Komalah har sina baser i irakiska Kurdistan och har på nära håll kunnat följa utvecklingen där och dess efterdyningar i Iran. I början av ockupationen skapades en förväntan i iranska Kurdistan om en liknande utveckling där, men denna förväntan byttes snart till missnöje.
– Politisk och ekonomisk säkerhet såväl som säkerhet i allmänhet har försvunnit i Irak. Därutöver hade USA lovat kurderna bättre positioner och en bättre framtid, men dessa löften drogs snabbt tillbaka. Så efter ett år av ockupation började folk uppfatta USA:s strategi i Mellanöstern som opålitlig. Att nu upprepa det irakiska scenariot i Iran skulle innebära en katastrof ur iransk-kurdisk synpunkt, säger Alizadeh.
– De iransk-kurdiska partier som hyste förväntningar och satsade sin strategi på att USA skulle befria kurderna, drabbades av internt kaos och splittring. Oavsett hur dessa partier själva vill förklara sina splittringar, så är det ett objektivt faktum att det är utvecklingen i Irak och den amerikanska närvaron som är orsak till deras splittringar.

Vapenaffärer
Hur påverkar påtryckningar, krigshot och sanktioner politiken i Iran?
– Det bör sägas att den iranska regimen är delaktig i detta, den drar nytta av USA:s påtryckningar och den krigsstämning som skapats för att trycka ner all form av motstånd. Varje gång USA försöker slå in på en mjukare linje, till exempel med ekonomiska sanktioner, går iranska regimen ut med ett extremt uttalande mot Israel eller USA för att bevara krigsstämningen. Iran försöker använda sina kort för att få en bättre position i Mellanöstern. Amerikanerna å sin sida drar nytta av situationen genom att utöka vapenhandeln. Man vill försäkra sig att regimer i regionen gör vapenaffärer med USA.

I nuläget stärker vänsterregeringar i länder som Venezuela, Bolivia och Nicaragua sina politiska relationer med Iran. Hur ser den iranska vänstern på denna utveckling?
– Man ser mycket negativt på detta. Det finns inte sympati för de latinamerikanska länderna i Iran, snarare ett starkt missnöje över att de har samarbete med den iranska diktaturen.
– När Zhou Enlai upprättade förbindelser med USA och shahregimen, uppstod konflikter inom de iranska vänsterorganisationer som stödde Mao och Kina. Idag är situationen annorlunda, iransk vänster anser inte att enbart anti-USA, anti-imperialism automatiskt är något progressivt. Därför anser man inte att de latinamerikanska ledarna utgör något radikalt alternativ till USA.

Sociala rörelser
Enligt Alizadeh är det folkliga förtroendet för regimen mycket svagt, begränsat till dem som kan dra nytta av regimen, de som arbetar i regimens strukturer och apparater. T.ex. i armén och verksamheter för krigsskadade, martyrer eller flyktingar. Det stigande oljepriset resulterar i okontrollerad inflation, snarare än till folkets nytta.
– Vanligt folk har bildat olika sociala rörelser. Det finns nu en bred rörelse i samhället där folk vill organisera sig, komma ut ur sin isolering och se samhälle som en helhet. Det finns hundratals organisationer bland arbetare, kvinnor, intellektuella och studenter, till och med kultur- och sportgrupper. Dessa rörelser är inte partipolitiska, men de flesta är självständiga och står utanför regimens kontroll. Via sådana rörelser utövas motstånd mot regimen. Folk är inte lika rädda som tidigare. Regimen avrättar och förtrycker fortfarande, men detta sker inte utan motstånd. Nu vågar folk säga emot. Motståndet mot regimen har tvingat fram en maktbalans, där olika rörelser inte kan inte tryckas ner så lätt.