MARACAIBO-VENEZUELA Ett massparti har under det senaste året alltmer tagit form, Venezuelas förenade socialistparti, PSUV. Partiet har nästan sex miljoner medlemmar, aspiranter och aktiva sympatisörer som för ett år sedan registrerade sitt intresse för ett framtida medlemskap i partiet. Men kommer Latinamerikas största politiska parti att motsvara de krav de ställs inför?

När president Hugo Chávez för år sedan proklamerande att revolutionen borde ha ETT parti och inte en teknisk valallians bestående av ett antal vänsterpartier, uppfattades det medvetet och tendentiöst på många håll som att den omstridde venezuelanske revolutionsledaren nu beredde marken för att införa vad hans baktalare kallar för en enpartistat. Inget kunde vara felaktigare.
Men trots upprepade försök att förklara och klarlägga att partiväsendet i Venezuela inte kommer att arkiveras på något revolutionsmuseum, har kampanjerna fortsatt med påståenden som varje gång har blivit allt absurdare.
PSUV har vuxit fram som en historisk nödvändighet. Ingen politisk process och utveckling kan baseras på spontana eller olika starka personliga politiska viljor, förr eller senare havererar en sådan process. Men det unika med Venezuela är att ”verktyget”, som Lenin kallade partiet, först efter nära tio år nu stiger fram och konsolideras i venezuelanernas medvetande.
I början av mars genomfördes, i Venezuelas andra stad Maracaibo, den sista av ett tiotal ”minikongresser” som inleddes i slutet av 2007. På dessa tredagarskongresser debatteras det som brukar debatteras på partikongresser; förslag till politiskt program, stadgar, partiets ideologiska karaktär och kraven på partimedlemmarna.

Militärer och gerillasoldater

Men det som skiljer PSUV från i stort sett nästan alla partier och rörelser inom den internationella revolutionära rörelsen, är den demokratiska process som detta parti har genomgått för att bli vad det är idag, ett brett massparti som inkluderar det bästa av det venezuelanska folkets historiska kamp för att bygga ett samhälle baserat på en folkdemokrati.

President Hugo Chávez är så klart den oomstridde ledaren för PSUV och bildandet av partiet är en demokratisk livsnödvändighet för Chávez har, utan tvekan, mycket makt. Han tillsätter och avsätter ministrar många gånger på ett diskutabelt sätt. Han dominerar regeringen och har ett avgörande inflytande på den inriktning som politik och ekonomi har i Venezuela. Han har också själv många gånger sagt att processen aldrig kan hänga på en person.
Den politiska basen och utgångspunkten måste finnas i det parti och ideologi som regeringen baserar sitt arbete och program på. Precis som socialdemokraterna i Sverige under hela 1900-talet baserade sitt regeringsutövande på.
Och den man som utpekas som ideologen och arkitekten bakom PSUV:s uppbygge är den pensionerade generalen Alberto Müller Rojas, en, i likhet med Chávez, före detta militär men som bara gjorde ett år i fält medan han ägnade resten av sin aktiva tid som lärare på olika universitet i Venezuela.
– Vi är tre som har hållit i lite av trådarna för partiuppbygget; Ali Rodriguez, Jorge Rodriguez och jag, säger han, när han tar emot Flamman i Maracaibo. Det pågår en intensiv aktivitet eftersom det är den sista och konstituerande kongressen där också den andra hälften av den 51 personer starka partiledningen ska väljas.
Två gerillasoldater och en general, ingen dålig sammansättning! kommenterar jag, men Rojas kontrar med glimten i ögat:
– Jorge var aldrig gerillasoldat, däremot hans far.
Och det är denna faktiskt också unika venezuelanska egenskap som överraskar mången observatör av den internationella revolutionära rörelsen, hur före detta gerillasoldater och ledande militärer har gått samman och utmejslat ett gemensamt politiskt projekt.

Vänsterns valallians

• För en utomstående verkar det lite motsägelsefullt att partiet bildas först tio år efter att de första stegen för att skapa den materiella basen för Revolutionen och socialismen har tagits. Borde det inte vara tvärtom, att det är partiet som är den politiska kompassen för revolutionen?
– Vi hade först en politisk koalition, den ”patriotiska polen”, som utgjordes av en rad folkrörelser men också de olika vänsterpartierna. Inledningsvis var det en valallians som innebar att denna enade vänster vann fem, sex val på raken. Men nu har vi ställt oss målsättningen att skapa ETT verktyg som definierar det socialistiska teoretiska tänkandet och dess spridning och utbredning i befolkningen. Detta verktyg ska också arbeta i allians med regeringen i tillämpandet av program som tar sikte på att vägleda samhället mot en socialism som i allmänna drag tar tillvara på alla de erfarenheter från det 20:e seklet, i synnerhet de bittra erfarenheterna från Sovjetunionen och i Östeuropa. Dessa visar att processen utvecklades mot kapitalism och en del länder slutade som underordnade till ”Atlantpakten” och USA som erkänns som den ledande kraften i världen.

Kombinera flera ideologiska strömningar

• Den europeiska arbetarrörelsen skapade sina politiska partier för mer än 100 år sedan för att kanalisera sina politiska krav mot borgarklassen som hade grundat sina politiska partier. Arbetarklassens partier grundade sin teori på marxismen. Hur ser PSUV på marxismens som en teoretisk källa för att förstå den samhälleliga utvecklingen? Chávez har offentligt sagt att PSUV inte är marxistiskt. Vad är det då?
– Marxistiskt kan det inte vara för det är i dag inte giltigt, varken teoretiskt eller praktiskt. För Marx’ tänkande var finalistiskt, deterministisk med idén att vi går mot ett perfekt samhälle. Enligt den vetenskapliga definitionen i dag är finalismen och determinismen inga paradigmer för att förstå verkligheten. I dag finns det möjligheter men det finns inga färdiga vägar att beträda.
– Källan för den venezuelanska socialismens tänkande, som vi försöker karaktärisera, är å ena sidan tillämpandet av den historiska materialismen (som Marx förfäktade, reds. anm.). Vi anser att verkligheten kan analyseras genom konfrontationen mellan de sociala klasserna. Men vi har gått längre än så. Vi har tagit åt oss Gramcis tes i synen på historien men även vissa historiska teser som Trotskij förfäktade som till exempel tesen om den ”permanenta revolutionen”. Idén om att hoppa över det förkapitalistiska stadiet, i vilket Venezuela befinner sig i, för att gå mot en socialistisk process utan gå via den liberala borgerliga etappen, som i den marxistiska tappningen inte var möjlig.
– I Venezuela fanns det också innan Marx en strömning som motsvarade ett humanistisk, socialistiskt tänkande som framför allt uttrycktes av (Juan) Jacobo Rousseau. Denna strömning leddes av den sydamerikanska kontinentens frihetsledare och teoretiker, som i fallet Venezuela, av Simon Rodriguez som anslöt sig till den utopiska socialismens anhängare. Också under mitten av det 19:e seklet framträdde en stark socialistisk strömning som uttrycktes i uppropet ”Socialism i förvandling” som var en blandning mellan den utopiska socialismen och Marx’ historiska materialism.

Fördela mervärdet

– Vi har således sammanfört det viktigaste ur dessa socialistiska källor och sammanfört dem med de bästa av de socialistiska venezuelanska traditionerna som finns i rötterna hos folket, som till exempel indianerna, där kollektivet står över individen och staten. Därför säger vi, att i Venezuela i dag byggs en socialism som motsvarar förväntningarna, traditionerna och de nationella vanorna. Och vi gör det med fredliga medel utan att eliminera de antagonistiska motsättningarna. Jag tror det är en stor fördel för vi behåller dialektiken. För om vi skulle förvandla oss till ETT parti i landet, skulle partiet förvandlas till ett byråkratiskt parti vilket skedde med det sovjetiska kommunistpartiet. Eller det mexikanska revolutionspartiet PRI, som blev konservativt. Vår idé är därför att behålla dialektiken i partiet och göra revolutionen, som Marx förstod den, ge den utrymme och aktivera alla produktiva krafter i landet där det inte heller utesluts privata individuella initiativ. Inklusive Lenin var öppen för privata initiativ som fungerade. Vi anser alltså att problemet inte i första hand handlar om ett förhållande till produktionsmedlen utan mer om hur mervärdet (av produktionsresultatet) ska fördelas. Om detta fördelas på ett jämlikt sätt i landet som tenderar att reducera de enorma klyftor som existerar, då är vi på väg mot socialismen.

Kontrarevolutionens betydelse

• Det verkar som historien går igen, från Oktoberrevolutionen som utsattes för blockader för att svälta ihjäl revolutionen 1917, inbördeskrig och väpnad intervention från de 14 mäktigaste staterna i världen (1918-1922). Chávez anklagar nästan dagligen den politiska oppositionen för kontrarevolution, för att ligga bakom hamstring av viktiga basvaror för folket.
– Det är dialektiken som gör att det finns en dynamik i den revolutionära processen och som skapar en kontinuitet i revolutionen som Trotskij beskrev den, i form av den permanenta revolutionen. För revolutionen behöver en opposition, det är som en fysisk lag. Varje aktion skapar en motreaktion.
– Bildandet av PSUV är en utmaning, inte för att det har bildats ett parti utan för formen hur det har organiserats och karaktären på det som motsäger all praxis på hur revolutionära partier har bildats där förtruppen skapas först. PSUV har bildats från basen.
• Då inträder den logiska frågan varför de 5,6 miljoner medlemmar och aspiranter som skrevs in i partiet förra året inte röstade på JA i folkomröstningen 2 december, 2007 för det nya socialistiska författningsförslaget? JA-sidan fick lite mer än 4,2 miljoner röster.
– Valskolk från det socialistiska folket och att motståndarnas propaganda fick genomslag.
• Men borde inte medlemmar och aspiranter i partiet ha en större politisk medvetenhet i allmänhet för att genomskåda denna propaganda?
– Nej, de är folk i största allmänhet och har inte denna högre politiska medvetenhet. De sympatiserar med idéerna. Och det är just partiets centrala uppgift, att inympa denna politiska medvetenhet hos sin medlemsbas och sympatisörer.
Parti och stat
• Hur ska PSUV undvika att bli en del av den venezuelanska statsapparaten som många av de tidigare statsbärande partierna som till exempel Sovjetunionen, förvandlades till?
– Det är den kanske största utmaningen som PSUV står inför, hur undvika att byråkratin använder sig av den praktik som nästan är en politisk venezuelansk kultur, korruption? Och vi har på ett alarmerande och på nära håll sett den under organiseringen av partiet. Vi har försökt hantera problemet genom att ge basen möjlighet att kritisera dessa företeelser. Men det handlar inte enbart om att ledande personer representerar denna tendens, det finns även en utbredd mentalitet inom medlemsbasen i att dess stöd ska resultera i (materiella) förmåner. Vi ser ofta att de inte använder sig av den makt de förfogar över. Idén är att ge makt åt människorna på basnivå, på kommunal nivå eller, som Lenin ursprungligen myntade uttrycket; ”All makt till sovjeterna (arbetarråden)!” Medan vi säger: ”All makt till kommunerna!” Men om dessa kommuner (där folkråden/Consejos Comunales återfinns) inte utvecklar sitt maktverktyg och de fortsätter att vara avhängiga till den byråkratiska apparaten, kommer det att bli omöjligt att undvika byråkrati och korruption. Och det är den stora utmaning som detta parti står inför.
– Ibland är jag rädd att gå på dessa möten där man uppmanas att ”överlämna detta brev till Chávez”, där de ber om personlig hjälp, det handlar inte ens om kollektiva problem. Jag brukar svara: ”Jag är ingen budbärare, skicka det med posten!” Men denna paternalistiska mentalitet som finns på basnivå är också ett arv från kolonialismen där du till exempel bad om hjälp hos prästerna. Dessa präster har haft en nästan avgörande makt i de politiska besluten, kanske inte i lika hög grad i Venezuela som i Latinamerika.

Krav på partimedlemmarna

• Och då följer den andra logiska frågan; vilka blir kraven på de personer som är aspiranter att bli partimedlemmar i PSUV om nivån på den politiska medvetenheten är diskutabel?
– Jag tror att beslutet att tillåta folk att bli aspiranter och medlemmar i partiet utan några större krav, var korrekt. Man kan inte lära sig teoretiskt utan samtidigt tillämpa de politiska uppgifterna. Och lär man sig ändå inte med denna kombination är det lätt att processen korrumperas, inte i det etiska hänseendet utan i form av att processen avviker från sitt grundläggande mål. Och då faller vi in i samma situation som Sovjetunionen hamnade i. Det är kanske det bästa exemplet på vad som kan hända, oavsett om du har den politiska makten i 50-70 år. Förändrar du inte det personliga tänkandet, moralen och attityden hos personen så förloras processen.

Socialistisk humanism

• Den latinamerikanska högern omgrupperas och attackerar framför allt Venezuela i en ideologisk konfrontation där till och med katolska kyrkan är deltagare. Denna anklagar Chávez och PSUV för att vilja införa en marxist-leninistisk diktatur i Venezuela. Är PSUV:s medlemmar verkligen kapabla och politiskt mogna att ta den konfrontationen med en synnerligen mäktig fiende?
– Högern i dag har ingen ideologi, bara en instinkt. Är USA:s ockupation av Irak eller Uribes krig mot sitt eget folk i Colombia ett rationellt uppförande? Det är närmare ett djuriskt beteende. Socialismen är det humanistiska uttrycket. Människan lever i en social miljö som baseras på kultur som i sin tur är avhängigt av vetenskapen. Därför kan vi inte stödja oss på drömmar för det var så som den utopiska socialismen misslyckades för det var drömmar som byggde på etiska värden. Men vad är etik? Går det att äta? Väg upp ett kilo ärlighet!
• Vilken är den främsta uppgiften för dagens medlem i PSUV?
– Att lära sig och att lära ut. Men medlemmarna måste leva och lära sig mitt i verkligheten och delta i den politiska processen som vi befinner oss i. För mänskligheten, inte bara Venezuela befinner sig mitt i historisk etapp där själva livet är i fara.