Min barndoms kyrka, Immanuelskyrkan i Halmstad, var en snickarromantisk dröm. Stora salen var fascinerande med sina läktare och prång. Under den fanns en källare som var ett gömställe för oss barn, under tornspiran fanns en svindlande vind där vi genom en lucka hade en hisnande utsikt över den upphöjda scenen, 15 meter därunder.
Men framför allt var församlingen ett sammanhang, farbröder och tanter i olika åldrar som alla hade sin plats, så många ansikten och så många livsöden. Jag minns Tage, en snäll och något förvirrad man som vi nog skulle kalla efterbliven idag. Han hade bara en uppgift i livet och det var att dela ut psalmböckerna vid entrén. Den uppgiften tog han mycket allvarligt.
Jag vill hävda att denna församling i första hand var ett socialt sammanhang och i andra hand en religiös grupp. Det bedrevs en bred verksamhet med utflykter, ungdomsläger och fester som för det mesta bara var trevlig samvaro. Under detta fanns hela den demokratiska strukturen.

Ni kanske tvivlar när jag skriver om demokrati i kyrkan. Men Immanuelskyrkan tillhörde Svenska missionsförbundet (numera Missionskyrkan), en av de äldre frikyrkorna i Sverige som uppstod samtidigt som, och rätt ofta i direkt samarbete med, arbetarrörelsen. I det Sverige som höll på att helt flyttas om under den senare delen av 1800-talet, växte det fram ett behov av helt nya organisationsformer under den expanderande kapitalismen. Religiösa rörelser som Missionsförbundet var en reaktion mot överhetskyrkan och kom att organiseras på ett grundläggande demokratiskt sätt. Alltså något helt annat än de auktoritära och högervridna frikyrkor som växte under 1980-talet – tänk Livets ord – uppbyggda kring karismatiska ledare.
Redan som femtonåring var jag med i vår kyrkas ungdomsråd och hade lärt mig allt om mötesdagordningar, justerare och propositionsordning.
När jag sedan av rent intellektuella skäl inte kunde vara kvar, var det kyrkans sociala sammanhang med dess ömsesidiga omsorg som jag saknade mest. På ett självklart sätt brydde man sig om varandra, vilket jag sett tallösa bevis på. Jag tänker inte på storstilade saker som att dra upp alkoholister ur träsket, utan på enkla mänskliga saker i vardagen. Var någon sjuk fanns det alltid någon beredd att hjälpa till. När min pappa dog slöt det nästan omärkligt upp en ring kring mamma som stöttade henne under de första svåra åren. Egentligen självklara saker, när det finns ett sammanhang.

Immanuelskyrkan var egentligen en ganska eländig kyrka, sedd med mycket misstro i Halmstad som dominerades av schartauismen, en sträng och dogmatisk väckelserörelse inom den svenska kyrkan. Vår kyrka hade ganska få medlemmar – verksamheten kunde bara fortsätta genom att folk stöttade varandra och arbetade frivilligt.
Själv var jag under slutet av min tonårstid scoutledare i Immanuelskyrkan, också en sak som jag tror många fnyser åt. Vi var några unga grabbar som spelade fotboll, drog ut i skogen och övernattade, genomförde nattorienteringar. Några av killarna hade ganska jobbiga hemförhållanden, men tillsammans hade vi roligt. Det religiösa tog vi inte så allvarligt, det viktigaste var att vi var organiserade och det lär man sig mycket av.
Det är inte otroligt att det var just denna vår erfarenhet från en organiserad demokratisk folkrörelse som gjorde att mina barndomskamrater också hamnade i vänstern på ett eller annat sätt. Fast en sak såg vi med förskräckelse hos vänstern, den sektmentalitet vi kände igen från de mer inskränkta frikyrkorna. Man tolkade Marx och Lenin på samma bokstavstrogna sätt som fundamentalisterna läste bibeln. Och man var lika snabb med att fördöma oliktänkande.
Jag minns fortfarande mitt första besök på Kungsgatan 84, det partikvarter som skrapats ihop med så mycket möda av fattiga kommunister. Jag var nybliven partimedlem och hade hamnat i styrelsen för VPK:s blåsorkester. Det var ett enkelt ärende, jag skulle bara göra ett utskick till medlemmarna. Jag var lätt förväntansfull på detta legendariska högkvarter och klev in på gården omgiven av vackra gamla verkstadslokaler.
– Vad gör du här? kom den första lite vresiga kommentaren från en ombudsman.
Jag hade trott att en ny medlem som ville göra en insats skulle tas emot med öppna armar. När jag lite omskakad stapplade ut hade jag två tankar i huvudet. Jag får inte skicka hit medlemmar i orkestern som inte är partimedlemmar, tänkte jag. Men jag undrade också vilket parti jag hamnat i – vilken rörelse är detta, egentligen? Min föreställning var att ett vänsterparti skulle vara en del av den svenska folkrörelsen och jag var uppväxt inom den och att jag visste hur en sådan såg ut. Jag trodde att vanlig vänlighet skulle vara självklart.

Som ny medlem märkte jag att det fanns ombudsmän och parlamentariker med grava alkoholproblem. Ologiskt är det inte – det politiska arbetet är ofta slitsamt. Jag tror också att partiet på många sätt levt ett ganska isolerat liv utan självklara kontakter med samhället.
Under slutet av 1970-talet strömmade det till nya medlemmar till min förening VPK Eriksdal på Södermalm. Det var en ganska blandad skara, en hel del nyutexaminerade akademiker men också många barnskötare, vårdbiträden och busschaufförer.
Jag minns en äldre partikamrat som alltid var noga med att gå runt och hälsa på nya medlemmar samtidigt som hon presenterade sig. Annars var det nog inte så lätt att slå sig in i gemenskapen. Visst, vi försökte genom Tantofester och propagandalag att hitta uppgifter för alla. Men till slut var ändå det viktigaste man kunde göra att sälja Ny Dag vid Systemet eller dela ut flygblad vid tunnelbanan. Många strömmade ut igen några år senare. Vi erbjöd inte det de nya medlemmarna hade hoppats på. De hade en vag förhoppning om ett annat samhälle, men vi hade inte så mycket att erbjuda, annat än gamla visioner och en hel del käbbel.

Ja, det är inte överdrivet att påstå att debattklimatet inom vänstern ofta är destruktivt. Vi talar om förrädare och lögnare. Vi tar heder och ära av varandra. Politiskt arbete handlar makt och konflikt, men det behöver inte betyda att man så vårdslöst attackerar dem som i det stora hela är på samma sida.
Vi behövs ju kanske mer än någonsin. Vi lever i ett Sverige som på många sätt är inne i en omvandling som liknar det som hände när landsbygdsbefolkningen flyttade till städerna och folkrörelserna bildades. Vi har inte längre samma långa självklara förbindelse med en arbetsplats, vilket gör att många förlorar sin dagliga arbetsgemenskap. Vi ser också hur den både den nya och den gamla regeringen monterar ner delar av välfärdssamhället, vilket gör att skillnaderna ökar och stora grupper kommer att leva ett mer utsatt liv.
Men en sak är säker. Det räcker det inte med politiska krav, det krävs också partier och rörelser där medlemmarna tar omsorg om varandra.

Jag vill verkligen inte framhålla frikyrkan som en modell i alla avseenden – och speciellt inte de nya auktoritära högerkyrkorna. Men jag tar gärna med mig ord som omsorg om varandra. Och jag tänker med värme på vad solidariteten i en kyrka kan åstadkomma.
Just nu vet jag att varje måndag samlas ett gäng damer i 80-årsåldern för att riva lakan till första förband åt ett sjukhus i Zaire. Gruppen växer faktiskt, för det är många damer i den åldern, även utanför församlingen, som sitter ensamma hemma. De längtar till att träffas varje måndag, återigen till ett sammanhang.