En lägsta accepterad lön om 21.100 kr från och med mars 2009. Det blev ett av resultaten av vårdstrejken som avslutades i torsdags förra veckan.
– Kunskap finns med som en grund för lönesättningen liksom att specialist- och funktionsutbildade ska prioriteras, säger Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund.
Eklund menar att en viktig del i det nya avtalet är lönespridning.
– Det måste bli skillnad mellan dem med akademisk utbildning och gymnasial utbildning i vården, säger hon.
”Det är viktigt att komma ihåg att det centrala avtalet bara är grunden för vad som var och en till sist får ut i lön”, skriver Eklund på Vårdförbundets hemsida, som svar på de besvikna reaktioner som märkts från medlemmar.
Susanne Fransson är universitetslektor vid Göteborgs universitet som forskat om kvinnors strejker. Hon menar att utfallet av strejken blev ”ganska uselt”.
– Det känns väl för en del medlemmar som om man strejkat i onödan i förhållande till resultatet i kronor och ören. Att strejka är ett stort steg för den enskilda medlemmen.
Hon ser en parallell mellan de senaste strejkerna inom offentlig sektor, Vårdförbundets förra strejk 1995, Kommunals strejk 2003 och denna.
– Det direkta resultatet av strejkerna är magert.
Fortfarande handlar det främst om att synliggöra kvinnors arbete, menar hon, och därmed har man inte rört sig så långt de senaste 30 åren.
– Det är lite tragiskt, att när kvinnor tar till konfliktvapnet förmår de inte få ett bra resultat.
Detta trots all den styrka och all kraft som borde ligga bakom dessa strejker.
– Men det primära syftet med strejken, att få det som är kraven, har man misslyckats med. Man kan säga att strejker i offentlig sektor, och kvinnors strejker, inte når det klassiska resultatet.

Stöd bland allmänheten
Hon menar att det är tydligt att dessa strejkers lönekrav har stöd bland allmänheten.
– Folk på gatan säger att de är värda mycket mer, och de är beredda att betala mer i skatt för det.
Ett dilemma för dessa grupper, menar Susanne Fransson, är att arbetsgivaren inte förlorar pengar på att de anställda strejkar. Därför borde dessa förbund se till att strejken får stora effekter redan från början, i stället för att trappa upp strejkerna successivt.
– Det vet alla, att strejka i offentlig sektor är oerhört svårt. Ska man göra det får man ha annan taktik och gå ut jättehårt i början, se till arbetsgivaren verkligen vill få slut på strejken. Det man gjort i de här strejkerna är att gå ut väldigt mjukt inledningsvis.
Men det blir också ett opinionsmässigt problem om allmänheten blir lidande i för hög utsträckning, menar Fransson, därför är det en knivig situation.
Varför Vårdförbundet valt att skriva under just detta bud just nu, vågar hon inte säkert svara på.
– Men man kan räkna ut att strejkkassan har blivit använd till åtminstone 50 procent och det är ganska mycket pengar. Arbetsgivarens agerande har heller inte på något sätt gett uttryck för att den blivit påverkad.
– Det som är intressant är lägstalönen som man avtalat om.
Det är annars ett mer traditionellt krav från arbetarförbunden, menar Susanne Fransson, men nu kommer andra akademikerorganisationer att använda detta som riktmärke.

”De skämde ut oss”

– Det känns som en smäll på käften.
Så säger en av grundarna till det så kallade Löneupproret, Fatma Aslan.
– Har vi strejkat i sex veckor för en halv procent? Allt detta lidande bland patienter som drabbats. De skämde ut oss totalt.
Nu tänker hon se sig om efter andra jobb.
– Jag vill lägga det här bakom mig och gå vidare. Jag har sökt utbildningar till hösten, både i andra yrkesområden och inom vård. Jag älskar det här yrket!
Trots besvikelsen vill hon inte bli bitter.
– Särskilt när man jobbar med sjuka människor är det viktigt. Jag vill gå vidare men just nu känns det som om jag tappat gnistan.