När Ronald Reagan lanserade idén, hette det Stjärnornas krig-programmet. Ny kallar vi det en raketsköld. En sköld mot raketer, är inte det ytterst en god idé?
På Nato-toppmötet i Bukarest tidigt i april var skölden huvudtema. USA räknar med att etablera radarsystem och försvarsrobotar i Polen och Tjeckien före 2012, och därmed en ”sköld” som täcker alla Nato-länder utom Turkiet, Grekland, Bulgarien och Rumänien. Frågan som Nato måste ta ställning till är om alliansen skall skapa en delsköld för att täcka de fyra sista länderna, och koppla den till den amerikanska skölden.

Än är inget beslut fattat. Raketsköldsplanerna är kontroversiella i de flesta europeiska länder, men få eller ingen vågar markera sitt motstånd offentligt. Norge framstod som det mest kritiska landet på Nato-toppmötet. Dessvärre skvallrar hettan i det norska svaret inte om allvaret i själva planerna, utan om inrikespolitiska förhållanden. Det mest spännande är om SV:s motstånd får genomslag eller inte, när de andra partierna slår på autopiloten och följer signalerna från andra sidan Atlanten.
Idén om att raketskölden är ett defensivt upplägg är stark. Och det är inte så konstigt, så länge det heter ”sköld”, och så länge som vi är de tacksamma på undersidan av den. Men etableringen av en amerikansk raketsköld nära Ryssland är i sig själv en aggressiv handling. Ryssland har redan svårt att säga upp sitt avrustningsavtal. För Iran, som nu varken har atomvapen eller raketer som kan nå Europa, är etableringen av raketförsvaret en signal som förebådar krig.

När han som har flest vapen skaffar sig en skottsäker väst, är det knappast utan baktankar. Det skydd som denna väst kan ge, är ett skydd när skottväxlingen är igång. Det gör honom mindre rädd att skjuta själv, något som motståndaren självklart ser.
Atomupprustningen är igång igen. Vi som skall befinna oss under skölden bör inte glädja oss för tidigt. Upplägget är långt ifrån idiotsäket. Det som är säkert, är att faran för atomkrig ökar.