Den politiska utvecklingen runtom i Europa präglas av ökad stigmatisering av invandrartäta förortsområden.
Under rådande liberala utgångspunkter för politisk debatt, där fokus läggs på kulturkonflikter, lyfts även islams betydelse fram på ett sätt som saknar proportioner i förhållande till dess faktiska utbredning och inflytande hos invandrare.
Under våren har två lättlästa och i sammanhanget intressanta romaner, Minaret av Leila Aboulela och Drömmar för dårar av Faïza Guène, getts ut som skildrar muslimska kvinnors liv i två av de mest karakteristiska städerna för den pågående politiska utvecklingen: Paris och London.
Romanerna har sinsemellan väldigt olika karaktär och utgivningsförutsättningar. Leila Aboulelas författarskap, som har rönt stor framgång i Storbritannien, introduceras nu på svenska genom det lilla Karneval förlag medan det unga stjärnskottet Faïza Guène, som gav ut debutboken Kiffe kiffe imorgon vid 19 års ålder, får sin andra bok utgiven via Norstedts. Men gemensamt för de båda böckerna är en ambition att skildra tro, omgivning och vardagsliv på egna villkor och utan att be om ursäkt.
I Minaret skildras den sudanesiska kvinnan Najwas omställning från livet i borgarklassen i Sudan under mitten av 1980-talet till det nya livet i London under alltmer förtvivlade omständigheter. I likhet med personer ur de radikala politiska miljöerna, hit hör kommunisten Anwar som hon inleder en relation med på universitetet, anammar hon från början en modernistisk syn och betraktar de aktivt troende muslimerna som osjälvständiga och bakåtsträvande. Under vistelsen i London upplever hon istället en successivt allt starkare dragningskraft till de muslimska församlingarna. Författaren lyckas med att utifrån västliga och ateistiska glasögon framställa Najwas religiösa uppvaknande som någonting självklart och odramatiskt, som en privat och vardagsnära lösning som svarar mot de upplevelser av förvirring och otillräcklighet som hon känt av genom hela livet. Islam ger henne avlastning från de krav och förväntningar som hon förgäves har försökt leva upp till och det är hos den unga troende muslimen Tamer som hon upplever att hon respekteras och tas på allvar.
Det säger därmed sig självt att berättelsen skiljer sig från de dominerande skildringarna av muslimska kvinnor och den lugna, resonerande tonen är på många sätt både tilltalande och utmanande. Intrycket störs däremot av att dialogen, som här har en mycket central roll i skildringen av relationerna, känns påklistrad och i det närmaste helt obunden av tid och miljö.
I Faïza Guènes Drömmar för dårar är huvudpersonen den 24-åriga algeriskan Alhème i Parisförorten med det fingerade namnet Upproret, med tydlig adress till kravallerna under hösten 2005 som bröt ut efter första bokens utgivning. Även om berättelsen har ett vuxnare upplägg än den mer ungdomligt inriktade Kiffe kiffe imorgon så är mycket sig likt. Med ett rappt, nästan stressat språk och bitsk humor skildras social osäkerhet, kriminalitet samt kollektiva känslor av underordning och rotlöshet. Alhème springer mellan olika monotona vikariejobb för ett bemanningsföretag samtidigt som hon tar hand om en förtidspensionerad pappa och en bror som är på glid ut i kriminalitet. Däremellan försöker hon upprätthålla umgänget med sina väninnor på det sätt som förväntas, men har också drömmar bortom vardagsrutinerna och normerna. Ämnena som berörs i dagboksanteckningarna pendlar mellan högt och lågt och skulle kännas närmast banala om de inte tog avstamp i en så hård, kämpig och dessutom redan omskriven verklighet.
Guène har uppenbarligen en mycket stark berättarbegåvning men vill medvetet undvika att skildra någonting för ingående eller göra sig till representant för någonting. Och visst finns det någonting sympatiskt i denna strävan att skildra företeelser på egna villkor och med märkbart ointresse för att över huvud taget bemöta stereotypa föreställningar. Men mycket går dessvärre också förlorat. Boken bjuder inte på några överraskningar eller nya insikter utan förblir alltför ytlig och utgör ingen stark vidareutveckling i hennes författarskap. Oavsett vad Guène har för ambition med sitt författarskap så är det synd att hon inte utnyttjar sin potential i en tid då utrymmet för kaxiga underifrånskildringar i övrigt är så begränsat.
