Redan vid de första replikerna får jag en déjà vu-upplevelse. Ett kalt men prydligt hotellrum, en man och en kvinna i ett segt, kontaktlöst samtal. Pauser, luften sprängfylld med förväntningar, både på scenen och bland publiken. Visst har jag sett det förr. Såväl Pinter som Beckett lurar bakom hörnet. Och de är ju inga dåliga inspiratörer.
Gunilla Röör och Johan Rheborg gestaltar det omaka paret, som efter flera års äktenskap fortfarande är främlingar för varandra. De har åkt till London för att koppla av. Hon vill bara sitta på hotellrummet och slippa möta nya människor. Han vill ha omväxling och lite kul.

Egentligen har de mycket att säga varandra. Där spökar en misshandel i det förflutna och en knappt uttryckt önskan från mannen att bli piskad, ”en liten dask bara”. Men de når aldrig fram med sina otydliga anspelningar. Bara när de får för sig att det pågår ett samlag i rummet intill blir båda två lika kontrollerat upphetsade. Men de hämtar sig raskt och återgår till pratets rundgång.

När det knackar på dörren har de långa diskussioner om de ska öppna eller inte. Till slut träder han in till dem, kvinnans våta dröm, en ung framfusig kille. Han går lugnt omkring och stjäl allt vad de har, levererar vanvördiga sanningar om livet, samtidigt som paret förstummat och förstelnat låter honom hållas. Den figuren kan tolkas på många olika sätt. Den nya fräcka generationen som talar ut och tar för sig. Den terapeutiska önskedrömmen: Tänk om vi slapp vara så fega och hämmade? Eller helt enkelt en nödlösning för att få slut på eländet. För huvudpersonerna lär aldrig lyckas med det på egen hand.

Röör och Rheborg är suveräna i sina fastlåsta roller, där deras enda gemenskap är att de är ihopvuxna med varandra. Pauseringar, gester och blickar är så talande att man skrattar av bara den orsaken. Och man hinner skratta många gånger i denna enaktare.