En dansk politiker chockade sin omvärld när han på en reporters envisa frågande om han inte hade sagt tvärtom i en viss fråga något år tidigare kolugnt svarade; man har en åsikt tills man skaffar sig en ny. Detta ansågs cyniskt och skandalöst. Men vad han i själva verket hade gjort var att leva lite längre, skaffa sig lite mer kunskaper i frågan och funderat över den. Borde det inte vara en större skandal för den som inte gjort något av allt detta?

Är det bra om vi berömmer oss för att i en svår fråga ha ”tänkt färdigt”? Borde inte det att man då alltså upphört med tänkandet vara en källa till oro hellre än förtröstan? Tvärtom är det väl rimligen så att i en snabbt föränderlig värld måste jag hela tiden ompröva vad jag för-santhåller.
Särskilt stor risk löper förstås ett parti vars lärofäder menade sig ha upptäckt de orubbliga lagar som styr världens öden. Faran för en steril fundamentalism som avvisar både människors konkreta erfarenheter och en samhällsvetenskapernas Darwin är förstås större för oss. Och besannas väl ofta nog där man tror politiken är en upptäckt och inte förstår att det är en uppfinning.

Men finns det inte risk för att man då svajar alltför friskt efter vad som är dagens modeåsikt? Jo, den risken finns definitivt att man tappar kompassriktningen och vinglar hit och dit. Men den risken menar jag man måste ta. För alternativet är sämre, även om det ytligt sett kan se bättre ut att manligt och fast stå kvar vid den åsikt man bildade sig 1953 eller så.
Det heter ju att förmågan att tänka om är det som skiljer den vise från den envise och det ligger nog mycket i det. I mitt huvud blir också livet mer intressant om man tror sig kunna utvecklas en smula till och det kan man bara göra genom att se och lära sig mer, reflektera över det man har erfarit och ständigt ompröva sina slutsatser.

Det andra förhållningssättet är förvisso mer stabilt, men biologiskt sett finns det ett enda stabilt tillstånd – och det är döden.