ske endast ett år i taget, är risken stor att de offentliga kanalerna blir urholkade på innehåll. På vilket sätt kommer de då att skilja sig från de privata, annat än att de inte har reklam?