”Allmännyttan, få se nu, högern ska vara emot och då måste vänstern vara för.” Men är allmännyttan ett mål i sig? Eller ett medel? Och vad var i så fall målet?
Vänsterögonbryn har höjts för att v i Fagersta, i och för sig i full enighet med samtliga andra partier, både antagit och genomfört en bostadspolitisk strategi som innebar att vi sålde en del, rev en del och förädlade resten. Inte ens det faktum att det varit väldigt lyckosamt, så till vida att vi nu har en både välskött och välfylld allmännytta och ekonomiska muskler att bygga nytt, har hjälpt de något reflexmässiga fördömandena.

Tittar man historiskt så var förstås inte uppbyggnaden av en allmännytta ett mål i sig utan det var ett medel för att lösa bostadsbristen, framför allt för mindre bemedlade som det hette. Det betydde att hyrorna skulle hållas nere. Den var också ett medel för att få en jämnare spridning på byggandet över konjunkturerna.
I Fagersta fanns i slutet på förra årtusendet cirka 500 tomma lägenheter. Hyrorna var inte för höga – de var på grund av överskottet för låga för att medge ett bra underhåll. Och senaste byggnationen av flerfamiljshus skedde tio år tidigare. Det tedde sig knappast som något av målen för allmännyttan var särskilt relevanta i vår kommun, därav omorienteringen.

Det som idag självklart är höger eller vänster har inte alltid varit det.
När allmännyttan byggdes upp var det ingen stridsfråga; höger och vänster var överens om finessen med massproduktion, centralisering och standardisering. Det man var oense om var de sociala ambitionerna; ”grannskapsplanering” var stridsäpplet.

Slutligen kanske man ska komma ihåg att det allra första riksdagsbeslutet som man kan kalla bostadspolitiskt togs 1904 och handlade om att ”kvinnor och män som hade sin huvudsakliga inkomst av kroppsarbete kunde få statliga lån till jordbrukslägenheter och bostadslägenheter” Allt för att motverka den oroande spridningen av socialismen…