I den polska staden Wroclaw har det spelats in en tv-film baserad på Marcel Reich-Ranickis bok Mein leben. Den 88-årige Reich-Ranickis liv är spännande nog för flera filmer.
Han föds 1920 i en judisk familj i Wloclawek i Polen. Han går redan där i tysk skola, nio år gammal kommer han till Tyskland, och han har alltid betraktat sig själv som tysk i kulturell bemärkelse.

År 1938 utvisar nazisterna alla judar som är statslösa eller har polskt medborgarskap till Polen, med de ökända tågen i ingenmansland, i det så kallade Polenaktion.
Efter den tyska invasionen av Polen 1939 hamnar Reich-Ranicki i Warszawas getto.
Han arbetar som tolk åt Judenrat, och skriver musikrecensioner i en tidning som ges ut i samarbete med ockupationsmakten. Han flyr från gettot 1943, och lyckas överleva tillsammans med sin fru med hjälp av en polsk familj. Hela hans familj mördas i Treblinka. I slutet av 1944 ansluter han till den polska armén i Lublin, och börjar arbeta inom censuren. Efter krigsslutet tjänstgör han inom det polska spionaget, först i Berlin och senare som vicekonsul i London.
År 1949 anklagas han för att ha utfärdat visum till sin svåger, som i sin tur misstänks för ”trotskism”. Han sitter fängslad i Polen i två veckor, får sparken från säkerhetstjänsten och partiet. Han börjar i stället arbeta på ett förlag och publicerar en del artiklar i kulturtidskrifter.

År 1958 lämnar han Polen och bosätter sig i Västtyskland. Här gör han en snabb karriär som litteraturkritiker. Mellan 1960 och 1973 arbetar han som kritiker på Die Zeit. Från 1973 och 15 år framåt är han chef för litteraturavdelningen på Frankfurter Allgemeine Zeitung. Med hans egna ord är han under de åren ”den tyska litteraturens bödel”, läst, uppskattad, fruktad och hatad.
Han hade också ett eget mycket populärt tv-program Das literarische Quartett, något som nog inte många litteraturkritiker kan skryta med.
I en central scen i filmen som utspelar sig under Grossaktion i gettot i januari 1943 viskar Reich-Ranicki till sin fru: ”Kom ihåg Dostojevskij!” Han syftar på den ryske författarens öde, då denne var dödsdömd och benådades i sista stund. Det skulle ge henne styrka att fly. För Reich-Ranicki var litteraturen inte ett nöje eller förströelse utan en vägvisare i livet. Han brukade säga att litteraturen var hans fosterland.
Han saknade formell utbildning. Ingen av hans böcker är översatt till svenska.