Torsdag den 10 april hålls, om inget oväntat inträffar, ett historiskt val i Nepal. Valet till en konstituerande församling kommer inte en dag för tidigt. Kampen för bildandet av en konstituerande församling har pågått i över sex decennier.
Beslut om valet togs efter att Kung Gyanendra, som gjorde sig själv till diktator 2005, lämnat makten till en bred koalition av oppositionspartier våren 2006. Maktöverlämnandet föregicks av tre veckors generalstrejk, en kampanj som kommit att kallas Loktantra Andolan (Demokratirörelsen). Valet har skjutits upp två gånger, och in i det sista har det funnits spekulationer om att valet kan komma att saboteras.
Tre partier kämpar om rollen som landets största parti, som alla sitter i den nuvarande interimsregeringen. Kongresspartiet är premiärminister G.P. Koiralas parti, och kan betecknas som socialdemokratiskt. Partiet har alltid styrts av Koiralafamiljen. Partiets chanser att vinna valet har förstärkts av att en större utbrytargrupp, Nepali Congress (Democratic), återförenats med moderpartiet.
På vänsterkanten representerar Communist Party of Nepal (Marxist-Leninist) den kommunistiska rörelsens moderata fåra. Partiet har sina rötter i den maoistiska traditionen, men anammade 1993 ”folkets flerpartidemokrati” som sitt program. Partiet har suttit i olika regeringar 1994, 1997 och 2004. Communist Party of Nepal (Maoist) bedrev gerillakrig mot regeringen under perioden 1996-2006, och 35.000 av dess kämpar befinner sig nu i läger under det rådande fredsavtalet.
Förtroendet för Nepals rojalister skadades allvarligt av kung Gyanendras kupp. De två större rojalistiska partierna, Rastriya Prajatantra Party och Rastriya Janshakti Party, försöker distansera sig från kungahuset. Endast ett parti av vikt, RPP-Nepal, förespråkar öppet fortsatt monarki. RPP-Nepal leds av Kamal Thapa, som var Gyanendras inrikesminister under kuppåret 2005.
En ny grupp av aktörer i valet är ett flertal etniskt orienterade partier. Av särskild vikt är några partier som kräver bildandet av en autonom stat i den hinditalande Madheshregionen, partier som under januari-februari genomdrev en generalstrejk som kom att hota hela valprocessen. Dessa partier har dragit till sin avhoppande politiker från hela det politiska spektret.
Nepals BNP per capita är dryga 300 US-dollar per år, och landet är därmed ett av världens fattigaste. Särskilt på landsbygden är den ekonomiska situationen svår.
Men valkampanjen har dominerats av löften om konstitutionella politiska reformer snarare än ekonomiska spörsmål. Samt utbyten av anklagelser mellan partier och sporadiska våldsamheter. En bred majoritet finns dock för någon form av federal, republikansk omvälvning av landet .
Kongresspartiet var traditionellt för konstitutionell monarki och en enhetsstat, men har svängt mot republikanism och federalism under kampen mot Gyanendras vanstyre. Både CPN(UML) och CPN(M) har ställts sig bakom kravet på att Nepal blir en federal republik. Det finns dock mindre kommunistpartier, som motsätter sig federalism och anser att Nepal riskerar samma utveckling som Jugoslavien eller Sikkim (Sikkim var ett självständigt kungadöme fram till 1975, då landet inkorporerades i Indien).
Valresultatet är extremt svårt att förutspå. Senaste parlamentsvalet genomfördes 1999 och tillförlitliga opinionsundersökningar saknas. Oklart är även vilka regeringskonstellationer som kan komma att uppstå efter valet. Om inget parti får tydlig majoritet, väntar utdragna koalitionsförhandlingar. En bred koalition, en kontinuitet av den nuvarande allpartikoalitionen, är inte helt omöjlig.
