Arvet från det stora folkliga parti, som under Staaff, Berg och Edén stod för parlamentarism, fred via internationell skiljedom och sammanhållen medborgarskola, begravs nu av en vansläktad arvinge.
Dagens folkparti bryter mot parlamentarismens grundprincip: regeringens kollektiva ansvar. De kör friskt sina egna lopp med helt egen politik på centrala områden.
De röstar igenom en FRA-lag som grovt kränker klassiska liberala principer. De har medverkat i att minska riksdagens makt via överordnade ämbetsmannaorgan. De gamla liberalerna såg alkoholen som en stor folkfiende. Folkpartiet är tyst inför EG-rättens spritliberalism. Av medborgarskolan har blivit ett projekt för elitism, där en ministers vulgäragitation dränker varje uns av den pedagogiska vetenskapens tänkande.

Särskilt uppseendeväckande är utrikespolitiken. Emot den övriga regeringen propagerar folkpartiet för Nato-anslutning. Vilket intryck får omvärlden av en regering som innehåller två olika utrikespolitiska linjer?
Men allvarligare är Natos nya politik. Nato ändrade i april 1999 sin stadga i tre avseenden. Organisationen tar sig rätt att ingripa utanför medlemsstaternas territorium. Så ska kunna ske även utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. Nato förbehåller sig rätten till förstaslag med kärnvapen.
Detta är ett slag riktat mot folkrätten och den av FN skapade fredsordningen. Antingen är detta folkpartiets politik eller också är de okunniga om Natos nya stadga – vilket är nästan lika illa. Folkpartiet har efterträtt 1905 års höger som det svenska krigspartiet.

Men det verkligt tragiska är hur den gamla sociala liberalismen svikits till förmån för anpassning under ekonomismen. Ty kapitalets frihet är något annat än folkfrihet. Under marknadens och globaliseringsteologins diktatur över tänkandet krossas den klassiska liberalismens grundidé – individens frihet och delaktighet i ett verkligt folkstyre.