Världen har drabbats av en förödande katastrof. Landskapet är dött och öde, det är allmänt förfall, matbristen är akut, och kampen för tillvaron är inte längre en metafor utan en fasansfull verklighet. Vad händer med människorna i en sådan situation? Spricker civilisationens tunna fernissa, tar överlevnadsinstinkterna helt över, vår ”sanna” natur kommer fram, och människan blir människans varg? För många, kanske de allra flesta, blir det så. Men för alla? Nej. Också i de mest utsatta situationer, i nödens och farans stund finns det utrymme för moralisk handling, en smula vanlig hygglig medmänsklighet, och känsla för rättvisa.

Frågan om människan är god eller ond kan besvaras på ett sätt som är lika banalt som det är djupsinnigt: hon är både och. Och, frestas man tillägga, vi bör alltid sträva efter att skapa omständigheter där vår natur – sann eller inte – inte sätt på svåra prov och ställs inför omöjliga val.
Nu är allt det här ingenting nytt. Det som lyfter Vägen är McCarthys gestaltningsförmåga. Och den mannen kan verkligen skriva! Språket är rikt, det är utmejslat precist och betydelsemättat i varje ord, samtidigt som det är fasansfullt i sin konkreta och avmätta saklighet. Det är en infernovandring som läsaren känner rent fysiskt ända in i själen.

Att McCarthy förmår trovärdigt lämna en öppning mot en strimma hopp är helt enkelt stort.